Det har gått över ett år nu sen vi tog beslutet och jag minns den dagen.... jag skrev om det HÄR och jag minns så väl hur jag kände. Precis som jag skrev då så hoppades jag på att beslutet att bli särbo skulle hjälpa oss att kanske få börja om på nytt. Jag hoppades verkligen på det. Att om vi flyttade isär så skulle han förstå att det var ett ställningstagande för mig och att han äntligen skulle förstå att jag menade allvar. Det måste bli en förändring... annars går jag på riktigt.
Det blev ingen förändring. Och när jag till slut bestämde mig för det sista steget att lämna var det inte för att jag ville utan för att jag hoppades innerligt på att han skulle förstå att nu höll han på att mista mig helt och DÅ kanske äntligen försökte på riktigt... då tror jag det var maj... eller kanske det var juni. Allt flyter samman...
Jag ville aldrig detta. Gud ska veta att jag aldrig ville detta och trots att jag har träffat andra, han har träffat andra, vi har bråkat, blivit sams... älskat... bråkat och blivit sams igen. Men inte ett steg i rätt riktning kände jag att det blev men ändå slutade jag inte hoppas. Inte ens när kärleken började svalna och det mesta bestod av minnen slutade jag att hoppas.
Men varför??? Varför klamrade jag mig fast vid något som aldrig blev bättre och han måste ha ställt sig samma fråga lika många gånger. Och jag undrar fortfarande varför det gör ont och varför jag kan sakna och känna denna otroliga tomhet trots att vi bara bråkar och han fortsätter göra mig ledsen.
Han tycker inte om att jag skriver om honom här.... men för varje ord jag sätter på pränt så lättar det lite. Jag måste få ur mig och detta är mitt sätt att hantera min sorg. Jag vet att han läser och han sitter troligtvis där och bara tycker jag ger min version och att han framstår som en idiot. Men jag har aldrig ljugit, hittat på eller ens överdrivet. Detta är min sanning och det jag behöver ventilera och här inne skriver jag vad jag vill. Här kan ingen annan komma och bestämma eller säga vad jag får eller inte får...
Och jag har aldrig bara varit negativ. Jag stannade i sju år och det gjorde jag av den största kärleken jag någonsin känt. Aldrig förr har jag visat min ömhet och respekt för någon så som jag gjorde för honom. Han var mitt allt. Han var den jag ville leva och dela mitt liv med.... och aldrig att jag hade stannat under de ständiga svårigheter vi hade om det inte hade varit för kärleken.
Jag hade stannat.... jag ville vara kvar och som sagt... jag hopades ända fram tills han visade mig att han inte tänkta kämpa mer för mig utan valde att gå vidare ensam... eller med någon ny... med eller utan förändringar. Jag vet inte... och kanske var det så det var menat. För bådas skull...
Tänk att ett år gick så fort och plötsligt är inget sig likt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar