Det finns en anledning till varför jag gick tillbaka till mitt ex i våras. Ja givetvis fanns det väl en viss förhoppning om att det kanske skulle fungera..... även om jag innerst inne förstod att jag skulle bli sårad igen. Men det som fick mig att ens tänka tanken trots risken att bli sårad.... igen.... var att jag efter nästan ett år som singel.... även om jag aldrig riktigt var redo eller klar med mitt ex.... höll på att kräkas på att vara singel. Ja det är ju bara att läsa ett par inlägg tillbaka där jag skrev om de misslyckade dejterna, längtan efter någon och hur jag inte alls kunde förlika mig med att inte vara i en relation längre. Jag är helt enkelt inte en singelmänniska.
Och nu är man alltså tillbaka där. Och jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag trivs med att vara själv, att jag inte alls har någon brådska och att det får komma när det kommer. Men jag saknar verkligen någon. Och jag tror att jag gör det extra mycket just nu därför att jag haft en sån helvetes jobbig och tuff tid ganska länge nu med butiken. Jag har kämpat i över ett halvår med att komma loss ett hyreskontrakt och har flyttat butiken till ett mer centralt läge. Men jag fick en ganska tuff start där också och i ärlighetens namn... kryper jag nästan på knäna. Jag har haft ont i magen så länge nu att det är ett normalt tillstånd och jag har haft huvudvärk i en månads tid av stress.
DET gör att jag saknar en trygg famn mer än nånsin. För även om jag och exet hade det mest jobbigt och grälade för det mesta så var han alltid en trygg famn att få krypa in i när det kändes tufft. Han stöttade både ekonomiskt och praktiskt. Nu står jag här helt ensam och det är jävligt tufft att alltid behöva vara stark och en stor flicka. Så jag saknar den där famnen att få krypa in i. Att ha någon som tar emot mig när jag faller. Någon som säger att det kommer att ordna sig. Nu måste jag helt och hållet känna tillit till mig själv. Och det är inte alltid så lätt....
Det finns killar..... runt mig.... en del vill bara ligga, de väljer jag bort.... en del träffar jag och ligger med..... en del träffar jag och bara hänger med.... sover ihop med men bara för närheten, inget sex..... en del skriver jag bara med.... Nån träffade jag för ett år sen.... en gång, men han stal en bit av mitt hjärta.... vi hörs av om inte varje dag så varje vecka och har gjort i ett års tid, förutom när jag var ihop med exet den korta tiden.... och han är verkligen speciell för mig men jag vet också att det aldrig kommer att bli mer mellan oss eftersom han bor i Norrland. Han jobbar som asfaltsläggare och jobbar halva året häromkring. Vi försökte verkligen att få till att träffas nån gång nu under de månader han var i närheten men de jobbar ju nästan dygnet runt. Och vi drömmer fortfarande båda två om att få till ett möte igen.... för det var magiskt.
Jag träffade en kille.... första dejten tyckte jag han var trevlig.... men inget mer. Söt absolut.... men inget som sa PANG. Men jag tänkte att jag ska inte vara sån. Människor kan växa och även känslor. Vi träffades igen och vi sov ihop och att han var en gentleman och inte slängde sig över mig fick honom att växa i mina ögon. Tredje gången var jag hos honom och sen träffades vi några gånger till Och han växte verkligen, Även mina känslor. Det var mycket som stämde.... men även en del olikheter. Det bästa med honom är.... jag skriver är för han finns fortfarande i min närhet. På nåt sätt.... det är att han får mig att skratta. Så jag får ont i magen. Och jag älskar det. Jag älskar hans humor och det är något jag har saknat. Att få skratta så där hejdlöst ihop med någon. Och vi har en bra kommunikation. När vi träffas. För sen brister det. Vi kan ha haft en mysig helg ihop. På alla sätt. Jag VET att han inte träffar mig bara för sex och han har även sett mig djupt i ögonen och sagt hur mycket han tycker om mig. Men sen kommer vardagen och han är värdelös på att höra av sig. Men det finns olika orsaker till det. Dels givetvis att han är lite sån. Han berättar att han är dålig på det där med både vänner och familj. Sen fick han en ADHD diagnos för ett år sen och fick medicin men har mått väldigt dåligt av den. Så han slutade. Och hans ADHD gör att han är på ett speciellt sätt.... kan inte sitta stilla.... inte varva ner.... han har tusen saker på gång hela tiden för han blir tokig annars. Och så har han en dotter på 8 år som han har varannan vecka.
Jag lessnade på att inte få bekräftelse när vi inte sågs. Att jag aldrig visste när vi skulle ses igen. Om han ville träffa mig. Om han tänkte på mig. VI var ifrån varandra i fyra veckor och jag trodde han var borta för gott. Men så sågs vi igen och när jag fick krypa in i hans famn igen var det som att... komma hem. Och jag märkte på honom hur mycket han tyckte om att ha mig hos sig igen. Det var då han berättade hur mycket han tyckte om mig. Men nu.... är han så där långt borta igen. Säger han vill träffa mig men han har tusen saker han gör och tar på sig massa jobb hela tiden. Och jag orkar inte med att vänta. Inte veta. Att ses nån gång i månaden. Jag pallar inte det. Så jag pressar honom inte. Men väntar inte heller. Jag lever mitt liv.... swipar höger och får kontakt med andra. Jag saknar honom.... men jag vill få lite mer bekräftelse på att han verkligen tycker om mig än att bara ses nån gång ibland.
Jaja.... fortsättning följer.... detta jävla singelliv.
1 kommentar:
Förstår vad du menar...
Skicka en kommentar