Han kryper under mitt skinn...

Vi har känt varandra sen barnsben... från samma stad. Han var två år yngre än mig och när man var 12-13 år var det väldigt mycket men jag tyckte alltid han var så söt. Och jag visste redan då att det var ömsesidigt.

Han lämnade vår hemstad mycket tidigare än mig. Och inte förrän Facebook sammanförde oss igen visste jag vart han höll hus eller vad han gjorde. Och där har vi tysta följt varandra.... liksom sida vid sida. Och många gånger har jag tittat på honom.... tänkt.... funderat och känt den där samhörigheten man inte riktigt kan sätta fingret på. Och någonting har funnits där men jag vet inte vad.

Inte helt obemärkt börjar han ge mina bilder likes. Mer.... och mer..... och plötsligt tar han kontakt. Jag råkar befinna mig i samma stad som honom och han vill ses på en kaffe. Så vi ses på en oskyldig fika. Och jag går därifrån utan större funderingar....

Flera månader efter, jag vet inte..... kanske det gick ett år... tar han kontakt igen. Och det är något i det han skriver som väcker något i mig. Han berättar saker jag inte riktigt har förstått... men kanske anat. Han skriver om sina tankar om mig.... sina känslor och funderingar. Och jag vet att jag inte borde. Jag vet att det inte kommer att sluta bra men nyfikenheten i mig och den känslan han väcker gör att jag går med på att träffas. Han ska komma till Gävle... åker 20 mil för en träff med mig.... och hem igen.

Jag sitter på en uteservering och väntar på honom. Dinglar med benen på en barstol och har en väninna med mig som tar ett glas med mig för jag måste lugna mina nerver. Och jag ser honom på långt håll när han kommer gående över torget in mot uteserveringen. Han är den typen av kille som syns. Som kommer in i ett rum och bara tar för sig. Som liksom strålar självförtroende på det där självklara sexiga sättet. Gud vad jag älskar den egenskapen. Och han skulle kunna vara en surfakille från Australien, han skulle kunna vara en advokat från Östermalm. Hans stil är oidentifierbar men han är snygg. Han är sexig. På alla jävla sätt. Och han kommer fram till mig på barstolen och han kramar mig så jag känner hur han doftar och hans skäggiga kind river lätt på min. Och hans ögon gnistrar och ser så där pliriga och busiga ut, och det där leendet. FAN ALLTSÅ!!

Jag är en tjej som sällan blir nervös eller tappar fattningen men han får mig att känna mig som en liten skolflicka. Och jag kan inte riktigt förstå det för vi har känt varandra hela livet känns det som. Därför är känslan lite blandad. Som den naturligaste i världen  men samtidigt både pirrig och spännande.

Vi lämnar uteserveringen och går in på en restaurang. Och han vill inte sitta framför mig som man normalt sett gör när man är två. Han sätter sig bredvid mig och jag kan inte längre tänka klart. Vi äter.... pratar... och kan inte låta bli att ta på varandra. Hela tiden söker han min hand. Stryker mig över ryggen och.... kysser mig. Om och om igen..... och jag kan bara tänka att detta är för bra för att vara sant. Han har funnits i mina tankar så många gånger och jag har hela tiden tänkt att han är ouppnåelig. Så sitter han där.... men samtidigt är det så jävla fel. Så förbannat jävla fel och jag VET det men just då fungerar inte förnuftet. Och jag har varit i exakt samma sits tidigare. För åtta år sen... så jag vet att om jag ger mig in på denna vägen igen... kommer den att bli kantad av problem och bekymmer.... men det kan sluta så underbart. Men är det ens värt det???

Han vänder upp och ner på hela mitt inre. Där och då på den där jävla restaurangen lockar han fram känslor i mig jag helst vill slippa känna. Jag föll.... där och då tar han mitt hjärta i gisslan..

Vi säger hej då... han åker hem. Och jag vet inte när vi kan ses igen. Jag vet inte när han kan höra av sig. Jag vet bara just då att jag är beredd att vänta. Och jag väntar...

Det går veckor och jag kan bara följa hans resa och semester på Facebook. Ser hur han checkar in på olika ställen... med familjen. Han hör av sig när han kan och det gör ont. I veckor gör det ont. Och jag tänker det spelar ingen roll att jag vet hur det egentligen är... allt snack om "för barnen" allt snack om "att sova på soffan" känns som ett stort jävla hån när det ändå inte är mig han är hos.

Jag bestämmer mig för att släppa... jag kan inte leva så... i väntan.

Han dyker upp igen. Försöker förklara hur han känner. Att det är rörigt. Jobbigt. Han säger att de där veckorna var hemska för honom för han försökte sluta tänka på mig men det gick inte. Han säger att han föll för mig som jag föll för honom. Han säger.... jag är förälskad i dig!!

Jag vet inte riktigt vad som hände... men jag blev arg.... ledsen och besviken för det känns som han leker med mig. Jag blir arg för han använder så stora ord. Jag skriver saker.... jag visar att jag tycker det är fel. Han svarar med att blocka mig... överallt.

Det gjorde det hela lite lättare. En tid. Han finns i mina tankar. Jag saknar honom men intalar mig att han är ett svin. En player. Men det kommer i fatt mig och det som känns mest är att jag förlorat en barndomsvän. Det var inte värt det...

Månader går.... och han tar kontakt... igen. Förklara hur han kände. Att han kände att jag försökte läxa upp honom och det behövde han inte just då..... haha nähää..... jag svara att jag inte alls försökte läxa upp honom utan att jag ville skydda mitt hjärta.

Och FAN FAN FAN... han kryper in under mitt skinn. Jag försöker hålla mig sval. Vi skriver till varandra några dagar. Och känslorna kommer krypande igen....

Idag landar jag på Arlanda.... jag ska ta tåget så jag tar mig till terminalen där tågen går ifrån. Och där kommer han. Möter mig med de där gnistrande ögonen, leendet.... och han tar mig i sin famn och jag smälter i hans armar. Det är mycket uppdämd längtan i den där kramen. Hans läppar söker mina och jag frågar om han inte är rädd att nån ska se men han bara ler och trycker en ännu hårdare kyss mot mina läppar.

Vi beställer nåt varmt att dricka och åter igen sitter vi bredvid varandra. Vi försöker prata om allmänna saker men det slutar hela tiden med att våra läppar möts. Och när han ser på mig och jag märker hur svårt han har att låta bli att ta på mig.... jag smälter. Fan och helvete också...

Men jag får ur mig det jag vill säga. Det jag burit på hela tiden. Hur ont det gjorde de där veckorna. Hur svag jag är för honom och att jag inte vill att han använder så starka ord när det är som det är. Och jag vågar ställa de där obekväma frågorna. Hur fan allt är egentligen...  och jag fattar att det kan ta tid. Att det är så mycket praktiskt men jag vet också.... jag kan inte vänta på nån under de förutsättningarna. Jag säger det till honom men jag vet knappt om jag tror på det själv. För han är speciell och kunde varit... perfekt. Och när vi skiljs åt skriver jag det till honom; Fan XXX, du och jag, vi hade varit ett perfekt par.

Men jag är realist... men en väldigt svag sådan.

Om det som kan växa...

Så ses vi äntligen.... efter att ha haft kontakt i över ett års tid. I perioder. För att jag har dragit mig undan gång på gång. Och varje gång jag tagit kontakt igen alltid detta trevliga bemötande. Fast han egentligen skulle kunna be mig fara åt helvete. Och sista gången nu frågade han rent ut om jag lekte med honom. Och jag kan bara svara ärligt.... precis som det är. Dels har jag nog inte varit redo... men framför allt är jag nog skadad av alla dessa jävla datingappar och idioterna som finns där.

Miljoner dick pics, skamliga förslag, bara fokus på sex och denna ständiga känsla av att det är det enda man duger till. Men han... inte ett ord eller antydningar. Inga skamliga förslag eller ens en bild på kalsongkanten. Bara ömhet och respekt. Och i mina ögon och skadade hjärna blev det lika med ”tråkig” Vad är det för fel på honom?

Ingen gnista liksom. Inget spännande. Inget farligt. Utan helt normal... vettig. Och ja... lite tråkig. Och det där pratar vi om idag när vi ses. För första gången på ett år. Och ja... han är vettig, normal... kanske tråkig jag vet inte. Men vi har trevligt. Pratar massor och när jag berättar om min situation och tårarna kommer lägger han tryggt sin arm om mig och drar mig intill sig. Och det känns skönt, tryggt o lugnt... inget pirr... inget blixtrar o dunder. Men skönt...

Han vill träffas igen. Trots våra olikheter. Trots att jag precis kallat honom... tråkig. Och jag känner att den här killen är värd flera dejter. För numera vet jag att det där som inte känns just nu kan växa. Vi säger hej då. En kram. En puss. Och jag tänker... why not.

