Bara njuter av livet och semestern just nu. Tar en dag i taget...

Att vara i otakt

Det var länge sen jag hade den där längtan i min kropp. Den där som gör att man måste ta sig iväg och få svettas ur sig riktigt ordentligt. Nu har den infunnit sig igen och jag tar tacksamt emot och lovar mig själv att förvalta den väl. Den är lätt att tappa bort men svår att hitta igen. Så nu håller jag den hårt i ett fast grepp. 

Den där stunden kan hjälpa mot mycket och idag hjälper den mot frustration och svårmod. Att komma i otakt är aldrig skönt men ibland blir det bara så. Det skaver och gör ont och man måste hitta takten igen. Då kan det vara skönt att bara få trampa runt. Låta musiken styra tempot, blunda och bara följa med. Få svettas ut det som gör ont och det känns oftast lättare sen. 

Det har blivit min förlösande drog.  Ett sätt att rensa bort och hitta takten igen. Ibland behövs det lite hjälp att finna styrka igen och den finner jag i det där. Av att få känna hjärtat slå och blodet rusa. Att andas tungt så bröstet nästa sprängs. Jag tänker så mycket klarare sen. 

Att komma i otakt är aldrig skönt men ibland blir det bara så...

Nobody said it was easy!

Det är en stor skillnad på då och nu. Inte smärtfritt för det kommer det aldrig att bli så länge två människor ska försöka leva ihop. Vi som alla andra har de där stunderna av bråk och det gäller bara att hantera de så bra man bara kan. Inte fastna för länge i det där och lära sig att parera de där stunderna när man märker att de är på väg. Vi blir bättre och bättre på det där och det är just det som är den största skillnaden på då och nu.

Vet inte om det är det där med manligt och kvinnligt eller att vi fungerar och tänker olika som de personer vi är. Kanske det bara är dålig kommunikation och ibland tror jag att det handlar om att bara svälja sin stolthet. Att inte behöva sista ordet eller alltid vara den som har rätt. Ibland finns det inget rätt eller fel utan bara två sidor som vi ser olika på.

Jag märker också en väldigt stor skillnad på honom. En annan sårbarhet och osäkerhet. Kanske inget jag vill i detalj förklara utan bara sätta ord på hur annorlunda det är och att det är något bra. Något jag länge behövt och det blir liksom ett slags bevis på att våra känslor numera är mer jämlika. Att jag inte är den som älskar mest som jag alltid kände förut. Jag är inte längre rädd. Inte längre orolig eller nervös. Vi kan bråka utan att min mage vänder sig ut och in för nu vet jag att han stannar kvar.

Bråka är inget kul men det hör ju liksom till. Jag älskar honom ändå. Han är det finaste jag har och trots dålig kommunikation och missförstånd ibland har vi det bra. Jag kan göra honom tokig och han kan ibland göra mig knäpp och ibland vill jag bara slita mitt eget hår. Jag kan vara arg, tjurig och sur... men det är ändå honom jag vill ha!!

Semesterpusslet

Första jobbfria vardagen och det är nu den där semesterkänslan ska infinna sig. Två veckor är inte lång tid och tiden går alltid för fort. Vill hinna med så mycket som möjligt, njuta så mycket som möjligt och givetvis få så mycket tid ihop med älsklingen som möjligt. Men det är inte alltid lätt att få ihop det när det är flera viljor, flera att ta hänsyn till och begränsat med både tid och pengar. Ibland krockar det och det blir liksom inte riktigt som man tänkt sig. Jag vill en sak, han en annan, jag tror en sak och han antar en annan. Och så en kommunikation som inte alltid fungerar perfekt och småbråk och tjafs är ett faktum. Inga världskrig startar men det tar dyrbar tid i anspråk som man skulle kunna lägga på annat. Jag är inte världens bästa och vet att jag kan handla fel. Framför allt om det finns något som jag stör mig på. Som att jag ganska ofta känner mig som en änka... "golfänka" Men det är en "älskarinna" jag lärt mig att leva med.

Själv har jag skaffat mig en "älskare" och det är gymmet. Där kan jag numera spendera en stund varje dag och känner hur jag mår bättre och bättre av att få svettas ordentligt. Sen hade jag mer än gärna haft min älskling med mig dit och jag har lyckats få med honom ett par gånger. Men ofta är jag där själv för han valt "älskarinnan istället och det kanske är så det få vara. Han gör det han gillar mest och jag gör det jag gillar mest. Alla glada och nöjda... eller?

Som sagt, det är inte alltid lätt att få ihop det...

Semestern kan börja

Jag tänker varje dag att jag vill sätta mig ner och skriva men så kommer det där livet i mellan. Det där livet som jag numera är så otroligt tacksam för. Alla små och stora ting. Som att vi kom hem för några dagar sen efter en lång helg hemma i Blekinge som har varit så underbar på många sätt. Som att få vara nära min familj och ha min älskling vid sidan. Att få träffa så många av mina gamla vänner och visa älsklingen mina små guldkorn hemma i min gamla hemstad. Men oavsett hur bra vi har det borta är det ändå så otroligt skönt att få komma hem och vila kroppen i min egen soffa. Stor tacksamhet bara över det.

