Hej älskade blogg... min ständige följeslagare som troget väntar på mina ord. På mina bekännelser och att få ta emot mina tårar eller min glädje. Och så mycket tårar denna blogg innehåller. Och en del glädje men också sorg,,,,
Och så gick det mer än sju månader och de sju månader har varit ett hav av händelser och känslor. Så mycket glädje.... så mycket kärlek men även en stor sorg.
Jag fick stänga min butik. Konkursen blev oundviklig när Corona drog över oss alla som ett vidrigt vidunder. Jag fick lämna mitt livsverk i händerna på en konkursförvaltare och med sorg stod jag vid sidan och såg på hur hyenor som aldrig besökt min butik nu kom och slet åt sig av de billiga resterna. Mitt hjärta gick i tusen bitar.
Men mitt i allt det stod det någon vid min sida. En trygg famn.... en stöttepelare. Mannen i mitt liv.
För 20 år sen var jag tillsammans med världens vackraste man. Han var 6 år yngre än mig så då bara runt 21. Vi älskade med passion men bråkade också med passion. Ingen varken innan eller efter har fått mitt hjärta att brinna som honom. Aldrig känt en passion av det slag. Men det gick bara inte då. Det gjorde allt för ont på så många sätt hur mycket vi än älskade varandra och med varandra. Jag lämnade honom, träffade en annan och till slut lämnade jag även min hemstad och flyttade till Gävle. Och det var först när jag flyttade jag kände att jag kunde släppa honom helt. När det var 67 mil mellan oss. Men han var och fortsatte vara mitt livs kärlek. I mitt hjärta var det alltid han....
Han flyttade till Gävle ett år efter mig och även om det var för att han träffat en tjej är jag övertygad om att det fanns en annan mening. Våra vägar har givetvis korsats ibland men jag har av rädsla hållit honom på avstånd, även om han ibland tagit kontakt när han varit singel. För jag visste.... släpper jag honom nära.... är jag fast igen och med den erfarenheten jag hade av oss då..... var det inget jag ville gå igenom igen.
Men ödet ville som sagt något annat. Plötsligt var vi singlar båda två. Jag vågade släppa in honom igen och det visade sig att han var allt det jag önskade han var då. Och all vår kärlek kom tillbaks.... den som troligtvis alltid funnits där.... vilande.... väntande.
Jag kan inte med ord beskriva. Den starka kärlek vi har. Den lycka jag känner. På sex månader har vi hunnit förlova oss, flytta ihop och varje dag är en glädje med honom. Inga bråk. Ingen oro. Inga tårar. Bara kärlek..... lycka..... trygghet och passionen är lika stark nu som då. Jag visste inte att det kunde vara så här enkelt. Så smärtfritt och utan massa gnissel.
Vi kan knappt vara ifrån varandra. Vi saknar varandra hela tiden när vi inte är tillsammans. Han är min bästa vän och han som får mig att skratta. Vi delar samma intresse och gör allting ihop. Hur kan man ha det så här bra? Är det ens möjligt?
Jag saknar min butik så jag går sönder ibland men med honom vid min sida vet jag att allt är möjligt. Och så länge jag har hans trygga famn och stora kärlek är jag lycklig.
Så tja..... det är vad som hänt under dessa tysta sju månader.
