Känns som det är ödets ironi.. Jag går tillbaka in hit efter evighet av tystnad. Jag återvänder ju alltid hit när orden pockar på. Och när jag läser det jag skrev sist jag var här vet jag inte riktigt vad jag ska tro, tänka.... ödets ironi.
Jag skrev om att han hade träffat nån ny. Hur ont det gjorde. Jag minns den där känslan lite extra just nu. Jag vet än idag inte om det var ett smart drag av honom men oavsett lyckades han få mig tillbaka. Någonstans långt inne visste jag nog att det aldrig skulle bli annorlunda men det var som om jag ville överbevisa mig själv. En gång till. En sista gång. Så det blev VI igen... Det tog inte lång tid så var vi tillbaka i samma gräl och bråk. Vi hann göra en utomlandsresa ihop och redan där visade han de sidor jag en gång lämnade honom för. Det smärtade givetvis mitt hjärta men jag var på något sätt beredd.... Men det var ändå med en viss sorg jag än en gång lämnade honom. Jag hade blivit överbevisad att han varken har styrkan eller viljan att förändra det han måste för att åtminstone jag ska kunna leva med honom. Kanske det finns någon annan som kan och vill....
Nu är vi där igen.... han har träffat en ny. Och samma dag jag får reda på det går jag in hit och läser om samma känslor som jag har nu.... som jag hade då. Ödets ironi.... Skillnaden nu är att jag stålsätter mig. Jag tillåter mig att känna sorgen över det som aldrig blev. Att min dröm om oss tillsammans och hur jag ville ha det aldrig blev sann. Och jag tillåter mig att känna sorgen över att han har träffat någon ny och att jag fortfarande är ensam kvar och längtar efter en famn.
Jag förbannar att han får mig att dras med i vår sjuka karusell av..... jag vet inte, jag finner inte ens ord. Två vuxna människor beter sig som något som hör hemma på skolgården. Och jag förbannar mig själv att jag tillåter mig att bli ledsen av hans elakheter, hans nedsättande ord och förnedringar när jag vet att det egentligen bara är frukten av hans egen frustration.... och kärlek till mig fast att han bedyra att känslorna är över. Han ljuger. Jag vet det. Annars hade han ignorerat mig och fokuserat på henne... den nya. Och en bit av mitt hjärta kommer alltid att älska honom. Han var min första riktigt stora kärlek som jag var beredd att dela resten av mitt liv med. Men så blev det inte.... och jag tillåter mig att sörja det. Och nu stålsätter jag mig..... var stark. Fall inte tillbaka Petra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar