Och så kommer han förbi... när jag inte alls är beredd på att få se honom.... och i en sekund vill jag be honom att försvinna därifrån och låta mig vara i fred och i nästa sekund vill jag slänga mig runt hans hals och gråta och skrika hur jävla arg och ledsen jag är för att han låtit oss hamna här. Hur FAN kunde han låta det gå så här långt att vi var tvungna att lämna varandra när jag bad om i alla dessa år att han skulle göra allt för att det INTE skulle bli så. Men det är inte därför han är där för att prata om hur vår historia ihop kunde sluta så jävla illa.... nä... han ska hämta sin jävla skruvdragare.
Jag gråter fortfarande nästan varje dag. Men jag vet inte längre om det är av saknad, sorg eller ilska. Kanske är det en enda jävla sörja av alltihop. Jag fattar att skiten måste ut. Men det jag inte fattar är att det kommer först nu och så starkt. Troligtvis för att från den dagen jag flyttade eller från den dagen jag uttalade att jag ville vi skulle göra slut.... så har jag aldrig slutat att hoppas. Jag väntade fortfarande varje dag på ett litet, litet tecken på att han ville förändras så att vi kunde börja om... på något sätt men hur har jag nog aldrig riktigt själv förstått. Hur börjar man om när allt är trasigt?
Men nånstans på vägen började jag förstå att det inte skulle bli så. Att den där förändringen inte skulle komma... och plötsligt har han gått vidare... och det är inte längre viktigt att jag finns kvar i hans liv. Och det var först då jag blev tvungen att börja bearbeta vår separation. Det är nu sorgearbetet börjar.... så det är väl bara att gilla läget. Skiten ska ut ur kroppen och bästa sättet är att gråta...
Så jag gråter... så att jag kan bli fri... och hel igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar