LABELS

Helghändelser

Fredagen tillbringas i en reception och jag kommer på hur mycket jag älskar människor. Alla de slag. Jag njuter av att få vara bland de som får mig att må bra och det behöver inte vara de jag känner. Där jag står och svarar i telefon och ler mot de som kommer in genom dörren slår mig tanken att det är bara det jag behöver. Att bara få vara bland massa människor. Jag glömmer allt annat runtomkring då och mår bra bara jag får vara där. Det är då jag trivs och mår som bäst. Bland människor. Då spelar det ingen roll att mitt tak bara några timmar tidigare rasade in. Ja bokstavligt talat och inte metaforiskt. När jag är bland de där människorna i den där receptionen  kan jag berätta om det där och jag skrattar.

Lördagen tillbringas på marknad med korv och bröd, kaffe på mysig veranda och solen lyser hela dan. Jag klär mig i klänning, sätter håret i svans och målar mina kinder och tar mig iväg till en lokal. Det dansas iransk dans på led och det är jag som håller i servetten. Vi skålar i alkoholfira drinkar, tittar på folk och bara ler. Det blir en tidig kväll för söndagen kallar med sitt. Men först ett nattligt samtal...

Söndagen tillbringas med försäljning på loppis och vi försöker så gott det går att hålla i de införtjänade slantana. Vi dricker kaffe och the, äter mazarin och kakor med sylt, bara skrattar och ler. En klänning med vita knappar och ett par svarvita skor får följa med hem. Och ute skiner solen men vi njuter mest inomhus.

Nu gör vi som vi brukar... tillbringar tiden ihop men ändå isär. Med en varsin dator i knät och smattrande fingrar men när det är vi krävs inte mer än så.

Och vad har ni gjort av eran helg?

Stark men skör likt fjärils vingar

Ett steg i taget har jag tagit framåt och tycker att jag klarat det ganska bra med tanke på att jag blev lämnad igen. För exakt en månad sen igår. Jag vet det eftersom han lämnade mig på samma datum som var "vår" dag. Ja eftersom jag är kvinna håller jag ju reda på sånt där onödigt vetande. Men det har varit okej för man kommer väl till en punkt där man inte orkar sörja det som skulle blivit längre. Jag har ju sörjt varje gång han lämnat mig så det borde inte finnas så mycket mer kvar att sörja och det är som sagt det som aldrig blev som jag sörjer. Den där bilden jag haft i mitt huvud så länge nu som visade sig bara vara en illusion. Och jag har gått ganska stark framåt. Hela tiden med huvudet högt.

Men jag är inte mer än människa. Och jag är kvinna. Med allt vad det innebär och för min del innebär det en gång i månaden att jag går ner i ett jättelikt hål. Ett trångt och mörkt utrymme med kvav luft som får bröstet att klumpa ihop sig och andningen blir tung. Och fast att jag vet att det kommer åter varje månad glömmer jag bort det inför varje gång vilket innebär att det får utrymme att gripa tag i mig med full kraft. För jag är lika oförberedd varje gång. Och det innebär också att små sår som jag har som börjat läka börjar att blöda igen och små revor av lite saknad och sorg repas upp och svider och gör ont. Jag glömmer bort att det är tillfälligt och tror att det är jag som tagit en massa kliv tillbaka av alla de där stegen som jag har lyckats att kliva framåt.

Och det är då jag blir sådär sårbar. Liten och ensam. Rädd och ledsen. Egentligen är jag bara patetisk och fjantig och jag klär mig i den där offerkoftan som är så fruktansvärt ful och obekväm. Den sticks och är flera nummer för liten och den sitter stenhårt fastklistrad på min kropp. Och det är då jag gråter hejdlöst och snyftar högt. Känner mig övergiven och oälskad och det är då jag behöver få den där bekräftelsen. Och det är också då jag sänder honom de där patetiska frågorna som jag de andra dagarna skiter fullständigt i. För han har gjort sitt val och har valt bort mig ur sitt liv och då kan jag bara gå därifrån med huvudet högt för att jag vet att jag inte har gjort något fel. Det är inte MIG det är fel på. Gjorde aldrig honom illa som han gjort mig. ALDRIG!! Jag vet att jag gjorde allt för honom och skulle fortsätta med det om han ville ha mig kvar så jag behöver inte fråga honom om vad jag gjorde för fel.Och de sakerna han hade att komma med var jag beredd att ändra på. Men i de där stunderna, när jag tagit klivit ner i det där mörka PMS-hålet då är ALLTING MITT FEL. Tror jag åtminstone just då...

