Han kommer in titt som tätt, smyger omkring och beundrar alla sakerna och pratar om var han kan tänka sig ha de olika sakerna. Och jag lyssnar tålmodigt och försöker låta engagerad och nickar instämmande när han visar bilder från sin lägenhet som snart ser ut precis som min butik. Men jag har svårt att fokusera för det enda jag kan tänka på är hans otroligt fina leende och de där gnistrande ögonen som har en obestämd färg som liksom förhäxar en. Och alltid omedveten perfekt skäggstubb och det där härliga rufsiga håret man ser en glimt av varje gång ha tar av sig mössan för att klia sig i huvudet när han tänker. Man vill inget annat än att få dra fingrarna genom det...
Jag har börjat gilla hans spontana besök och jag vet ju att det bara är för butiken och sakernas skull han kommer. Men det spelar ingen roll. Jag är gärna hans inredningscoach och vän.
Idag kom han igen och han hade en kasse full med saker när han gick därifrån. Och när han kommit hem och satt upp sakerna skickar han bilder och stolt visar hur fint det har blivit och han skriver Tack vännen och en pussgubbe. Men det är bara sån han är. Snäll, gullig och lika öppen och social som mig.
En bra kompis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar