Han kryper under mitt skinn...

Vi har känt varandra sen barnsben... från samma stad. Han var två år yngre än mig och när man var 12-13 år var det väldigt mycket men jag tyckte alltid han var så söt. Och jag visste redan då att det var ömsesidigt.

Han lämnade vår hemstad mycket tidigare än mig. Och inte förrän Facebook sammanförde oss igen visste jag vart han höll hus eller vad han gjorde. Och där har vi tysta följt varandra.... liksom sida vid sida. Och många gånger har jag tittat på honom.... tänkt.... funderat och känt den där samhörigheten man inte riktigt kan sätta fingret på. Och någonting har funnits där men jag vet inte vad.

Inte helt obemärkt börjar han ge mina bilder likes. Mer.... och mer..... och plötsligt tar han kontakt. Jag råkar befinna mig i samma stad som honom och han vill ses på en kaffe. Så vi ses på en oskyldig fika. Och jag går därifrån utan större funderingar....

Flera månader efter, jag vet inte..... kanske det gick ett år... tar han kontakt igen. Och det är något i det han skriver som väcker något i mig. Han berättar saker jag inte riktigt har förstått... men kanske anat. Han skriver om sina tankar om mig.... sina känslor och funderingar. Och jag vet att jag inte borde. Jag vet att det inte kommer att sluta bra men nyfikenheten i mig och den känslan han väcker gör att jag går med på att träffas. Han ska komma till Gävle... åker 20 mil för en träff med mig.... och hem igen.

Jag sitter på en uteservering och väntar på honom. Dinglar med benen på en barstol och har en väninna med mig som tar ett glas med mig för jag måste lugna mina nerver. Och jag ser honom på långt håll när han kommer gående över torget in mot uteserveringen. Han är den typen av kille som syns. Som kommer in i ett rum och bara tar för sig. Som liksom strålar självförtroende på det där självklara sexiga sättet. Gud vad jag älskar den egenskapen. Och han skulle kunna vara en surfakille från Australien, han skulle kunna vara en advokat från Östermalm. Hans stil är oidentifierbar men han är snygg. Han är sexig. På alla jävla sätt. Och han kommer fram till mig på barstolen och han kramar mig så jag känner hur han doftar och hans skäggiga kind river lätt på min. Och hans ögon gnistrar och ser så där pliriga och busiga ut, och det där leendet. FAN ALLTSÅ!!

Jag är en tjej som sällan blir nervös eller tappar fattningen men han får mig att känna mig som en liten skolflicka. Och jag kan inte riktigt förstå det för vi har känt varandra hela livet känns det som. Därför är känslan lite blandad. Som den naturligaste i världen  men samtidigt både pirrig och spännande.

Vi lämnar uteserveringen och går in på en restaurang. Och han vill inte sitta framför mig som man normalt sett gör när man är två. Han sätter sig bredvid mig och jag kan inte längre tänka klart. Vi äter.... pratar... och kan inte låta bli att ta på varandra. Hela tiden söker han min hand. Stryker mig över ryggen och.... kysser mig. Om och om igen..... och jag kan bara tänka att detta är för bra för att vara sant. Han har funnits i mina tankar så många gånger och jag har hela tiden tänkt att han är ouppnåelig. Så sitter han där.... men samtidigt är det så jävla fel. Så förbannat jävla fel och jag VET det men just då fungerar inte förnuftet. Och jag har varit i exakt samma sits tidigare. För åtta år sen... så jag vet att om jag ger mig in på denna vägen igen... kommer den att bli kantad av problem och bekymmer.... men det kan sluta så underbart. Men är det ens värt det???

Han vänder upp och ner på hela mitt inre. Där och då på den där jävla restaurangen lockar han fram känslor i mig jag helst vill slippa känna. Jag föll.... där och då tar han mitt hjärta i gisslan..

Vi säger hej då... han åker hem. Och jag vet inte när vi kan ses igen. Jag vet inte när han kan höra av sig. Jag vet bara just då att jag är beredd att vänta. Och jag väntar...

Det går veckor och jag kan bara följa hans resa och semester på Facebook. Ser hur han checkar in på olika ställen... med familjen. Han hör av sig när han kan och det gör ont. I veckor gör det ont. Och jag tänker det spelar ingen roll att jag vet hur det egentligen är... allt snack om "för barnen" allt snack om "att sova på soffan" känns som ett stort jävla hån när det ändå inte är mig han är hos.

Jag bestämmer mig för att släppa... jag kan inte leva så... i väntan.

Han dyker upp igen. Försöker förklara hur han känner. Att det är rörigt. Jobbigt. Han säger att de där veckorna var hemska för honom för han försökte sluta tänka på mig men det gick inte. Han säger att han föll för mig som jag föll för honom. Han säger.... jag är förälskad i dig!!

Jag vet inte riktigt vad som hände... men jag blev arg.... ledsen och besviken för det känns som han leker med mig. Jag blir arg för han använder så stora ord. Jag skriver saker.... jag visar att jag tycker det är fel. Han svarar med att blocka mig... överallt.

Det gjorde det hela lite lättare. En tid. Han finns i mina tankar. Jag saknar honom men intalar mig att han är ett svin. En player. Men det kommer i fatt mig och det som känns mest är att jag förlorat en barndomsvän. Det var inte värt det...

Månader går.... och han tar kontakt... igen. Förklara hur han kände. Att han kände att jag försökte läxa upp honom och det behövde han inte just då..... haha nähää..... jag svara att jag inte alls försökte läxa upp honom utan att jag ville skydda mitt hjärta.

Och FAN FAN FAN... han kryper in under mitt skinn. Jag försöker hålla mig sval. Vi skriver till varandra några dagar. Och känslorna kommer krypande igen....

Idag landar jag på Arlanda.... jag ska ta tåget så jag tar mig till terminalen där tågen går ifrån. Och där kommer han. Möter mig med de där gnistrande ögonen, leendet.... och han tar mig i sin famn och jag smälter i hans armar. Det är mycket uppdämd längtan i den där kramen. Hans läppar söker mina och jag frågar om han inte är rädd att nån ska se men han bara ler och trycker en ännu hårdare kyss mot mina läppar.

Vi beställer nåt varmt att dricka och åter igen sitter vi bredvid varandra. Vi försöker prata om allmänna saker men det slutar hela tiden med att våra läppar möts. Och när han ser på mig och jag märker hur svårt han har att låta bli att ta på mig.... jag smälter. Fan och helvete också...

Men jag får ur mig det jag vill säga. Det jag burit på hela tiden. Hur ont det gjorde de där veckorna. Hur svag jag är för honom och att jag inte vill att han använder så starka ord när det är som det är. Och jag vågar ställa de där obekväma frågorna. Hur fan allt är egentligen...  och jag fattar att det kan ta tid. Att det är så mycket praktiskt men jag vet också.... jag kan inte vänta på nån under de förutsättningarna. Jag säger det till honom men jag vet knappt om jag tror på det själv. För han är speciell och kunde varit... perfekt. Och när vi skiljs åt skriver jag det till honom; Fan XXX, du och jag, vi hade varit ett perfekt par.

Men jag är realist... men en väldigt svag sådan.

Om det som kan växa...

Så ses vi äntligen.... efter att ha haft kontakt i över ett års tid. I perioder. För att jag har dragit mig undan gång på gång. Och varje gång jag tagit kontakt igen alltid detta trevliga bemötande. Fast han egentligen skulle kunna be mig fara åt helvete. Och sista gången nu frågade han rent ut om jag lekte med honom. Och jag kan bara svara ärligt.... precis som det är. Dels har jag nog inte varit redo... men framför allt är jag nog skadad av alla dessa jävla datingappar och idioterna som finns där.

Miljoner dick pics, skamliga förslag, bara fokus på sex och denna ständiga känsla av att det är det enda man duger till. Men han... inte ett ord eller antydningar. Inga skamliga förslag eller ens en bild på kalsongkanten. Bara ömhet och respekt. Och i mina ögon och skadade hjärna blev det lika med ”tråkig” Vad är det för fel på honom?

Ingen gnista liksom. Inget spännande. Inget farligt. Utan helt normal... vettig. Och ja... lite tråkig. Och det där pratar vi om idag när vi ses. För första gången på ett år. Och ja... han är vettig, normal... kanske tråkig jag vet inte. Men vi har trevligt. Pratar massor och när jag berättar om min situation och tårarna kommer lägger han tryggt sin arm om mig och drar mig intill sig. Och det känns skönt, tryggt o lugnt... inget pirr... inget blixtrar o dunder. Men skönt...

Han vill träffas igen. Trots våra olikheter. Trots att jag precis kallat honom... tråkig. Och jag känner att den här killen är värd flera dejter. För numera vet jag att det där som inte känns just nu kan växa. Vi säger hej då. En kram. En puss. Och jag tänker... why not.

Allt har sin tid...

Allt har sin tid och vissa saker borde inte få ta så stor plats som jag tillåtit det att göra. Men jag vet ju också varför jag tillåtit det just nu. Jag är skör som tunnaste glas. Blåser någon på mig skulle jag falla ihop. Gå sönder i tusen bitar.... därför känns allt så mycket mera. När känslorna liksom ligger utanpå kroppen blir smärtan så mycket större. Den borde inte bli det men jag tillät det. Men nu tillåter jag inte det mer. För allt har sin tid och nu bestämmer jag att det få vara bra så....

Jag har så mycket mer att tänka på och fundera o grubbla över än att mitt ex har träffat en ny. Det är en jävlas fis i rymden mot vad jag egentligen behöver oroa mig över och det är ju just det som gjort mig så känslig. Det har varit och är så svajigt med butiken att jag inte längre vet hur mycket till jag orkar. Jag har ägnat mitt liv de senaste tre åren till detta skötebarn. Min dröm. Mitt livsverk. Men att driva butik idag kräver nästan att man måste vara lite dum i huvudet. Ingen människa orkar kämpa o jobba under de förutsättningar det är för mindre handlare idag. Framför allt för såna som mig. Som är envis och har gått min egna väg. Inte följer strömmen. Sticker ut. Kanske till o med är lite före sin tid. Jag vet inte.... jag är åtminstone inte som alla andra...

Frågar nån hur jag mår bryter jag ihop. Jag har varit så stark så länge nu att orken tagit slut. Och varje dag frågar jag mig vad jag håller på med och varför jag fortsätter. Jo för jag har fått så mycket positiv feedback. Så många fina komplimanger om min fina butik. Att den är stans mysigaste. Att jag har så mycket fint... men vad hjälper det... när folk kommer in o säger de behöver få lite inspiration och sen går. Jag kan inte ta betalt för det....

Allt har sin tid. Och precis som man får ta sig tid att sörja sitt ex måsta jag ta mig tid att kanske börja sörja mitt livs dröm. Jag vet inte... kanske är det så. Jag stannade i en relation i nästan åtta år som gav mig både glädje och kärlek men också mycket oro och tårar. Jag tänker inte stanna i denna relationen om den bara ska ge mig oro och tårar. Denna gången tänker jag fundera en gång extra på om det är värt allt kämpande. För som sagt.... allt har sin tid...

Varför gör det ont?

Jag kan inte riktigt förstå... varför gör det ont?

Det borde inte göra ont nu när jag vet att jag inte behöver bli sårad och besviken mer. Nu är det liksom över... för gott. Ändå gör det ont långt där inne i hjärtat.

Kanske är det sorgen över att det inte blev som jag så länge hoppades och önskade. 

Jag hoppades in i det sista... att det fanns en gnutta av möjlighet att det kunde sluta annorlunda. 

Men det blev inte så och det är väl den sorgen jag måste tampas med nu. 

Helt plötsligt finns minnen där överallt. Bilder, låtar som spelas.... 

Så många år av hopp. Så många år av en stor önskan att få det där som jag så länge drömt om.

 Att få leva ihop... att ha det bra. Jag ville det... fan jag ville det av hela mitt hjärta. 

Jag ville det in i det sista men jag såg inga tecken på hur det nånsin skulle kunna bli så....

Varför????

Var jag inte värd det?

Var jag inte bra nog?

Varför räckte inte min kärlek?

Jag vill så gärna ha svar men vet jag aldrig kommer att få det...

Bara släppa... bara gå vidare....

Jag försökte att finnas där. Vänta... hoppades...

Men det slutade alltid med ett krossat hjärta och förtvivlan...

Jag ville så gärna och så mycket att jag tillät det allt för länge. 

Ingen kan nånsin anklaga mig för att jag inte försökte...

Jag försökte.... och hade jag bara vetat... att det skulle kunna bli annorlunda...

Hade jag troligtvis försökt igen...

Men det blev aldrig så....

Så det är väl därför det gör ont...

Om jag hade facit...

Jag vill ligga kvar i sängen. Söndagar är min enda lediga dag men idag var det skyltsöndag och bor man i Gävle innebär det också invigning av bocken. Så det var liksom ett måste att ha butiken öppen idag. Det blev några tusenlappar så i slutänden var det väl värt att jag tog mig upp ur sängen.

Men jag börjar bli trött o sliten. Jag har tappat gnistan... och hoppet lite faktiskt. Och jag önskar jag hade något slags facit. Om jag gör så här så blir det så och gör jag så här så blir det så här. Men jag vet ingenting och jag vet dessutom inte vad jag vill längre. Butiken har varit min dröm och glädje under nästan tre års tid. Jag hade en så tydlig bild av vad jag ville men den senaste tiden har det mest varit ett evigt kämpande. Och jag har aldrig gjort detta för pengarna men nu börjar det bli ohållbart. Jag måste kunna leva, plocka ut lön.... slippa ha ont i magen och oro varje månad.

Det är inte utan att jag börjat längta efter en trygghet. Efter lön på kontot varje månad, lediga helger och semester. Men vill jag ge upp ännu? Åhh om jag bara hade facit...

I veckan hade jag två möten med olika mäklarfirmor om samarbeten vad det gäller styling av lägenheter inför försäljning. Det skulle vara ett sätt att dryga ut kassan på under lugnare perioder. Men orkar jag kämpa mer? Jag vet inte.... om jag bara hade facit...

Jag har slängt iväg ett par jobbansökningar. Bara för att kolla av läget.... tror att är det meningen så är det och det visar sig vilken väg jag ska gå.

Och det där med.... killar.... jag känner mig ensam och bortvald men VET egentligen att det inte är så. Jag väljer lika mycket bort. En hel del hamnar i papperskorgen i form av mail och snapchats jag väljer att inte svara på. Och vad är det med unga advokater från Stockholm helt plötsligt? Ett par stycken som pockar på min uppmärksamhet, vill träffas och bedyra min bedårande kvinnlighet. Jag litar inte ett skit på snygga unga advokater men kan inte sticka under stol med att det är smickrande även om de bara skulle vara ute efter ett äventyr. Men jag är livrädd och skyddar mitt hjärta och låter det stanna vid flirtande icke IRL.

Har haft kontakt med en trevlig kille ett par veckor. Man märker ganska tydligt skillnad på seriösa och icke seriösa och han tillhör det första. När man kan konversera om det mesta och lite till och sex inte är huvudämnet. Och avståndet inte avskräcker. Vilket avskräcker mig. Orkar jag?? Just nu är jag så otroligt sällskapssjuk och längtar efter att få träffa någon så jag skulle vara beredd att åka till månen om det krävdes. Men förhoppningsvis kan personen i fråga kanske ta sig till Gävle så att en månresa inte behövs....  vi får se helt enkelt.

Om sånt jag inte borde skriva....

Jag får liksom stålsätta mig.... det är nu det är lätt att glömma hur det egentligen var. Jag vet ju vad hon får just nu...  den där personen som jag blev så förälskad i. Den där personen som jag fortfarande saknar men som jag vet bara finns ibland. Det är nu jag får stålsätta mig..... för det är lätt att glömma nu när jag ser hur han basunera ut hur lycklig han är och liksom skriker ut SE HUR JÄVLA BRAAAA VI HAR DET.... för det var i den där bubblan jag tappade bort mig själv. Han är just nu världens finaste. Visar henne sitt bästa jag och det är ju det som sliter i mig. Att jag vet att det finns en person där innerst inne.... som kan vara världens finaste. Men tyvärr.... hade det bara varit den sidan som fanns hade det varit vi idag.

Så jag stålsätter mig och måste framkalla minnen av allt det andra och jag undrar hur lång tid det tar innan hon få se de sidorna.... för ge mig EN anledning  till varför det skulle bli annorlunda med henne! För att hon är bättre än mig? För att han skulle älska henne mer? För att de skulle passa bättre ihop? Nej.... han är samma person idag som när jag lämnade honom... både första och andra gången. Och det är väl enda trösten. Att han inte har förändrat nånting utan han TROR att nu kommer det bli annorlunda. Klart det gör ont i mitt hjärta trots att det är i tusen bitar eftersom han krossat det cirka en miljon gånger... det gör ont att han krossade det och inte ens försökte reparera det utan hellre valde att söka ett nytt.... ett nytt hjärta att krossa. För tro mig.... du kommer göra samma sak mot henne... det är bara en tidsfråga. 

Det är enda trösten för mig.....
Ja så är det ju lite skönt också att jag inte tycker hon är speciellt snygg heller. Sånt gör ju givetvis det lite lättare även om det må vara både löjligt och patetiskt att tänka så.... 

Singellivet....

Det finns en anledning till varför jag gick tillbaka till mitt ex i våras. Ja givetvis fanns det väl en viss förhoppning om att det kanske skulle fungera..... även om jag innerst inne förstod att jag skulle bli sårad igen. Men det som fick mig att ens tänka tanken trots risken att bli sårad.... igen.... var att jag efter nästan ett år som singel.... även om jag aldrig riktigt var redo eller klar med mitt ex.... höll på att kräkas på att vara singel. Ja det är ju bara att läsa ett par inlägg tillbaka där jag skrev om de misslyckade dejterna, längtan efter någon och hur jag inte alls kunde förlika mig med att inte vara i en relation längre. Jag är helt enkelt inte en singelmänniska.

Och nu är man alltså tillbaka där. Och jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag trivs med att vara själv, att jag inte alls har någon brådska och att det får komma när det kommer. Men jag saknar verkligen någon. Och jag tror att jag gör det extra mycket just nu därför att jag haft en sån helvetes jobbig och tuff tid ganska länge nu med butiken. Jag har kämpat i över ett halvår med att komma loss ett hyreskontrakt och har flyttat butiken till ett mer centralt läge. Men jag fick en ganska tuff start där också och i ärlighetens namn... kryper jag nästan på knäna. Jag har haft ont i magen så länge nu att det är ett normalt tillstånd och jag har haft huvudvärk i en månads tid av stress.

DET gör att jag saknar en trygg famn mer än nånsin. För även om jag och exet hade det mest jobbigt och grälade för det mesta så var han alltid en trygg famn att få krypa in i när det kändes tufft. Han stöttade både ekonomiskt och praktiskt. Nu står jag här helt ensam och det är jävligt tufft att alltid behöva vara stark och en stor flicka. Så jag saknar den där famnen att få krypa in i. Att ha någon som tar emot mig när jag faller. Någon som säger att det kommer att ordna sig. Nu måste jag helt och hållet känna tillit till mig själv. Och det är inte alltid så lätt....

Det finns killar..... runt mig.... en del vill bara ligga, de väljer jag bort.... en del träffar jag och ligger med..... en del träffar jag och bara hänger med.... sover ihop med men bara för närheten, inget sex..... en del skriver jag bara med.... Nån träffade jag för ett år sen.... en gång,  men han stal en bit av mitt hjärta.... vi hörs av om inte varje dag så varje vecka och har gjort i ett års tid, förutom när jag var ihop med exet den korta tiden.... och han är verkligen speciell för mig men jag vet också att det aldrig kommer att bli mer mellan oss eftersom han bor i Norrland. Han jobbar som asfaltsläggare och jobbar halva året häromkring. Vi försökte verkligen att få till att träffas nån gång nu under de månader han var i närheten men de jobbar ju nästan dygnet runt. Och vi drömmer fortfarande båda två om att få till ett möte igen.... för det var magiskt.

Jag träffade en kille.... första dejten tyckte jag han var trevlig.... men inget mer. Söt absolut.... men inget som sa PANG. Men jag tänkte att jag ska inte vara sån. Människor kan växa och även känslor. Vi träffades igen och vi sov ihop och att han var en gentleman och inte slängde sig över mig fick honom att växa i mina ögon. Tredje gången var jag hos honom och sen träffades vi några gånger till Och han växte verkligen, Även mina känslor. Det var mycket som stämde.... men även en del olikheter. Det bästa med honom är.... jag skriver är för han finns fortfarande i min närhet. På nåt sätt.... det är att han får mig att skratta. Så jag får ont i magen. Och jag älskar det. Jag älskar hans humor och det är något jag har saknat. Att få skratta så där hejdlöst ihop med någon. Och vi har en bra kommunikation. När vi träffas. För sen brister det. Vi kan ha haft en mysig helg ihop. På alla sätt. Jag VET att han inte träffar mig bara för sex och han har även sett mig djupt i ögonen och sagt hur mycket han tycker om mig. Men sen kommer vardagen och han är värdelös på att höra av sig. Men det finns olika orsaker till det. Dels givetvis att han är lite sån. Han berättar att han är dålig på det där med både vänner och familj. Sen fick han en ADHD diagnos för ett år sen och fick medicin men har mått väldigt dåligt av den. Så han slutade. Och hans ADHD gör att han är på ett speciellt sätt.... kan inte sitta stilla.... inte varva ner.... han har tusen saker på gång hela tiden för han blir tokig annars. Och så har han en dotter på 8 år som han har varannan vecka.

Jag lessnade på att inte få bekräftelse när vi inte sågs. Att jag aldrig visste när vi skulle ses igen. Om han ville träffa mig. Om han tänkte på mig. VI var ifrån varandra i fyra veckor och jag trodde han var borta för gott. Men så sågs vi igen och när jag fick krypa in i hans famn igen var det som att... komma hem. Och jag märkte på honom hur mycket han tyckte om att ha mig hos sig igen. Det var då han berättade hur mycket han tyckte om mig. Men nu.... är han så där långt borta igen. Säger han vill träffa mig men han har tusen saker han gör och tar på sig massa jobb hela tiden. Och jag orkar inte med att vänta. Inte veta. Att ses nån gång i månaden. Jag pallar inte det. Så jag pressar honom inte. Men väntar inte heller. Jag lever mitt liv.... swipar höger och får kontakt med andra. Jag saknar honom.... men jag vill få lite mer bekräftelse på att han verkligen tycker om mig än att bara ses nån gång ibland.

Jaja.... fortsättning följer.... detta jävla singelliv.

Helgen som gick

Jag var egentligen inte alls på humör. Ville helst stanna hemma, dra täcket över huvudet och mest bara låta hela helgen gå utan att anstränga mig det minsta. Helt enkelt bara ligga och deppa men jag vet att inget blir bättre av det. Jag vet att man ibland helt enkelt måste tvinga sig till saker och oftast då lättar det där mörkret.

Första timmen satt jag som i en ostkupa av ångest men eftersom jag redan innan jag kom dit hade förvarnat henne om mitt sinnestillstånd kunde jag ändå slappna av och inte behöva känna press att låtsas vara glad. På festen fanns en tjej vars väninna precis gått bort i cancer. Det gav mig perspektiv och fick mig nästan att skämmas. Vad fan gnäller jag över? Jag vaknar varje dag och är frisk. Trött, sliten och deppig men frisk.

Jag smuttade bara på vinet jag hade med. Vet att det triggar igång både min ångest och min migrän så jag såg ingen anledning att dricka mer än nödvändigt. Som tur är tillhör jag de som inte behöver alkohol för att kunna slappna av och vara social. Jag brukar säga att jag gör knäppa saker ändå utan alkohol.

Kompisen och hennes kille hade bjudit dit en kille som är singel och jag vet att det var lite för min skull. Eller för hans. Som tur var så var det flera människor där för jag kände inte alls för att vara speciellt trevlig mot just EN person. Jag längtar efter någon och hade gärna träffat nån ny men där jag befinner mig rent känslomässigt just nu är jag inte redo. Har märkt att jag näst intill skrämmer iväg de killar jag får kontakt med och där tycke uppstår från min sida. Medans de killar som visar intresse för mig har jag inget som helst  intresse av.  Och han på festen var inget undantag. Trevlig men.... nej.

Alla gick vidare. Jag ville bara gå hem. Och så väntade jag sällskap...  för trots att jag inte dejtar ser jag till att ha människor runt mig där det är ömsesidig respekt och korsar våra vägar ser vi till att ses. Det räcker liksom så... för tillfället. I väntan på den rätte.

Om sorgen

Känns som det är ödets ironi..  Jag går tillbaka in hit efter evighet av tystnad. Jag återvänder ju alltid hit när orden pockar på. Och när jag läser det jag skrev sist jag var här vet jag inte riktigt vad jag ska tro, tänka.... ödets ironi.

Jag skrev om att han hade träffat nån ny. Hur ont det gjorde. Jag minns den där känslan lite extra just nu. Jag vet än idag inte om det var ett smart drag av honom men oavsett lyckades han få mig tillbaka. Någonstans långt inne visste jag nog att det aldrig skulle bli annorlunda men det var som om jag ville överbevisa mig själv. En gång till. En sista gång. Så det blev VI igen... Det tog inte lång tid så var vi tillbaka i samma gräl och bråk. Vi hann göra en utomlandsresa ihop och redan där visade han de sidor jag en gång lämnade honom för. Det smärtade givetvis mitt hjärta men jag var på något sätt beredd.... Men det var ändå med en viss sorg jag än en gång lämnade honom. Jag hade blivit överbevisad att han varken har styrkan eller viljan att förändra det han måste för att åtminstone jag ska kunna leva med honom. Kanske det finns någon annan som kan och vill.... 

Nu är vi där igen.... han har träffat en ny. Och samma dag jag får reda på det går jag in hit och läser om samma känslor som jag har nu.... som jag hade då. Ödets ironi.... Skillnaden nu är att jag stålsätter mig. Jag tillåter mig att känna sorgen över det som aldrig blev. Att min dröm om oss tillsammans och hur jag ville ha det aldrig blev sann. Och jag tillåter mig att känna sorgen över att han har träffat någon ny och att jag fortfarande är ensam kvar och längtar efter en famn.

Jag förbannar att han får mig att dras med i vår sjuka karusell av..... jag vet inte, jag finner inte ens ord. Två vuxna människor beter sig som något som hör hemma på skolgården. Och jag förbannar mig själv att jag tillåter mig att bli ledsen av hans elakheter, hans nedsättande ord och förnedringar när jag vet att det egentligen bara är frukten av hans egen frustration.... och kärlek till mig fast att han bedyra att känslorna är över. Han ljuger. Jag vet det. Annars hade han ignorerat mig och fokuserat på henne... den nya. Och en bit av mitt hjärta kommer alltid att älska honom. Han var min första riktigt stora kärlek som jag var beredd att dela resten av mitt liv med. Men så blev det inte.... och jag tillåter mig att sörja det. Och nu stålsätter jag mig..... var stark. Fall inte tillbaka Petra!

Tur i spel... otur i...

Någonstans ifrån fick jag lite ny energi och jag lyckades omvandla det till tre besök på gymmet denna vecka som gått. Jag vågar inte lova mig själv att jag är igång nu men det känns åtminstone skönt att ha tagit de första stegen och ta mig iväg. 

I fredags kväll gick jag på gymmet för att skingra tankarna, för att slippa tänka på sånt jag inte vill tänka på. Som honom.... ihop med någon annan. Det borde inte göra ont men vissa stunder gör det ont ändå. Mest när jag är ensam och den där känslan av övergivenhet kommer över mig. 

Jag tränar klart, känner mig nöjd med mig själv och belönar mig med att ta hem indisk mat och hälla upp ett glas vin. Och den där känslan av ensamhet kändes plötsligt så påtaglig och i ett svagt ögonblick laddar jag ner den där förbannade Tinder appen igen. Ja... det är fel att försöka glömma någon genom att försöka dejta andra men jag tror knappast jag är ensam om den känslan.

Någon sa till mig att det är avtändande att läsa om mina dejter här på bloggen... så vill man inte läsa om det kan man sluta läsa nu...

Jag har druckit upp det sista vinet och känner att jag skulle göra vad som helst för minst två glas till. Har inte duschat efter gymmet och bara hoppat i mina myskläder och ligger nedkrupen i sängen när det plingar till... och jag matchar med en kille. Rätt ålder för en gång skull... och det märkligaste är att det står att avståndet bara är tre kilometer. 

Han är inte Brad Pitt snygg men har den sötaste näsa jag sett (näst sötaste efter exet och jag fattar inte min svaghet för söta näsor) Jag ger honom givetvis en komplimang för den. Vi skriver inte många meningar innan han ber om ursäkt för sin framfusighet och berättar att han precis blivit lämnad på stan av sin kompis efter att de varit ute och ätit. Nu är det en stund till hans buss går och han frågar om jag vill ta ett glas. Och jag tänker.... vad fan har jag att förlora och jag ligger ändå bara där och deppar över något jag inte borde deppa över. Och på tio minuter har jag tvättat av mig den värsta svetten från gymmet, snurrat en sjal runt mitt rufsiga hår och sen går jag med raska steg mot stället vi bestämt att vi ska träffas på.

Vad säger man... att det klickade kanske är att överdriva men det var nog trevligare än vad någon av oss hade förväntat. Nästa buss hinner gå... och nästa... och nästa. När stället stänger vill ingen av oss riktigt avsluta så vi fortsätter till ett ställe som har öppet nån timme till. Där är ljudnivån så hög att vi måste sitta väldigt nära varandra... och ja... det blir som det blir och jag kan bara säga att det var länge sen jag hade den känslan i magen. 

Han tar ingen buss hem och dagen efter frågar han om jag vill komma och titta på hans hus han köpt och flyttat in i för bara tre veckor sen. Och jag ser ingen anledning att tacka nej. Varför ska jag sitta ensam hemma en lördagskväll och känna mig ensam och övergiven för? Så jag åker dit och ser fram emot trevligt sällskap och att kanske få lära känna honom lite mer.

När jag kommer har han tänt upp alla tre eldstäder i huset och jag kan bara konstatera att huset är mysigt och mitt inredningsöga ser att det finns väldigt stor potential. Och det känns bra. Vi pratar och bestämmer att vi ska se en film. Vi lägger oss i soffan och jag få krypa upp i hans famn och det känns så mysigt att få vara någon nära på det sättet. 

Jag vet inte riktigt vad som händer och vill inte skriva några detaljer... men... plötsligt blir han konstig och drar sig undan. Han ber om ursäkt och säger att han nog inte kan fortsätta mer. Jag känner mig dum, fånig och blir givetvis väldigt ledsen. Han försöker ge nån fumlig förklaring att det kanske gått för fort, att det varit mycket med flytten och allt och att dagen efter ska han och barnen åka utomlands och han har inte packat. 

Jag packar ihop mina saker och han följer med ut i hallen. Han ser skamsen och förtvivlad ut och säger att det inte är mitt fel. Att jag inte gjort något fel. Jag säger att jag förstår.... att jag själv egentligen inte är redo för jag fortfarande är lite trasig och sörjer min gamla relation. Men det enda som ekar i mitt huvud är att jag inte duger, att ingen vill ha mig och att det alltid blir så här. De orden fortsätter att gnaga i mitt huvud hela vägen hem men när jag kommer hem och lagt mig i min säng tänker jag ändå... det var inte meningen... jag är inte redo ändå. Men ändå gör det lite ont i hjärtat att än en gång bli avvisad.

När jag vaknar känns det ändå ok. Solen lyser och jag tar hundarna ut på en promenad. Med dem är jag aldrig ensam och det känns inte ens ensamt när jag sätter mig helt själv på caféet med min söndagsfrukost. För jag vet att allt har sin tid... jag kan inte stressa fram något bara för att slippa hantera känslorna jag inte själv riktigt förstår. Bara för att han har valt att gå in i en ny relation innebär inte det att jag måste göra det. Jag vet att det vi hade och lämnade behöver längre tid än så för att bara bytas ut mot något annat. 

På vägen hem köper jag flera buketter med tulpaner. Det finns inget bättre för själen än att få sätta blommor i en vas i ett nystädat hem. Men det tar många timmar för mig att komma igång med städningen eftersom jag hellre väljer att först bara ligga och vila i sängen. Men det känns som min kropp behöver det och jag försöker att inte ha dåligt samvete men det är svårt. 

Städningen blir i alla fall klar och av en slump hittar jag en kvarglömd trisslott i min plånbok. Jag avslutar denna helgen med att dricka en kopp kaffe, skriva av mig mina tankar och jag har inte skrapat lotten ännu. Men de säger ju att har man otur i kärlek har man tur i spel... så rent krasst borde jag skrapa fram en miljon nu. 

I morgon kommer min älskade lillasyster och hälsar på igen. Som jag saknar hennes sällskap. Så veckan som kommer kan inte börja bättre. Och kanske.... men bara kanske, så tar jag mig upp och iväg på gymmet i morgon bitti...

Kompisen

Han kommer in titt som tätt, smyger omkring och beundrar alla sakerna och pratar om var han kan tänka sig ha de olika sakerna. Och jag lyssnar tålmodigt och försöker låta engagerad och nickar instämmande när han visar bilder från sin lägenhet som snart ser ut precis som min butik. Men jag har svårt att fokusera för det enda jag kan tänka på är hans otroligt fina leende och de där gnistrande ögonen som har en obestämd färg som liksom förhäxar en. Och alltid omedveten perfekt skäggstubb och det där härliga rufsiga håret man ser en glimt av varje gång ha tar av sig mössan för att klia sig i huvudet när han tänker. Man vill inget annat än att få dra fingrarna genom det...

Jag har börjat gilla hans spontana besök och jag vet ju att det bara är för butiken och sakernas skull han kommer. Men det spelar ingen roll. Jag är gärna hans inredningscoach och vän.

Idag kom han igen och han hade en kasse full med saker när han gick därifrån. Och när han kommit hem och satt upp sakerna skickar han bilder och stolt visar hur fint det har blivit och han skriver  Tack vännen och en pussgubbe. Men det är bara sån han är. Snäll, gullig och lika öppen och social som mig.
En bra kompis...

Det där med att ta sig iväg...

Jag försöker att inte sparka på mig själv för att jag har svårt att få in rutiner. Jag hade ju lovat mig själv efter gårdagens morgonpromenad med hundarna och gymbesöket att jag skulle försöka få in det som en daglig rutin. Nu sitter jag här i sängen med min kopp kaffe. Precis som vanligt. Och jag njuter av varje sekund men det dåliga samvetet gnager ändå lite grann. Jag hade till och med ett möte inbokat på gymmet klockan nio med anläggningschefen eftersom jag var helt övertygad om att jag skulle vara där och träna då. Jag är en dålig människa jag vet...

Men jag får väl ge mig själv den tiden. Jag får helt enkelt ta myrsteg med det där och vara nöjd om jag fixar det några dagar i veckan. Inte varje dag. Jag fick möjligheten till ett nytt möte i morgon igen. Klockan nio. Frågan är om jag kommer upp då...

D22

Vi har inte träffats sen 2010 och mycket har hänt under de åren. Jag berättar om att jag skrev om honom på min gamla blogg och då kallade honom D22 (det står om honom HÄR ) D stod för namnet och 22 för att han då bara var 22 år gammal. Idag är både han och jag betydligt äldre men kanske inte så mycket visare än då. Men han har hunnit gifta sig och skaffa två barn och skilja sig och jag har hunnit leva i en lång relation, förlova mig och separera så mycket av vårt samtal över kaffet handlar givetvis om det. Om hur ensamt det känns och hur dåligt man mår över att hänga på dejtingappar. Och jag får svälja tårarna många gånger under vårt samtal när jag blir påmind om sånt som gör ont. Men det känns skönt att få prata med någon som sitter lite i samma båt.

Och vi pratar givetvis om tiden då för nästan tio år sen. Hur vi träffades första gången och han minns precis vad jag sagt. Och jag minns hur han kom med pizza en kväll när jag var ledsen och hur jag bad honom sova över för jag inte ville vara själv.

Vi har druckit upp kaffet och klockan är mycket så jag följer med honom ut till hans bil och säger hej då. Och jag tänker.... åren går så fort. Dagarna går fort... det innebär att det här snart är över. Det som skaver i mitt hjärta... snart är det över.

Plötsligt händer det...

Ibland krävs det lite ilska för att kicka igång den här kroppen. Bättre drivkraft finns inte. Så i morse blev det äntligen den där långpromenaden med hundarna som jag velat börja varje morgon med och sen en runda till gymmet. Sen har jag inga större förhoppningar om mig själv (gud så peppande då) att det kommer bli ett stående inslag varje morgon... men jag ska göra allt för att ta mig i kragen nu och åtminstone försöka.

Nu blir det jobb resten av dagen i lilla butiken...

Måndag....

Jag vet att det inte är måndag idag men igår var det mer måndag än vanligt. En sån där dag man vill ska ta slut fort. Jag har fortfarande inte tillräckligt med energi för att ta tag i de där sakerna jag vet jag skulle må så mycket bättre av. Och jag var själv i butiken förutom min praktikant. Och jag som behövde få prata av mig. Men praktikanterna jag har lär sig åtminstone att göra gott kaffe trots att det inte  dricker själva. Var är det för fel på dagens ungdomar som inte dricker  kaffe.

Och plötsligt står exet i dörren. Och jag blir förvånad... och glad så jag kramar om honom hårt... och länge. Jag tror han håller om mig med en arm.... känns svalt. Och så luktar han konstigt. Han har bytt ut parfymen han alltid fick av mig och som jag numera förknippar med honom. Men denna doften... det är bara fel... jag tycker inte alls om den men det är nya tider nu säger han. Ja det är ju det och hela dagen känner jag doften kvar på min kavaj och nej... jag gillar den inte alls.

Jag är trött när jag kommer hem och jag har fortfarande huvudvärk sen de där glasen vin för mycket i lördags. Två dagars huvudvärk för en trevlig kväll. Så ovärt. Orkar inte laga mat så jag äter upp de sista godisbitarna i skålen. Så jävla tragisk jag känner mig då. Börjar sträcktitta på Bonusfamiljen på svt play. Ser hela säsong ett och plötsligt är klockan tre på natten...

Inte redo...

Vi har inte träffats på en månad och knappt hörts av men nu kände vi väl båda att vi var i behov av lite sällskap. Han som spelade gitarr för mig. Mattias... den musikaliska gudagåvan. Han är fin, trevlig och våra samtal flyter alltid på väldigt enkelt. Och det känns som vi båda är ganska nöjda med det. Att ses nån gång när det passar och inte gör så stor grej av det.

Det är skönt att få umgås med någon. Att få kramas, att få ha någon nära och inte behöva tänka på ensamheten för en stund. Vi går ut och äter och har det bara så där supertrevligt och han pussar på mig och jag bryr mig inte om att folk ser och att någon kanske undrar. De får liksom bara vara så just nu.

Jag få somna i hans famn och på morgonen går han upp och gör frukost till mig så jag får ligga kvar och mysa i sängen en stund till. Och vi vet båda två att det troligtvis aldrig kommer att bli mer än så här. Vi pratade om det och ingen visste väl inte riktigt varför men jag tror ju inte mitt hjärta är redo alls. För när jag ligger där i hans famn är det någon annan jag tänker på. Det är någon annan jag ser framför mig när jag blundar och ska somna...

Vi säger hej då vid tåget och jag går hem igen till den tomma lägenheten. Huvudet är ömt efter gårdagens några glas vin för mycket... och jag tänker fortfarande på honom... mitt ex. Så jag vet... jag är inte redo för mer än det här just nu.

Kompisen...

Sist vi hördes hade han druckit det te jag blandat själv och säljer i butiken. Han anser sig själv som te-expert så när han skriver... - Jag är ett fan av ditt te, så antar jag att det är ett bra betyg.

Vi skriver om ditt o datt.... om pensionsförsäkringar och inredning och om hans möbler som skulle komma i veckan. De han ville jag skulle komma o titta på. Vi sitter i en varsin ände av stan och dricker vin och det sista vi skriver till varandra är godnatt och skål. Det var i onsdags kväll. Sen ville inte jag höra av mig mer. Så jag har varit tyst... inte velat tänka på att han är fin men att jag bara är en "kompis" för honom.

Plötsligt står det "Skål" på hans messenger och jag svarar "skål på dig du". Han berättar att möblerna inte kommit och så tackar han för draperiet jag också fixade åt honom när jag ändå höll på med hans gardiner. Så lite svarar jag...

Han är verkligen.... så himla fin... men tja....

Dextox och tulpaner

Igår fick jag äntligen hämta ut min nya telefon eftersom min blev stulen i butiken förra veckan. En vecka utan telefon... både jobbigt och skönt. En detox från alla dejtingappar som håller på att förgöra ens självkänsla. Där allt bara handlar om EN sak och man blir ledsen över att bara känna att man duger till just det. Men jobbigt att man varit så handikappad och framför allt inte ha kunnat sköta butikens marknadsföring.

Det blev ingen bukett med röda rosor igår. Hade inte förväntat mig det heller.... från någon. Jag köpte tulpaner istället både till butiken och hem till mig själv. Jag älskar tulpaner och denna tiden då de finns i överflöd. Det är verkligen vardagslyx för mig och en bukett gör gott för själen.

Vi skyltade om i fönstret i butiken igår och det blev så fint. Tyvärr har jag ju inte fått igång mobilen ännu så jag kunnat fota hur fint det blev. Min älskade lilla butik.... mitt skötebarn. Det är tur jag har dig att pyssla om...

Idag är det fredag... hoppas ni får en fin sådan <3

Åhhh vad mysig.... alla hjärtans dag. Vaknar och dricker kaffe i sängen... som jag själv gjort... ensam. Spänningen är olidlig.... VEM kommer att skicka en bukett med fina röda rosor? VEM kommer att skicka ett mess och skriva; Åhhh Petra grattis på alla hjärtans dag och jag kommer i kväll o tar hand om dig!  

Vem kan det bli, vem, vem???

Men det enda jag fått hittills är en DICK PICK!!!!

Jag vill bara spy på män....

Vad hände?

Det har gått över ett år nu sen vi tog beslutet och jag minns den dagen.... jag skrev om det HÄR och jag minns så väl hur jag kände. Precis som jag skrev då så hoppades jag på att beslutet att bli särbo skulle hjälpa oss att kanske få börja om på nytt. Jag hoppades verkligen på det. Att om vi flyttade isär så skulle han förstå att det var ett ställningstagande för mig och att han äntligen skulle förstå att jag menade allvar. Det måste bli en förändring... annars går jag på riktigt.

Det blev ingen förändring. Och när jag till slut bestämde mig för det sista steget att lämna var det inte för att jag ville utan för att jag hoppades innerligt på att han skulle förstå att nu höll han på att mista mig helt och DÅ kanske äntligen försökte på riktigt... då tror jag det var maj... eller kanske det var juni. Allt flyter samman...

Jag ville aldrig detta. Gud ska veta att jag aldrig ville detta och trots att jag har träffat andra, han har träffat andra, vi har bråkat, blivit sams... älskat... bråkat och blivit sams igen. Men inte ett steg i rätt riktning kände jag att det blev men ändå slutade jag inte hoppas. Inte ens när kärleken började svalna och det mesta bestod av minnen slutade jag att hoppas.

Men varför??? Varför klamrade jag mig fast vid något som aldrig blev bättre och han måste ha ställt sig samma fråga lika många gånger. Och jag undrar fortfarande varför det gör ont och varför jag kan sakna och känna denna otroliga tomhet trots att vi bara bråkar och han fortsätter göra mig ledsen.

Han tycker inte om att jag skriver om honom här.... men för varje ord jag sätter på pränt så lättar det lite. Jag måste få ur mig och detta är mitt sätt att hantera min sorg. Jag vet att han läser och han sitter troligtvis där och bara tycker jag ger min version och att han framstår som en idiot. Men jag har aldrig ljugit, hittat på eller ens överdrivet. Detta är min sanning och det jag behöver ventilera och här inne skriver jag vad jag vill. Här kan ingen annan komma och bestämma eller säga vad jag får eller inte får...

Och jag har aldrig bara varit negativ. Jag stannade i sju år och det gjorde jag av den största kärleken jag någonsin känt. Aldrig förr har jag visat min ömhet och respekt för någon så som jag gjorde för honom. Han var mitt allt. Han var den jag ville leva och dela mitt liv med.... och aldrig att jag hade stannat under de ständiga svårigheter vi hade om det inte hade varit för kärleken. 

Jag hade stannat.... jag ville vara kvar och som sagt... jag hopades ända fram tills han visade mig att han inte tänkta kämpa mer för mig utan valde att gå vidare ensam... eller med någon ny... med eller utan förändringar. Jag vet inte... och kanske var det så det var menat. För bådas skull...

Tänk att ett år gick så fort och plötsligt är inget sig likt...

Varför?

Varje dag önskar jag att min dag började med en promenad med hundarna, nån dag kanske lite längre, att jag sen går hem och lämnar de och att jag går till gymmet. Det ligger två minuters gångväg från mig så det finns liksom inga ursäkter. Men varje morgon är sängen så mycket skönare än lusten är stor att genomföra under. Varje morgon kryper jag ner under täcket med dagens första kopp kaffe efter att hundarna fått sin promenad. Och varje morgon bannar jag mig själv för jag är så fruktansvärt omotiverad och.... lat. Men plötsligt händer det...

Och han... fortsätter att göra mig ledsen. Skriver saker som sårar men som han säger inte alls är meningen att såra men som ändå är nedvärderande och hånfulla. Jag förstår inte. Varför måste han göra mig ledsen hela tiden?

Igår la jag upp hemma-hos-reportaget på min hemsidas blogg så alla kunde läsa och se bilderna. Jag fick så mycket beröm om hur fint jag har det hemma. Så dyker han upp på messenger... och det första han skriver är att det minsann var HAN som målat hela lägenheten, HAN som satt upp alla hyllor och fixat. Och nu kändes det som det inte betydde nånting.

Jag blev så ledsen.... men inte förvånad... för han har ALLTID haft svårt att vara positiv och mest hittar nåt att vara nedlåtande över. Jag hade velat att han gav mig beröm som alla andra. Inte gav mig dåligt samvete över att han inte nämndes i reportaget. Jag satt i en timme med reportern och grät och berättade om vår situation och vad som hänt sen de gjorde det förra hemma-hos-reportaget för två år sen i vårt gemensamma hem. Klart inte hon ville nämna mitt ex i reportaget då. Men han tyckte tydligen det. Åtminstone ville han påminna mig om att det var han som minsann målat och satt upp hyllor.

Det gjorde mig så ledsen och arg men på något sätt är det skönt att han fortsätter visa precis de sidorna som jag inte ville leva med. Och så eskalera det och det slutar med att jag blockar honom för allt han skriver gör mig bara mer arg och ledsen... Och jag förstår fortfarande inte varför han måste vara sån...

Kompis...

Första gången han kommer in i butiken har han med sig en tjej och de går runt och diskutera val av färger på sammetsgardiner och det slutar med att de lånar med sig några typprover. Nästa gång han kommer är det för att lämna tillbaka proverna och då är han ensam. Jag reflekterade knappt över honom första gången han var in eftersom jag tog för givet att det var hans flickvän han hade med sig och då lägger jag oftast inte ner energi ens på att fundera på om killen är snygg. Upptagna killar har jag haft min beskärda del av...

Han berättar att han köpt andra gardiner... på nätet... och jag kan inte låta bli att ge honom en öppen gliring om att han inte ska gnälla sen när vi butiker får slå igen. Han ser plötsligt skamsen ut och lovar att han kommer köpa mycket annat i min butik.

Han dröjer sig liksom kvar... går runt och beundrar alla saker. Berömmer mig för vilken fin butik jag har. Och det är nu jag börjar reflektera över hur snygg han är. Hans ögon liksom gnistrar... de har en isig blå färg och man sugs liksom in i den där blicken.  Han har mörk skäggstubb och när han tar av sig mössan för att klia sig i pannan ser jag hans bångstyriga mörka kalufs. En sån där man gärna skulle dra fingrarna genom. Och jag börjar bli lite nyfiken.... och efter att ha ställt några oskyldiga frågor och skojat lite med honom får jag veta att han är singel och att han har bott utomlands i några år men nu flyttat hem igen och håller på att inreda sin lägenhet.

Han kommer tillbaka.... vi pratar inredning och det slutar med att jag helt plötsligt har lovat att lägga upp hans sammetsgardiner. De han inte ens köpt hos mig. Och jag som har tummen mitt i hand. Han betalar givetvis även om jag gör klart för honom att jag har svårt att ta betalt och helst av snygga killar.

Och så ses vi ute på krogen. Jag vill inte visa att han har påverkat mig så jag håller mig på avstånd. Vi pratar och jag ser att det inte saknas kvinnliga beundrare runt honom. Så klart.... han ser bra ut, är rolig att prata med men framför allt gör den där blicken vilken kvinna som helst knäsvag. Och så gillar han tydligen att dansa men det berättar han nån dag senare när vi pratar om vår gemensamma kväll ute.