Idag har jag klivit upp ur det där hålet. Det är så det är med PMS. Ena dagen nattsvart och nästa minns man inte vad det var som hände. Och de som fått hålla om mig och tröstat mig  när jag gråter som ett barn får se mig skratta som vanligt igen.

Så jag är annars stark men just då skör likt fjärils vingar.
Men bara just då...

Nu står jag på benen igen och vet... det är inte MIG det är fel på.
Det är inte JAG som gjort fel!
Jag gjorde aldrig dig så illa och den vetskapen håller mig stark...

Note to myself

Skicka INTE patetiska snyft sms när du lider av PMS och är allmänt blödig och känslig.

Bara så du vet finns det de som blivit frikända från mord för att de haft PMS. Så det som händer under PMS räknas inte. Visst är det väl så????

Ja så måste det vara. Aldrig hänt...

Bedtimes storyes

Att balansera

Det är så mycket som spelar in i det där livspusslet. Olika bitar som måste finnas där i lagom dos. Och jag har förstått vad det är om krävs för att hålla mig i balans. Just nu är det att gå framåt. Hålla blicken rakt fram trots att jag tenderar att se bakåt allt för ofta och då tappar jag fotfästet lite grann. Men saker börjar falla på plats och jag känner ett lugn i det. Som att idag få jobba första gången på Friskis o svettis. Jag kände mig som ett litet lyckligt barn när jag fick plocka ut kläder med den röda loggan på. Att få känna gemenskapen men framför allt att få känna att jag gör nytta. En sån viktig bit i mitt liv. Att vara behövd. Få uträtta saker och liksom ha en plats i det där livshjulet.

Balansen är så viktig för mig och jag har känt mig så vilsen utan uppgifter att sköta. Jag tappade bort mig själv så mycket i det. I allt det som varit. Kanske är det därför jag mist andra saker också. För att den jag var då liksom försvann i allt elände som sen blev. Om jag tappade tron på mig själv så varför skulle inte andra också kunna göra det? Men det spelar ingen roll nu. Jag är här nu. Tillbaka nästan som då. Som den jag egentligen är. Och huvudsaken är att jag vet det och att jag älskar och respekterar mig själv. För först då kan någon annan älska och respektera mig. Och det är det som är balansen. Att få ha alla de där bitarna i mitt liv.

Jag fortsätter att gå framåt för då behåller jag balansen...

Små söndagsting

Vaknar av en viftande svans i ansiktet. Vill egentligen ligga kvar men tar mig upp och går ut. Åker till en galleria och bjuder födelsedagsbarnet Azita på varm choklad. Går omkring bland alla fina vårkläder och önskar att min plånbok var av något tjockare slag.

En stund i soffan. Vilar och ser mig omkring på det som borde göras men som får vänta en stund. Lämnar det hemma och åker till Cicci istället och intar hennes soffa med pizza och vin. Dricker kaffe och äter choklad. Behöver liksom inte vara mer än så.

Nu är jag mätt. Nästan tjock kan man säg...

Drömmar o hundmys

Ibland är nätterna så klara. Drömmarna så tydliga att känslan sitter kvar långt efter att man vaknat. Igår morse vaknade jag med väldigt blandade känslor i mitt bröst. Det märks att jag bär längtan och saknad i min kropp för drömmarna handlar om kärlek och närhet av alla de slag. Ett ex jag lämnade för länge sen var tillbaka och vi försökte igen. Han betydde mycket för mig och finns fortfarande kvar i bakgrunden och hör av sig ibland. Han är numera lycklig och har det bra och jag unnar honom det. Och känslan är nog mer att jag står kvar på samma plats utan någon som håller mig kär. Men i drömmen var det vi igen och känslan var så skön. Att få vara älskad och tryggheten i det. Jag vet ju att det inte var honom drömmen handlade om utan mitt ensamma hjärta.

Och jag drömde om närhet och passion. Med någon som fanns där länge vid min sida men inte riktigt ändå. Han vars namn min hund nästan har. Han fick mitt hjärta och jag hans kropp och det var där vi var igen. Och jag vet ju att det inte var om honom drömmen handlade utan om det jag saknar. Och jag vet inte. Kanske är det ödets ironi att han förra helgen flyttade in i mitt hus två trappor bort. Hade det varit för några år sen hade jag svävat i det blå. Nu skrattar jag bara åt hur komiskt det egentligen är och ser honom som vilken granne som helst.