Allt har sin tid...

Allt har sin tid och vissa saker borde inte få ta så stor plats som jag tillåtit det att göra. Men jag vet ju också varför jag tillåtit det just nu. Jag är skör som tunnaste glas. Blåser någon på mig skulle jag falla ihop. Gå sönder i tusen bitar.... därför känns allt så mycket mera. När känslorna liksom ligger utanpå kroppen blir smärtan så mycket större. Den borde inte bli det men jag tillät det. Men nu tillåter jag inte det mer. För allt har sin tid och nu bestämmer jag att det få vara bra så....

Jag har så mycket mer att tänka på och fundera o grubbla över än att mitt ex har träffat en ny. Det är en jävlas fis i rymden mot vad jag egentligen behöver oroa mig över och det är ju just det som gjort mig så känslig. Det har varit och är så svajigt med butiken att jag inte längre vet hur mycket till jag orkar. Jag har ägnat mitt liv de senaste tre åren till detta skötebarn. Min dröm. Mitt livsverk. Men att driva butik idag kräver nästan att man måste vara lite dum i huvudet. Ingen människa orkar kämpa o jobba under de förutsättningar det är för mindre handlare idag. Framför allt för såna som mig. Som är envis och har gått min egna väg. Inte följer strömmen. Sticker ut. Kanske till o med är lite före sin tid. Jag vet inte.... jag är åtminstone inte som alla andra...

Frågar nån hur jag mår bryter jag ihop. Jag har varit så stark så länge nu att orken tagit slut. Och varje dag frågar jag mig vad jag håller på med och varför jag fortsätter. Jo för jag har fått så mycket positiv feedback. Så många fina komplimanger om min fina butik. Att den är stans mysigaste. Att jag har så mycket fint... men vad hjälper det... när folk kommer in o säger de behöver få lite inspiration och sen går. Jag kan inte ta betalt för det....

Allt har sin tid. Och precis som man får ta sig tid att sörja sitt ex måsta jag ta mig tid att kanske börja sörja mitt livs dröm. Jag vet inte... kanske är det så. Jag stannade i en relation i nästan åtta år som gav mig både glädje och kärlek men också mycket oro och tårar. Jag tänker inte stanna i denna relationen om den bara ska ge mig oro och tårar. Denna gången tänker jag fundera en gång extra på om det är värt allt kämpande. För som sagt.... allt har sin tid...

Varför gör det ont?

Jag kan inte riktigt förstå... varför gör det ont?

Det borde inte göra ont nu när jag vet att jag inte behöver bli sårad och besviken mer. Nu är det liksom över... för gott. Ändå gör det ont långt där inne i hjärtat.

Kanske är det sorgen över att det inte blev som jag så länge hoppades och önskade. 

Jag hoppades in i det sista... att det fanns en gnutta av möjlighet att det kunde sluta annorlunda. 

Men det blev inte så och det är väl den sorgen jag måste tampas med nu. 

Helt plötsligt finns minnen där överallt. Bilder, låtar som spelas.... 

Så många år av hopp. Så många år av en stor önskan att få det där som jag så länge drömt om.

 Att få leva ihop... att ha det bra. Jag ville det... fan jag ville det av hela mitt hjärta. 

Jag ville det in i det sista men jag såg inga tecken på hur det nånsin skulle kunna bli så....

Varför????

Var jag inte värd det?

Var jag inte bra nog?

Varför räckte inte min kärlek?

Jag vill så gärna ha svar men vet jag aldrig kommer att få det...

Bara släppa... bara gå vidare....

Jag försökte att finnas där. Vänta... hoppades...

Men det slutade alltid med ett krossat hjärta och förtvivlan...

Jag ville så gärna och så mycket att jag tillät det allt för länge. 

Ingen kan nånsin anklaga mig för att jag inte försökte...

Jag försökte.... och hade jag bara vetat... att det skulle kunna bli annorlunda...

Hade jag troligtvis försökt igen...

Men det blev aldrig så....

Så det är väl därför det gör ont...

Om jag hade facit...

Jag vill ligga kvar i sängen. Söndagar är min enda lediga dag men idag var det skyltsöndag och bor man i Gävle innebär det också invigning av bocken. Så det var liksom ett måste att ha butiken öppen idag. Det blev några tusenlappar så i slutänden var det väl värt att jag tog mig upp ur sängen.