Jag tycker det är svårt. Kan inte läsa signaler och är rädd jag övertolkar eller feltolkar så jag försöker att bara vara trevlig och sval men ändå mitt vanliga skojiga och oskyldiga flirtiga jag. Den jag är med alla mina kunder. Han kommer förbi igen.... och han är så enkel att prata med. Och så lovar jag att fixa klart gardinerna samma dag. Han skriver på kvällen och är så glad för nu har han fått hem lite nya möbler och vill så gärna få upp gardinerna. I KVÄLL säger han.... Så jag står med hans gardiner i timmar så jag varken hinner äta eller att gå ut med hundarna. När han senare kommer förbi för attt hämta gardinerna har han arbetskläder på sig, kepsen neddragen över den mörka kalufsen och de där ögonen tindrar av glädje över hur bra gardinerna blev. Och han är så förbannat nonchalant snygg...

Han tittar sig omkring i min lägenhet med stora ögon och berömmer hur mysigt jag har det. Och vi fortsätter att prata inredning.... som sen går över till allt annat och jag tänker på hur lätt det är att prata med honom. Och hur fin jag tycker han är men försöker slå bort det... Men så måste han gå hem för att han är trött och vill bli klar hemma men säger att han gärna vill dricka vin och fortsätta prata någon gång.

Jag tar med hundarna ut och följer honom en bit på vägen hem. Det är nästan lite komiskt men han bor på samma innergård där jag bodde med mitt ex.. där exet bor kvar. Från vårt sovrumsfönster såg vi ner till hans balkong. Och han vill att jag ska komma dit när han är färdig. Han vill så gärna visa upp sin lägenhet och säkert ha tips från ett inredningsproffs som mig. Och jag gör det så gärna..... för att han är så snäll... och go på nåt vis... och snygg...

Han skriver senare på kvällen och berättar att gardinerna blev perfekta och så avslutar han med att skriva; God natt och sov gott kompis...

K..o...m...p...i...s

Jag är gärna hans kompis. Jag får helt enkelt göra som jag brukar när jag träffar nån som är lite för bra för att vara sann. Påminna mig om att JAG inte är tillräckligt bra. Jag är ju bara en... kompis.

Så kommer han idag igen. Fortfarande lika glad... lika snygg.... lika lätt att prata med. Och jag lovar mig själv... visa ingenting. Håll dig bara sval..... jag vill inte skrämma iväg honom. Jag vill ju vara en bra... kompis.

Aldrig ensam...

Jag drömde om någon i natt. Nån jag aldrig har sett i hela mitt liv men han var min pojkvän. Inte alls min typ.... kort snaggat mörkt hår, mörka ögon och hans skäggstubb var väldigt hård och stickig. Och det konstigaste... han jobbade som DJ. Men han var min pojkvän och när han såg mig slängde han sig över mig, kallade mig sin älskling och överöste mig med varma pussar i hela ansiktet. Och den där känslan... gud vad härlig den är. Och jag vet... jag har alltid varit den som är lite kär i kärleken. Tror också det är därför jag känner mig så ledsen just nu. För jag älskar den där känslan och saknar den så fruktansvärt mycket...

När jag vaknar är den där mörka killen borta men bredvid mig ligger en varm fluffig hårboll och sover. Lillasysters Ludde som numera bor hos mig och Jocko sover mer än gärna tätt intill uppe vid mitt huvud. Det har Jocko aldrig gjort utan han ligger istället nere vid mina fötter. Jag borrar in min näsa i hans mjuka päls och tänker... med er små älsklingar är jag aldrig ensam... och just nu räcker det gott o väl.

Att bli fri och hel igen...

Och så kommer han förbi... när jag inte alls är beredd på att få se honom.... och i en sekund vill jag be honom att försvinna därifrån och låta mig vara i fred och i nästa sekund vill jag slänga mig runt hans hals och gråta och skrika hur jävla arg och ledsen jag är för att han låtit oss hamna här. Hur FAN kunde han låta det gå så här långt att vi var tvungna att lämna varandra när jag bad om i alla dessa år att han skulle göra allt för att det INTE skulle bli så. Men det är inte därför han är där för att prata om hur vår historia ihop kunde sluta så jävla illa.... nä... han ska hämta sin jävla skruvdragare.

Jag gråter fortfarande nästan varje dag. Men jag vet inte längre om det är av saknad, sorg eller ilska. Kanske är det en enda jävla sörja av alltihop. Jag fattar att skiten måste ut. Men det jag inte fattar är att det kommer först nu och så starkt. Troligtvis för att från den dagen jag flyttade eller från den dagen jag uttalade att jag ville vi skulle göra slut.... så har jag aldrig slutat att hoppas. Jag väntade fortfarande varje dag på ett litet, litet tecken på att han ville förändras så att vi kunde börja om... på något sätt men hur har jag nog aldrig riktigt själv förstått. Hur börjar man om när allt är trasigt?

Men nånstans på vägen började jag förstå att det inte skulle bli så. Att den där förändringen inte skulle komma... och plötsligt har han gått vidare... och det är inte längre viktigt att jag finns kvar i hans liv. Och det var först då jag blev tvungen att börja bearbeta vår separation. Det är nu sorgearbetet börjar.... så det är väl bara att gilla läget. Skiten ska ut ur kroppen och bästa sättet är att gråta...

Så jag gråter... så att jag kan bli fri... och hel igen.

Ödmjukhet...

När vi träffades första gången tog han min gitarr och satt och plinkade lite... Han sjöng i duschen... så ja jag förstod väl att han var något musikalisk. Men jag förstod inte riktigt hur duktig denna kille egentligen var förrän jag hittade gamla klipp på hans Facebook.

Han komponera egna låtar både på piano och gitarr och detta är ett av hans alster. Jag tycker om ödmjuka människor. Såna som inte gör så stor grej av sin talang. Han verkar inte ens medveten själv hur duktig han är.

Jag brukar gå in och lyssna på hans verk ibland när jag känner mig lite nere. Han gör mig glad.... hans musik gör mig glad.

Detta är alltså ett fyra år gammalt klipp så numera har han ingen ring på sitt finger. Och vi ses ibland... när vi har tid. Ingen av oss är nog redo för mer än så....

Snart...

Jag ser i hennes ögon.... den där gnistan finns där om än lite svag just nu. Men den finns där. Och vissa dagar behöver jag påminna mig själv om att jag kan känna så där. Precis som på bilden. Glad, sprudlande och med den där gnistan...

Januari och februari är alltid årets jobbigaste månader när man driver butik. Och precis som med allt annat glömmer man bort att det inte alltid är så här. Inget vara för evigt.... inte ens elände. Jag vet att det alltid vänder men eftersom jag just nu också befinner mig i någon slags känslomässig berg o dalbana blir jag även också känsligare när det är tufft jobbmässigt. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen. Det kan skifta på en millisekund.

Jag behöver också påminna mig själv väldigt mycket om det som inte var bra i det jag lämnade. Jag antar att det är så det fungerar... när man får distans... tiden går.... så glömmer man bort det som gjort ont. Självklart är det också bra för jag vill inte gå omkring och vara bitter och ledsen för att jag blivit så hemskt sårad så mycket och så länge. Men jag önskar ibland att när saknaden kommer över mig och tårarna tränger fram att jag mer kunde förnimma den där hemska känslan av sorg, vanmakt, känslan hur det känns när löftena bryts för jag vet inte vilken gång i ordningen, alla ensamma nätter i sovrummet när han låg på soffan p.g.a bråk eller alkohol... alla hårda hemska ord jag blivit kallad....

Listan KAN göras lång och det är så otroligt jobbigt att jag måste påminna mig om det där för att det inte ska göra ont av sorg att det inte längre är vi. JAG..... VILL..... INTE..... LEVA.... I.... EN.... SÅN... RELATION!!!!!

Jag saknar inte bekräftelse.... jag vet att jag inte hade behövt sitta ensam.... det finns många som skulle vilja dela helgerna med en kvinna som mig. Det är bara det att jag måste ge det tid. Hitta mig själv igen. Hitta min gnista och mojo. Och jag vet... att bara årets två tuffaste månader är över kommer jag att börja ta nya tag mot ett bättre och gladare Petra!

Behövd...

Han fattas mig fortfarande men precis som han sa till mig för några dagar sen så blir det lättare och lättare. Och även om det blir det för oss båda så käns just det fortfarande sorgligt. Tanken att det är över.... vi... oss. Men det var nog oundvikligt.

