Om kärleken till rörelse

Så kom då äntligen dagen som för bara ett par månader sen kändes så väldigt långt borta. Jag har längtat och räknat ner och igår kunde jag få börja förbereda mig för det jag så länge har sett fram emot. Med musik från en dator och på ett trångt vardagsrumsgolv räknade jag fyror och åttor och lät kroppen få känna på de välbekanta stegen. Jag vaknade innan klockan ringde idag och kände mig mer förberedd än någonsin.

Jag var först på plats och det visade sig att hälften av de som skulle göra detsamma som jag var sjuka. Så vi blev två stycken som skulle bedömmas av kritiska ögon och den andra tjejen var så nervös så hon kallsvettades. Själv var jag alldeles för upprymd för att kunna känna nervositet och erbjöd mig därför att börja.

Och jag njöt av varenda minut. När musiken sätts igång är det bara jag och den och de där kritiska ögonen är inte längre ett hot utan bara en utmaning. Det är två år sen sist som jag stod framför en grupp människor som jag ska försöka ledsaga genom min koreografi. Och det enda jag märker av att det är länge sen är att jag blir väldigt torr i munnen av att prata och träna samtidigt vilket resultera i att min överläpp liksom fastnar ovanför framtänderna så jag måste se ut som värsta byfånen. Men det gör inget för jag genomför annars min audition helt klanderfritt och jag känner hur kroppen skriker MER MER.

Som jag har längtat och som jag ser fram emot att få börja köra klasser igen och nu ska det nog inte dröja länge. De kritiska ögonen var mer än nöjda och när de än en gång frågar vad det är som driver mig kan jag bara svara...

Kärleken till rörelse...