Om sånt jag inte borde skriva....

Jag får liksom stålsätta mig.... det är nu det är lätt att glömma hur det egentligen var. Jag vet ju vad hon får just nu...  den där personen som jag blev så förälskad i. Den där personen som jag fortfarande saknar men som jag vet bara finns ibland. Det är nu jag får stålsätta mig..... för det är lätt att glömma nu när jag ser hur han basunera ut hur lycklig han är och liksom skriker ut SE HUR JÄVLA BRAAAA VI HAR DET.... för det var i den där bubblan jag tappade bort mig själv. Han är just nu världens finaste. Visar henne sitt bästa jag och det är ju det som sliter i mig. Att jag vet att det finns en person där innerst inne.... som kan vara världens finaste. Men tyvärr.... hade det bara varit den sidan som fanns hade det varit vi idag.

Så jag stålsätter mig och måste framkalla minnen av allt det andra och jag undrar hur lång tid det tar innan hon få se de sidorna.... för ge mig EN anledning  till varför det skulle bli annorlunda med henne! För att hon är bättre än mig? För att han skulle älska henne mer? För att de skulle passa bättre ihop? Nej.... han är samma person idag som när jag lämnade honom... både första och andra gången. Och det är väl enda trösten. Att han inte har förändrat nånting utan han TROR att nu kommer det bli annorlunda. Klart det gör ont i mitt hjärta trots att det är i tusen bitar eftersom han krossat det cirka en miljon gånger... det gör ont att han krossade det och inte ens försökte reparera det utan hellre valde att söka ett nytt.... ett nytt hjärta att krossa. För tro mig.... du kommer göra samma sak mot henne... det är bara en tidsfråga. 

Det är enda trösten för mig.....
Ja så är det ju lite skönt också att jag inte tycker hon är speciellt snygg heller. Sånt gör ju givetvis det lite lättare även om det må vara både löjligt och patetiskt att tänka så....