En morgon är han här. Behöver... en vän antar jag i bakfyllans ångest. Inte mig.... inte Petra... utan en vän. Och jag finns där för hur ska jag kunna göra något annat? Jag vill inget annat heller utan finns där givetvis. Som alla andra gånger jag funnits där under åren när han druckit för mycket, behandlat mig illa men mått dåligt dagen efter och velat ha tröst. Jag har funnits där.... stannat... för han har ju lovat varje gång att det här var den sista gången. 

Han lägger sitt huvud i mitt knä och för en stund känns det som att allt är som vanligt igen. Det är ju så det alltid ha varit. Han som ligger som ett barn i mitt knä och mår dåligt och säger förlåt. Jag stryker honom över håret och jag drar in hans doft i min näsa.  Hans välbekanta och ljuvliga doft. Men jag blir ändå plågsamt påmind om varför det inte längre är vi. Och när han några timmar senare går härifrån gör han det inte med tunga steg. Som om han aldrig varit här. Och han hör heller inte av sig senare och säger tack....  och det gör faktiskt lite ont.

Han behöver mig inte längre och det är DET som gör mest ont. Att inte vara behövd längre. Tror det kallas medberoende....

Tröst

När man träffar någon som kan spela på alla ens strängar....

Ibland krävs det så lite... att bara få ha en famn att få känna sig liten i. Någon som spelar för en och säger att allt kommer att bli bra...

Tack Mattias.... du är en musikalisk gudagåva.

Vem är jag nu...

Jag häller upp ett glas vin. Tar en klunk och känner den välbekanta känslan sprida sig i min kropp. Lugn...

Jag är inte ledsen.... inte på det sättet så att det känns hela tiden. Men jag har gråtit varje dag i snart en veckas tid och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför de där tårarna kommer. Och nu när jag sitter här och ska formulera de där orden jag tänkt hela tiden känns det.... tomt. Jag antar att det är en del i processen att bearbeta en separation. För även om det var jag som valde att gå.... ja det påminner han mig ständigt om så det behöver jag inte vara orolig att glömma... så känns den där sorgen bottenlös ibland.

Vem är jag utan honom? Vem är jag utan hans kärlek? Vem är jag om jag inte längre tillhör honom? Jag tror det är mest det som gör mig så ledsen att jag inte längre vet. Att jag känner att jag inte längre ha någon funktion om jag inte är i en relation. Vem är jag i all denna ensamhet?

Kan likna det vid att ha mist en arm.... kanske ett ben. Man känner sig liksom stympad. Har levt i någon slags ofrivillig symbios med honom och nu när vi inte tillhör varandra längre.... så ja.... jag känner mig halv.

Men mest av allt vet jag att det är känslan av att vara älskad jag saknar. Mycket kan man säga om vårt förhållande och om våra bråk... men han älskade mig och visade det. Han bekräftade mig och under alla år tillsammans med honom behövde jag inte den bekräftelsen någon annanstans. Och jag trodde att mitt bekräftelsebehov hade försvunnit för under alla år med honom tittade jag inte åt någon annan. Jag gav inte någon annan så mycket som ett lillfinger. Jag var helt och hundra hans... bara hans . Och nu känner jag hur det börjar komma krypandes tillbaka igen. Den där känslan... det där behovet... Och gud ska veta att jag hatar det... Den där känslan av att... se mig.... älska mig.... snälla!!!

Jag pendlar mellan att sakna honom.... sakna oss.... hata honom..... älska honom.... vilja ta honom tillbaka... be honom fara åt helvete.... vilja ha honom nära... aldrig mer vilja se honom... det är ett enda känslomässigt kaos inom mig.

Och han..... han visar upp någon form av nyfunnen lycka där allt tydligen är toppen och han mår prima. Och ja... så är det kanske och jag missunnar honom inte det. Är det ett spel så är det för att skydda sig själv eller så är han själv inte medveten om att det är en överlevnadsinstinkt. Men det spelar ingen roll. Det är inte hans nyfunna lycka som gör mig ledsen. Jag vill att han ska vara lycklig. Jag vill bara inte att jag själv ska känna så här...

Jag var på bio igår. Med en vän och han frågade om jag varit på dejt och jag svarade nej. Du får väl ordna det då svarade han. Och nog får jag gå på dejt om jag vill..... och jag har varit på dejt.... dejter.... och det pockas på min uppmärksamhet.... jag behöver inte sakna bekräftelse... det finns där överallt. Men det är den där äkta bekräftelsen jag saknar. Den där genuina som kommer från hjärtat.

Gud ska veta att jag saknar den...

Tillbaka där jag var då...

Jag vet att det inte fanns något annat alternativ. Jag vet att jag har gett det mera tid än vad någon annan skulle ha gjort och jag väntade längre på förändring än vad jag borde. Så det är inte det att jag tvivlar på mitt val att gå... men gud ska veta att vissa dagar önskar jag att jag bara kunde blunda, låtsas som att jag inte vet om vårt förflutna och bara få gå tillbaka. Få krypa in i den där famnen där jag känner mig trygg. Där jag kan få borra in näsan och känna den där välbekanta doften som är han.

Varför???

För att vissa dager kryper sanningen tätt inpå. Ensamheten är inte så där mysig som jag oftast kan känna utan tryckande och påtvingad och inte alls behaglig och skön. Och jag känner mig ledsen... sorgsen.... för jag saknar det vi kunde ha haft. Det jag önskade vi hade. Och det vi nästan hade...

Jag känner mig ledsen... sorgsen och jag hatar verkligen det. Jag hatar vad allt detta innebär.... ibland mer, ibland mindre. Tinder.... Badoo... swipa hit o dit och chatta med random killar som bara är ute efter en sak eller en inkorg full med förfrågningar som jag inte ens orkar bry mig om över huvud taget. JAG H A T A R DET!!!!  Ibland hatar jag det mer än någonsin.... Kvällar när jag önskar att någon smekte mina fötter.... när jag önskar att det faktiskt var någon som ville se hockey på TV fast jag avskyr det...

Dessa kvällar kommer ibland och de kommer att fortsätta att objudna dyka upp med jämna mellanrum, jag vet ju det. Kanske de blir lättare att härda ut. Kanske tiden läker alla sår eller så är det bara ett jävla skitsnack...

Det konstiga är att dessa sju år som har gått då jag inte varit singel känns som en blinkning nu när jag är tillbaka på det stället som jag då för sju år sen avskydde så. När jag längtade efter någon som älskade mig, någon att få älska och att ha någon att få kalla för MIN. I sju år hade jag det och i sju år delade jag vardagen med någon och slapp den här ensamheten som plågar mig så. Någon som väntade på mig när jag kom hem och hade hällt upp ett glas vin, tänt en brasa och hade maten klar. Någon att fira julen med och att få hålla i handen när det blåste hårt. Jag blinkade och så var den tiden förbi och jag är kvar där jag var då. Innan honom.... jag är tillbaka där... och jag hatar det så.... i alla fall gör jag det just i kväll!

2018 - 2019

Jag trodde aldrig för sju år sen att vi skulle hamna där vi är idag. På varsitt håll, ensamma och utan varandra men det var så det till slut blev. Ingen kan anklaga mig för att jag inte kämpade, att jag inte försökte och jag klamrade fast vid de sista skärvorna av det som var vårt förhållande så länge att det till slut blev stora skärsår i mitt hjärta. Och det har gjort ont att inse att sagan jag hoppades på inte fanns. Att det han och jag kämpade så hårt för att uppnå sen inte kändes värt för honom att kämpa för när han väl hade det i sin hand. Så många svikna löften och så många tårar jag har gråtit att jag till slut tappade räkningen. Men inte mer nu... inte mer.

Årets sista dag firade jag ensam hemma med pizza och vin. Inte för att jag var tvungen utan för att jag helt enkelt behövde vara själv. Att välja ensamheten när man själv vill är en helt annan sak än att bli lämnad så mig gjorde det ingenting. Jag har en underbar familj och med de tillbringade jag hela julen. Jag låg i mammas soffa i flera dagar medans vemodet klamrade sig fast. För även om det var mitt beslut att gå gör de där högtiderna extra ont och påminner mig om det som var.

Men nu är det nytt år igen och jag kommer att gå genom det med lättare steg. Jag har valt mig själv på många sätt och jag kommer att fortsätta med det. Fokus på att må bra och att mitt företag ska utvecklas och blomstra desto mer.

Jag önskar jag hinner komma in hit oftare och få lämna avtryck, ventilera och sätta mina känslor på pränt. Har saknat det så.

Så 2019... nu kör vi!!