Han fattas mig fortfarande men precis som han sa till mig för några dagar sen så blir det lättare och lättare. Och även om det blir det för oss båda så käns just det fortfarande sorgligt. Tanken att det är över.... vi... oss. Men det var nog oundvikligt.
En morgon är han här. Behöver... en vän antar jag i bakfyllans ångest. Inte mig.... inte Petra... utan en vän. Och jag finns där för hur ska jag kunna göra något annat? Jag vill inget annat heller utan finns där givetvis. Som alla andra gånger jag funnits där under åren när han druckit för mycket, behandlat mig illa men mått dåligt dagen efter och velat ha tröst. Jag har funnits där.... stannat... för han har ju lovat varje gång att det här var den sista gången.
Han lägger sitt huvud i mitt knä och för en stund känns det som att allt är som vanligt igen. Det är ju så det alltid ha varit. Han som ligger som ett barn i mitt knä och mår dåligt och säger förlåt. Jag stryker honom över håret och jag drar in hans doft i min näsa. Hans välbekanta och ljuvliga doft. Men jag blir ändå plågsamt påmind om varför det inte längre är vi. Och när han några timmar senare går härifrån gör han det inte med tunga steg. Som om han aldrig varit här. Och han hör heller inte av sig senare och säger tack.... och det gör faktiskt lite ont.
Han behöver mig inte längre och det är DET som gör mest ont. Att inte vara behövd längre. Tror det kallas medberoende....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar