Dagarna bara går. Och jag tänker ofta att jag borde få mera gjort och använda tiden till något så mycket bättre än att bara finnas till. Men jag befinner mig åter igen som i ett slags vakuum. En slags väntan. Jag har alltid varit en rastlös själ och alltid flytt till något annat och nytt när tristessen kryper tätt inpå. Jag har det i mig sen barnsben. Min mor har ryckt upp mina rötter så många gånger att jag aldrig  riktigt har fått ro. Alltid en ny flytt, en ny man och ibland en ny stad långt ifrån all trygghet jag med jämna mellanrum lyckades få. Inget ont om mamma. Hon var ung och vilsen då och har för länge sen fått ro. Och min egen rastlöshet är inte alls längre densamma utan jag kan njuta länge på samma plats. 

Och det är just den där väntan som gör mig rastlös igen. Jag vill ha förändring och väntar fortfarande på besked. Jag vill vidare nu. Behöver liksom förnya mig själv. På alla sätt o vis. Och under tiden jag väntar på besked försöker jag förändra det jag kan. Mig själv. Tiden har bara rullat på och det jag tyckte var viktigt har liksom försvunnit lite bit för bit. Så idag började jag om med att ta hand om mig själv. För jag vet att det hjälper till med så mycket annat runtomkring. Det var tungt och jag hatade varje minut för att jag har låtit det rasera så här. Men jag vet att jag kommer att komma tillbaks. Och snart kanske jag kan börja tycka om mig själv igen. Resten får liksom komma efter hand. 

Och jag tror på förändring. På många plan...