Inte redo...

Vi har inte träffats på en månad och knappt hörts av men nu kände vi väl båda att vi var i behov av lite sällskap. Han som spelade gitarr för mig. Mattias... den musikaliska gudagåvan. Han är fin, trevlig och våra samtal flyter alltid på väldigt enkelt. Och det känns som vi båda är ganska nöjda med det. Att ses nån gång när det passar och inte gör så stor grej av det.

Det är skönt att få umgås med någon. Att få kramas, att få ha någon nära och inte behöva tänka på ensamheten för en stund. Vi går ut och äter och har det bara så där supertrevligt och han pussar på mig och jag bryr mig inte om att folk ser och att någon kanske undrar. De får liksom bara vara så just nu.

Jag få somna i hans famn och på morgonen går han upp och gör frukost till mig så jag får ligga kvar och mysa i sängen en stund till. Och vi vet båda två att det troligtvis aldrig kommer att bli mer än så här. Vi pratade om det och ingen visste väl inte riktigt varför men jag tror ju inte mitt hjärta är redo alls. För när jag ligger där i hans famn är det någon annan jag tänker på. Det är någon annan jag ser framför mig när jag blundar och ska somna...

Vi säger hej då vid tåget och jag går hem igen till den tomma lägenheten. Huvudet är ömt efter gårdagens några glas vin för mycket... och jag tänker fortfarande på honom... mitt ex. Så jag vet... jag är inte redo för mer än det här just nu.