Jag låg mest i soffan och kände inte för någonting. Var nöjd med att bara mysa med två hundar på mitt bröst. Ville inget. Orkade inget. En sån där dag då allt känns lite tungt och trist. Men så ringer telefonen och ett par timmar senare står jag där i baren igen med ett påklistrat leende och blandar drinkar och tappar upp öl. Och efter många timmar där cyklar jag frusen hem. Får äntligen krypa ner och somna som ett barn.

Om att inte riktigt veta men ändå...

Det är en sån där dag då man önskar man hade legat kvar i sängen. För ute dalar snöblandat regn och på bilen sitter veckans tredje böter och jag ser hur hålet i plånboken blir allt större. Som plåster på såren ser jag till att bli bjuden på kaffe och smörgås på ett cafe. Jag sitter en stund själv och väntar på mitt sällskap och har en stund för reflektion. Och det är då jag känner det. Känslan av att vara någonstans mitt i mellan. Mitt hjärta är ledset men gör liksom inte ont. Känner mig ledsen men ändå glad. Det känns lite besvärligt men ändå inte hopplöst. Tänker på intervjun igår som gick så väldigt bra och känslan av att allt kommer ordna sig finns där bland alla frågor. Så jag vet inte riktigt. Det känns vemodigt men ändå okej.

I morse fick jag ett mms med en norrländsk soluppgång av någon som sitter trött i en bil. Och bilden värmer och får mig nästan att önska att jag var där i bilen brevid men är ändå glad att det är på distans. Det är lagom så just nu.

Nu är det helg och jag vill bara ta det lugnt. Ligga i soffan under en filt. Andas frisk luft. Pyssla i mitt hem. Ta hand om mig själv. Kanske ta ett värmande bad och myser med ljus.

Me, myself and I

Barnpassning o onsdagsvin

Jag är tjugo minuter för tidig till vårt möte men jag är allt för ivrig för att vänta längre. Hon bjuder in mig till sitt kontor och orden hon sen säger värmer mig långt in i själen. Det handlar om min prestation i söndags inför de där kritiska ögonen. Hon säger jag var duktig. Och nu ska jag skryta om mig själv... ja det ska jag minsann göra för det är jag faktiskt värd. Hon sa ordagrant att ; Du är nästan för duktig för oss!! Och vi vill gärna lära känna dig mera. Så det så!! I vilket fall innebär det här att jag numera ska jobba som värd på Friskis och komma in i gänget. lära mig alla rutiner och visa att jag är en person att lita på. SEN ska jag få börja instruera. Och jag har full respekt för att de vill känna mig på pulsen lite. Så till hösten är jag nog redo för att börja köra klasser. Då har jag fått upp min kondis också för numera får jag träna gratis. TJOHOOOOO vad bra det känns.

Idag passade jag också Lilla söt för första gången själv. Hon och jag hade det riktigt bra så det måste ju betyda att jag inte är helt hopplös med barn. Hon grät inte en enda gång och när pappa Mattias kom hem mötte hon honom skrattandes i hallen. Så han vågar nog lämna henne till mig flera gånger.

Nu ligger jag och Cicci i en varsin soffa hos mig med våra datorer på magen och våra hundar snusandes i närheten. Vi har delat en pizza och en flaska vin. Vi ser på tv:n och blir sentimentala men skrattar lika fort igen. Våra mobiler plingar ikapp och vi fnissar åt virituella pussar. Sånt där som är lite plåster på såren ni vet.

Håll tummarna nu i morgon för då är det intervju för nästa butikschefsjobb. För vilken butik säger jag inte men jag kan säga att de säljer något som står mig väldigt varmt om hjärtat.

Kram och vinpussar!

Det där om tiden

Vi är överens om att det är tiden som kommer att göra det största jobbet. Att kunna lägga saker bakom sig men också att kunna se fram emot nya. Jag ser fram emot ett nytt jobb som kanske närmar sig fortare än jag trott. Och idag kom samtalet om hur jag skötte mig i söndags så i morgon möts vi igen för att bestämma hur min framtid som instruktör kommer att se ut. Och jag är glad att det händer saker i mitt liv som gör att annat hamnar i skymundan. Som ett sviket hjärta.

Vi sitter på min balkong med benen invirade i en varsin filt. Läser skvaller och delar på en munk. På kvällen somnar jag med hennes hund under mitt täcke och min egen snarkandes vid mitt huvud. Två små varma liv som håller mig sällskap i en annars ensam natt. Men det är ingen skillnad nu än innan. Jag var själv då också. Nästan jämt. Så jag har som sagt inget att sakna...

Och i kväll är han här igen. Det lilla livet. Ihoprullad i mitt knä där jag sitter uppkrupen i soffan. Och de här kvällarna gör mig gott. Ensamheten gör mig inget för jag vet att jag inte är övergiven. Jag får det bevisat varje dag. Och för varje dag som går känner jag en större styrka. All den där energin jag lagt ner och slösat bort på någon annan som inte gav något till mig börjar komma tillbaka mer och mer. Jag börjar känna igen den där starka och självständiga Petra igen. Hon som jag ett tag tappade bort för att jag irrade runt i för mycket känslor som bara gjorde mig svag. Så en sak vet jag... jag kommer aldrig mer att ge upp mig själv så som jag gjorde för någon annans skull. I varje fall inte för någon som inte är beredd att offra något för mig.

Och det är tiden som gör det största jobbet...

Om Iphone och Facebook!

Jag har märkt att det är lite problem när man ska läsa min blogg med Iphone från Facebook. Det beror på något fel från bloglovin som jag inte kan påverka. Så det lättaste för er som vill läsa bloggen med en Iphone är helt enkelt att antingen googla bloggen eller lägga till den som ett bokmärke. Låt helt enkelt bli att gå in hit från länken från Facebook. Då fungerar det bättre att läsa.

Mvh it-avdelningen

Dags för ny intervju

Så blev jag kallad igen till intervju. Ett annat butikschefsjobb. Det där jag hellre vill ha än det jag var på intervju inför för några veckor sen. Jag finns fortfarande med bland deras kandidater så än vet jag inget. Men jag blev väldigt glad när jag fick samtalet idag om den här andra intervjun. Så jag känner ingen oro för min framtid ännu. Så länge det finns jobb jag vill ha att söka och så länge jag blir kallad till intervju vet jag att det finns hopp.

Så på torsdag blir det intervju igen...

Om kärleken till rörelse

Så kom då äntligen dagen som för bara ett par månader sen kändes så väldigt långt borta. Jag har längtat och räknat ner och igår kunde jag få börja förbereda mig för det jag så länge har sett fram emot. Med musik från en dator och på ett trångt vardagsrumsgolv räknade jag fyror och åttor och lät kroppen få känna på de välbekanta stegen. Jag vaknade innan klockan ringde idag och kände mig mer förberedd än någonsin.

Jag var först på plats och det visade sig att hälften av de som skulle göra detsamma som jag var sjuka. Så vi blev två stycken som skulle bedömmas av kritiska ögon och den andra tjejen var så nervös så hon kallsvettades. Själv var jag alldeles för upprymd för att kunna känna nervositet och erbjöd mig därför att börja.

Och jag njöt av varenda minut. När musiken sätts igång är det bara jag och den och de där kritiska ögonen är inte längre ett hot utan bara en utmaning. Det är två år sen sist som jag stod framför en grupp människor som jag ska försöka ledsaga genom min koreografi. Och det enda jag märker av att det är länge sen är att jag blir väldigt torr i munnen av att prata och träna samtidigt vilket resultera i att min överläpp liksom fastnar ovanför framtänderna så jag måste se ut som värsta byfånen. Men det gör inget för jag genomför annars min audition helt klanderfritt och jag känner hur kroppen skriker MER MER.

Som jag har längtat och som jag ser fram emot att få börja köra klasser igen och nu ska det nog inte dröja länge. De kritiska ögonen var mer än nöjda och när de än en gång frågar vad det är som driver mig kan jag bara svara...

Kärleken till rörelse...

Om fredagen den 13:e

Så blev det kväll och vännerna kom och vi skålade och skrattade och trots att vi varken rev stället eller dansade på borden blev det en trevlig afton där i mina soffor. Det var mysigt att få ha alla de fina samlade på en gång. Människor som står mig nära och håller mig kär. Och jag fick blommor och somna av det bästa jag vet. Att få bli kliad under fötterna. Mina vänner vet vad jag behöver och vill ha. Och det värmer gott att över 150 personer på facebook bemödar sig med att gratta mig även om de har fått en påminelse där om min dag. Förra året var det knappt en handfull som uppmärksammade mig så jag blev föga förvånad, men som sagt väldigt glad.

Så nu är jag ännu äldre och ska vara något klokare men jag vet inte jag. Jag har fortfarande många frågor men inga svar. I kväll struntar jag i det och njuter i soffan av sällskap av samma sort som mig. Vi kompletera varandra bra hon och jag.

Blommor och choklad!

