Det var länge sen jag hade den där längtan i min kropp. Den där som gör att man måste ta sig iväg och få svettas ur sig riktigt ordentligt. Nu har den infunnit sig igen och jag tar tacksamt emot och lovar mig själv att förvalta den väl. Den är lätt att tappa bort men svår att hitta igen. Så nu håller jag den hårt i ett fast grepp.
Den där stunden kan hjälpa mot mycket och idag hjälper den mot frustration och svårmod. Att komma i otakt är aldrig skönt men ibland blir det bara så. Det skaver och gör ont och man måste hitta takten igen. Då kan det vara skönt att bara få trampa runt. Låta musiken styra tempot, blunda och bara följa med. Få svettas ut det som gör ont och det känns oftast lättare sen.
Det har blivit min förlösande drog. Ett sätt att rensa bort och hitta takten igen. Ibland behövs det lite hjälp att finna styrka igen och den finner jag i det där. Av att få känna hjärtat slå och blodet rusa. Att andas tungt så bröstet nästa sprängs. Jag tänker så mycket klarare sen.
Att komma i otakt är aldrig skönt men ibland blir det bara så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar