Stark men skör likt fjärils vingar

Ett steg i taget har jag tagit framåt och tycker att jag klarat det ganska bra med tanke på att jag blev lämnad igen. För exakt en månad sen igår. Jag vet det eftersom han lämnade mig på samma datum som var "vår" dag. Ja eftersom jag är kvinna håller jag ju reda på sånt där onödigt vetande. Men det har varit okej för man kommer väl till en punkt där man inte orkar sörja det som skulle blivit längre. Jag har ju sörjt varje gång han lämnat mig så det borde inte finnas så mycket mer kvar att sörja och det är som sagt det som aldrig blev som jag sörjer. Den där bilden jag haft i mitt huvud så länge nu som visade sig bara vara en illusion. Och jag har gått ganska stark framåt. Hela tiden med huvudet högt.

Men jag är inte mer än människa. Och jag är kvinna. Med allt vad det innebär och för min del innebär det en gång i månaden att jag går ner i ett jättelikt hål. Ett trångt och mörkt utrymme med kvav luft som får bröstet att klumpa ihop sig och andningen blir tung. Och fast att jag vet att det kommer åter varje månad glömmer jag bort det inför varje gång vilket innebär att det får utrymme att gripa tag i mig med full kraft. För jag är lika oförberedd varje gång. Och det innebär också att små sår som jag har som börjat läka börjar att blöda igen och små revor av lite saknad och sorg repas upp och svider och gör ont. Jag glömmer bort att det är tillfälligt och tror att det är jag som tagit en massa kliv tillbaka av alla de där stegen som jag har lyckats att kliva framåt.

Och det är då jag blir sådär sårbar. Liten och ensam. Rädd och ledsen. Egentligen är jag bara patetisk och fjantig och jag klär mig i den där offerkoftan som är så fruktansvärt ful och obekväm. Den sticks och är flera nummer för liten och den sitter stenhårt fastklistrad på min kropp. Och det är då jag gråter hejdlöst och snyftar högt. Känner mig övergiven och oälskad och det är då jag behöver få den där bekräftelsen. Och det är också då jag sänder honom de där patetiska frågorna som jag de andra dagarna skiter fullständigt i. För han har gjort sitt val och har valt bort mig ur sitt liv och då kan jag bara gå därifrån med huvudet högt för att jag vet att jag inte har gjort något fel. Det är inte MIG det är fel på. Gjorde aldrig honom illa som han gjort mig. ALDRIG!! Jag vet att jag gjorde allt för honom och skulle fortsätta med det om han ville ha mig kvar så jag behöver inte fråga honom om vad jag gjorde för fel.Och de sakerna han hade att komma med var jag beredd att ändra på. Men i de där stunderna, när jag tagit klivit ner i det där mörka PMS-hålet då är ALLTING MITT FEL. Tror jag åtminstone just då...

Idag har jag klivit upp ur det där hålet. Det är så det är med PMS. Ena dagen nattsvart och nästa minns man inte vad det var som hände. Och de som fått hålla om mig och tröstat mig  när jag gråter som ett barn får se mig skratta som vanligt igen.

Så jag är annars stark men just då skör likt fjärils vingar.
Men bara just då...

Nu står jag på benen igen och vet... det är inte MIG det är fel på.
Det är inte JAG som gjort fel!
Jag gjorde aldrig dig så illa och den vetskapen håller mig stark...