Blommorna var från vännen Sebastian. Tack snälla! Den enda mannen som gett mig blommor de närmsta 12 månaderna så det är mysigt att någon vet hur en kvinna vill bli uppvaktad =)

Min dag!

Så var man då ett år äldre igen. Ingen frukost på sängen men en hund som var extra kelig kompenserar kaffe och smulor i lakanen. Cicci var först i natt med att gratta och sen har vännerna hört av sig i jämn ström. Älskade mamma ringde såklart och grattade sin förstfödda.

I kväll fyller jag mitt hem med massor av vänner och det kommer göra gott i själen. Blomsteraffären har ringt och ska leverera blommor men jag tror knappast de är från någon hemlig beundrare. I så fall lovar jag att berätta det =)

Så grattis på mig och trevlig fredag till er!

Små kladdiga fingrar...

...som drar i mitt hår. Jag smakar på hennes barnmat och önskar att livet var lika enkelt som för henne den lilla söta. Mattias bjuder mig på kaffe och vi delar den goda kakan sen är det dags att lämna de två. Hon ler och jag ler också lite större nu när jag fått en stund med min vän. Precis vad jag behövde för att bli lite varmare i mitt bröst.

Så mycket att vara tacksam för. För mina vänner som finns där runt mig och idag har jag fått vara nära flera av de. Det är alltid lika skönt att få krama Azita den lilla stund jag hälsar på i hennes butik. Mattias och lilla S gör mig påmind om sånt jag kanske borde sakna men tiden finns inte till. Och så måste man ju vara två. Sen är det finaste Cicci och lilla Tulos tur. Vi dricker Caffelatte från drive-in. Drar fingrarna över dyra tyger och drömmer om sånt vi vill ha. Vi håller upp varandra när det behövs.

Prickikorvsmörgåsar, promenader och en Brynäsmatch senare är jag trött. Och det plingar i min telefon och jag får le. Snart fyller jag år...

LABELS

Hatten på

Våren gör allt för att ta över det lilla som finns kvar av den kyliga vintern och jag tror minsann den börja vinna den matchen. Så idag kommer nog de sista vinterjackorna att få åka ner i källaren och ge plats för tunnare skinnjackor och den slitna jeansjackan. Och så mössa av och hatten på.

Annars då? Jovars. Dricker dagens första kopp kaffe, tar goda råd från mamma och äter en muffins med kladdig smörkräm i. Och idag är en dag jag väntat på i tio år. Jaa... hela TIO år. Nu är det äntligen dags att förnya körkortet och jag har verkligen hatat den där bilden i tio år, så det är med glädje jag ska sätta mig i den där fotoautomaten och le mitt bredaste och sötaste leende. Jag tänker verkligen inte gå runt med ett körkort i tio år till som jag ska behöva skämmas över varje gång jag tar fram det.

I morgon mina vänner fyller jag år. Hur gammal jag blir? Tja... 30 plus moms typ så får ni räkna själva =)
Ska ha lite sammankomst med mina närmaste så jag ser fram emot en trevlig fredagkväll med maaaaassoooor av stooora paket!

Ha en skön ärtsoppetorsdag!

LABELS

Write and erase

Jag hotas att sprängas av orden. Inte bara det att de snurra runt och skramlar inne i mitt huvud utan de generera en klump i mitt bröst som hotas att sprängas. Så jag skriver, får utlopp, läser raderna om och om igen fast att de borde läsas av någon annan och så ångrar jag mig och tar bort. Jag vet inte om de nånsin hamnade rätt och jag bryr mig inte ens. För jag lovade någon gång att inte skriva fler rader om oss. Men varför ska jag hålla löften? Men jag gör det ändå genom att ta bort så resten kommer bara att handla om mig, om mina känslor så det är väl det jag gör just nu. Skriver om MIG!

Vi går ofta långa rundor och ibland trillar jag ner i ett hål. Det handlar om sekunder så är den där. Det går som ett obehagligt sug genom min kropp men sen kan jag gå vidare igen och känslan är väck. Hon känner likadant och det är skönt att ha någon som förstår. Någon att hålla i handen när det kommer stunder då det gör ont.

Min tandborste står där ensam kvar i sitt glas och hånskrattar åt mig när jag går förbi. Som om den visste innan mig att det här är bara för en stund. Och jag vet inte om jag blir mest ledsen eller arg. Skiter i vilket för en stund och låter det vara som det är. Jag har tröttnat på att försöka förstå.

Ibland önskar jag att jag kunde göra som med mina ord. ERASE!!!!!!!!

Kärlek