Jag har jobbat min sista vecka nu och sista dagen unnade jag mig att arbeta över en kopp kaffe på ett mysigt café med utsikt över havet. Nu väntar två veckors semester och den firade älsklingen och jag in igår genom att gå ut och äta en underbar middag ihop på mitt stammishak. Det blev en superhärlig kväll och jag hoppas på flera av det slaget under mina två lediga veckor.

Men lite till jobb blir det. I kväll tar jag på mig den vita blusen och svarta kjolen för att servera på ett bröllop. Något jag alltid tycker är kul. Glada människor och massa idéer att samla på inför mitt egen kommande bröllop i framtiden.

Hoppas ni har en fin sommar och lite mysig ledighet.

Saknaden

Sista natten på hotell för denna vecka. Som vanligt när det gått några dagar så kommer saknaden smygande. Och det är ju lite det som är tjusningen med det här... att man får längta lite efter varandra. Att dagarna ifrån varandra gör att man tar extra mycket vara på de som man sen får ihop. Och nu kommer vi att få några extra mysiga dagar ihop för nu tar jag med mig älsklingen och beger mig hem till familjen i Blekinge. Blir en liten minisemester som jag verkligen ser fram emot. Men först ska jag jobba klart för denna vecka och lämna fältet i morgon och bege mig hem. Saknar båda mina älsklingar nu. Jag har turen som har en underbart snäll pojkvän som hjälper mig med vovve när jag jobbar borta. Han brukar följa med men jag vet att han är i trygga händer just nu. 

Nu ska jag krypa i säng och i morgon kommer jag att få krypa in i älsklingens famn igen. Som jag längtar...

Hatkärlek

Dalarna vidare till Värmland och där blir jag kvar i natt. Av någon anledning var det fullbokat nästan överallt men lyckades med turistbyråns hjälp hitta ett litet värdshus med ett dubbelrum ledigt. Mina krav på hotell är inte höga utan nöjer mig så länge det finns tv, dusch och en relativt skön säng på rummet. Därför är det en extrabonus när det visar sig att det är en hästensäng jag ska få krypa ner i. Maten är ok och ute i korridoren står en vattenkokare så jag kan göra mitt kvällskaffe.

Numera tar jag alltid med mina löparskor men tror alltid att jag ska vara för trött för att orka ge mig iväg. Blir därför lika förvånad varje gång av min viljestyrka som drar mig ut och idag blev klockan väldigt mycket innan jag kom till skott. Det blev en tur ner till sjön i närheten och jag har märkt att kroppen mår bäst av att få springa i skogen på det lite mjukare underlaget.

Nu är den här dagen slut och jag avslutar den i sängen med kaffe, jordgubbar och mörk choklad. Min ständiga last men kan ju numera njuta med gott samvete eftersom jag är så enormt duktig och springer en runda så ofta jag orkar och kan. Är som sagt enormt stolt över mig själv att jag efter 40 år av hat till joggning helt plötsligt känner i alla fall något som kan liknas vid hatkärlek :0)

Miljoner måndagskramar till er!

En liten hälsning till er!

Jag ser det som något bra att jag inte är här lika ofta som förr. Har ju alltid haft lättast för att skriva när jag mår som sämst. Eller när livet inte har så mycket värdefullt innehåll. När dagarna har allt för många timmar kvar som man kan ägna åt orden här inne. Så är inte livet just nu och det känns så enormt skönt. Att få må bra och vara lycklig över det mesta har inte varit mig allt för mycket förunnat så det är väl liksom min tur nu. 

Jag är så enormt tacksam över mitt jobb. Att jag äntligen har hittat tillbaka till det som jag trivs med mest, och att jag får uppskattning från både kunder, kollegor och chef  värmer så väldigt gott. 

Och min älskling och jag. Ett litet kapitel för sig som till slut blev så bra. Jag tycker tom att vi numera är duktiga på att lösa både små konflikter och bråk. Och jag är fortfarande lika kär om inte mera på sitt lilla sätt. Känner äntligen både trygghet och lugn och när jag ser på honom blir jag alldeles varm. 

Så kanske är det därför det är lite tyst. Jag njuter liksom av livet precis som det ska va. Det finns inte riktigt ord som kan beskriva exakt hur det är. Hur det liksom pirrar i magen och hur mjuk jag känner mig i mitt bröst.  Och jag behöver inte alltid sätta det på pränt. 

Men jag finns alltid kvar. Med små jämna mellanrum kommer jag tillbaka hit. För att lämna små avtryck och hälsningar till er. Om det nu är någon kvar :o)