Men jag börjar bli trött o sliten. Jag har tappat gnistan... och hoppet lite faktiskt. Och jag önskar jag hade något slags facit. Om jag gör så här så blir det så och gör jag så här så blir det så här. Men jag vet ingenting och jag vet dessutom inte vad jag vill längre. Butiken har varit min dröm och glädje under nästan tre års tid. Jag hade en så tydlig bild av vad jag ville men den senaste tiden har det mest varit ett evigt kämpande. Och jag har aldrig gjort detta för pengarna men nu börjar det bli ohållbart. Jag måste kunna leva, plocka ut lön.... slippa ha ont i magen och oro varje månad.

Det är inte utan att jag börjat längta efter en trygghet. Efter lön på kontot varje månad, lediga helger och semester. Men vill jag ge upp ännu? Åhh om jag bara hade facit...

I veckan hade jag två möten med olika mäklarfirmor om samarbeten vad det gäller styling av lägenheter inför försäljning. Det skulle vara ett sätt att dryga ut kassan på under lugnare perioder. Men orkar jag kämpa mer? Jag vet inte.... om jag bara hade facit...

Jag har slängt iväg ett par jobbansökningar. Bara för att kolla av läget.... tror att är det meningen så är det och det visar sig vilken väg jag ska gå.

Och det där med.... killar.... jag känner mig ensam och bortvald men VET egentligen att det inte är så. Jag väljer lika mycket bort. En hel del hamnar i papperskorgen i form av mail och snapchats jag väljer att inte svara på. Och vad är det med unga advokater från Stockholm helt plötsligt? Ett par stycken som pockar på min uppmärksamhet, vill träffas och bedyra min bedårande kvinnlighet. Jag litar inte ett skit på snygga unga advokater men kan inte sticka under stol med att det är smickrande även om de bara skulle vara ute efter ett äventyr. Men jag är livrädd och skyddar mitt hjärta och låter det stanna vid flirtande icke IRL.

Har haft kontakt med en trevlig kille ett par veckor. Man märker ganska tydligt skillnad på seriösa och icke seriösa och han tillhör det första. När man kan konversera om det mesta och lite till och sex inte är huvudämnet. Och avståndet inte avskräcker. Vilket avskräcker mig. Orkar jag?? Just nu är jag så otroligt sällskapssjuk och längtar efter att få träffa någon så jag skulle vara beredd att åka till månen om det krävdes. Men förhoppningsvis kan personen i fråga kanske ta sig till Gävle så att en månresa inte behövs....  vi får se helt enkelt.

Om sånt jag inte borde skriva....

Jag får liksom stålsätta mig.... det är nu det är lätt att glömma hur det egentligen var. Jag vet ju vad hon får just nu...  den där personen som jag blev så förälskad i. Den där personen som jag fortfarande saknar men som jag vet bara finns ibland. Det är nu jag får stålsätta mig..... för det är lätt att glömma nu när jag ser hur han basunera ut hur lycklig han är och liksom skriker ut SE HUR JÄVLA BRAAAA VI HAR DET.... för det var i den där bubblan jag tappade bort mig själv. Han är just nu världens finaste. Visar henne sitt bästa jag och det är ju det som sliter i mig. Att jag vet att det finns en person där innerst inne.... som kan vara världens finaste. Men tyvärr.... hade det bara varit den sidan som fanns hade det varit vi idag.

Så jag stålsätter mig och måste framkalla minnen av allt det andra och jag undrar hur lång tid det tar innan hon få se de sidorna.... för ge mig EN anledning  till varför det skulle bli annorlunda med henne! För att hon är bättre än mig? För att han skulle älska henne mer? För att de skulle passa bättre ihop? Nej.... han är samma person idag som när jag lämnade honom... både första och andra gången. Och det är väl enda trösten. Att han inte har förändrat nånting utan han TROR att nu kommer det bli annorlunda. Klart det gör ont i mitt hjärta trots att det är i tusen bitar eftersom han krossat det cirka en miljon gånger... det gör ont att han krossade det och inte ens försökte reparera det utan hellre valde att söka ett nytt.... ett nytt hjärta att krossa. För tro mig.... du kommer göra samma sak mot henne... det är bara en tidsfråga. 

Det är enda trösten för mig.....
Ja så är det ju lite skönt också att jag inte tycker hon är speciellt snygg heller. Sånt gör ju givetvis det lite lättare även om det må vara både löjligt och patetiskt att tänka så....