Det där om tiden

Vi är överens om att det är tiden som kommer att göra det största jobbet. Att kunna lägga saker bakom sig men också att kunna se fram emot nya. Jag ser fram emot ett nytt jobb som kanske närmar sig fortare än jag trott. Och idag kom samtalet om hur jag skötte mig i söndags så i morgon möts vi igen för att bestämma hur min framtid som instruktör kommer att se ut. Och jag är glad att det händer saker i mitt liv som gör att annat hamnar i skymundan. Som ett sviket hjärta.

Vi sitter på min balkong med benen invirade i en varsin filt. Läser skvaller och delar på en munk. På kvällen somnar jag med hennes hund under mitt täcke och min egen snarkandes vid mitt huvud. Två små varma liv som håller mig sällskap i en annars ensam natt. Men det är ingen skillnad nu än innan. Jag var själv då också. Nästan jämt. Så jag har som sagt inget att sakna...

Och i kväll är han här igen. Det lilla livet. Ihoprullad i mitt knä där jag sitter uppkrupen i soffan. Och de här kvällarna gör mig gott. Ensamheten gör mig inget för jag vet att jag inte är övergiven. Jag får det bevisat varje dag. Och för varje dag som går känner jag en större styrka. All den där energin jag lagt ner och slösat bort på någon annan som inte gav något till mig börjar komma tillbaka mer och mer. Jag börjar känna igen den där starka och självständiga Petra igen. Hon som jag ett tag tappade bort för att jag irrade runt i för mycket känslor som bara gjorde mig svag. Så en sak vet jag... jag kommer aldrig mer att ge upp mig själv så som jag gjorde för någon annans skull. I varje fall inte för någon som inte är beredd att offra något för mig.

Och det är tiden som gör det största jobbet...