Ensam

Tänk att det skulle kännas så ensamt här hemma utan honom. Var det så här du saknade mig när jag var borta, frågar jag honom i ett sms. Det är ombytta roller nu och jag som går hemma och han ger sig iväg ut på fältet och den där egentiden jag alltid gillat på hotellen känns inte alls lika njutningsfull nu när jag går här hemma själv. Kanske påverkar mitt mående. Lite PMS och en allmän känsla av låghet finns i min kropp och jag får inte riktigt till den där energin jag skulle behöva just nu. Vi flyttar om drygt en månad och det är just det som drar ner mitt humör. JAG VILL INTE!!!! 

Hur ska jag kunna lämna detta??

En oas av ro och lugn som jag har kommit att älska över allt annat. 

Jag har tom fantiserat om hur det skulle vara att få gifta mig i byns fina kyrka. 

Jag vet att jag kommer trivas i vår nya lägenhet i stan. Hela vintern. Men när sommaren kommer och jag inte längre kan ta min kaffekopp och gå ut i trädgården, när jag inte får mina löprundor på alla de fina grusvägarna och har denna vackra natur runtomkring mig så kommer jag sakna detta något enormt. Och denna gemenskap. Att alltid ha någon att titta in hos, folk att möta upp vid sjön för korvgrillning, att få tillbringa en hel dag på en flotte med massa människor ute på den underbara sjön och sen fortsätta med grillning på någons altan. Att det alltid finns någon att fira midsommar med och folk att krypa ihop med framför en stor brasa framåt den kyliga hösten. Det kommer vi aldrig få inne i stan. Så därför är jag lite ledsen just nu. 

Så jag känner mig både lite ensam och ledsen just nu. Trodde aldrig jag skulle känna så här när han började resa. Men jag saknar honom och det är givetvis väldigt skönt. Men det kommer bli jobbigt om det alltid ska vara så här. Vill kunna njuta av egentiden igen men det ändras kanske när jag känner mig gladare igen...

Borta bra, hemma bäst!

Det tog ungefär 3,5 dagar innan ångesten släppte greppet om min kropp. Tre dagar då jag inte kunde släppa tankarna på det där malandet i bakhuvudet som egentligen inte har någon substans alls. Det bara sitter där som en envis och påträngande tanke som inte går att få bort hur mycket jag än försöker. Flygresan gick bra. Bussresan gick bra men när vi checkat in på hotellet gick det inte att undvika mer. Och det var precis det jag var rädd för hela tiden. Precis det jag oroat mig för i dagar innan och det är också precis därför ångesten kommer som ett brev på posten. För att jag förväntar mig det. Men jag lät det inte förlama mig som jag brukar. Inte hindra mig från att göra saker och hela tiden försökte jag bete mig som om allt är ok. Kanske var det därför det till slut släppte. För att jag inte pratade om det med Johan för då skulle jag bara påminna mig själv utan bara låta det finnas där. I bakgrunden. Men till slut släppte det. Och det gör mig lite ledsen att det ska behöva vara så. Att jag oroar mig så mycket för att få ångest att jag till slut får det.

Men det har ändå varit bra. Uppåt 50 grader varmt en dag och i den värmen orkar man inte göra något annat än att bara ligga. Och för ovanlighetens skull har vi i stort sett bara legat vid polen. Jag är en strandmänniska men här var det skönt med närheten till allt som ingick i vår all-inklusive. Och även skönt att slippa sanden som kryper in överallt. 

Vi har prövat den gamla traditionen med turkist hamam och varit på båttur med ett stort piratskepp på havet och i en kanal. Tittat på vattenfall och gått på marknad där vi hamnade i bråk då vi blev rejält lurade. Jag har gjort av med allt för mycket pengar på klockor, solglasögon och skor men ingenting på sprit. Vi har druckit öl och vin varje dag men aldrig varit berusade och det har varit en underbar känsla att vakna pigg och klar i knoppen. Och vi har hållt sams. Två små gnabb som gick över direkt och som vi båda tyckte var otroligt löjliga och onödiga. Och så har vi fått en fin solbränna. Men hur vi ska kunna behålla den här hemma i detta skitväder är ju en gåta.

Men som alltid... borta bra, hemma bäst!