lördag 3 februari 2018

Tårar....

Han kommer med blommor till butiken. Men just då känns det om inga blommor i världen kan radera ut spåren av sårande ord. Vi försöker hålla lugnet båda två. Vara sams. Men någonstans känner jag att jag ville ha mer än en bukett blommor. Han kan vara världens bästa och jag kan komma hem till lagad mat, ett upphällt bad, tända ljus och ett glas rött. Men nu när jag behöver det som mest... finns ingenting. Jag hade önskat han tog mitt ansikte i sina händer, tittade mig i ögonen och sa hur mycket han älskade mig... att han lovade att aldrig mer såra mig igen. Att han höll om mig och lovade skydda mig från allt ont. Men det händer ingenting. Och det gör mig ledsen.

Så vi fortsätter bråka. Över allt och inget. Över telefon. Och det slutar med att någon slänger på....

Jag gråter.... gråter floder. Hulkar som ett barn och kan inte få stopp på tårar. Jag är i butiken och en halvtimme kvar till stängning. Men jag orkar inte mer... Jag stänger... sätter mig och fortsätter att gråta. Och här är jag kvar än...

Om någon månad bor jag här ovanpå. Om någon månad....


torsdag 1 februari 2018

Att dela ett liv men inte ett hem...

Så bestäms det då... ett beslut som just då i stunden är vårt gemensamma men som jag nu så här i efterhand hela tiden får höra att det var MITT! Han slänger det i mitt ansiktet vid speciellt valda tillfällen... i stridens hetta. I bråk... och de råder det ingen brist på...

Vi ska bli särbo. Ett ord som för honom är förknippat med misslyckande, något skamligt och något som säkert inte för något gott med sig och han talar hela tiden om för mig att det bara kan sluta på ETT sätt... i stridens hetta. I bråk.... och de råder det ingen brist på...

För mig blir det ett sätt att kanske starta om. Få börja dejta på ett riktigt sätt och inte behöva smussla som vi fick göra från start. Kanske hitta tillbaka... sluta bråka om vem som städar mest, vem som betalar mest och jag vill framför allt slippa se de där stunderna när han försvinner in i ångan av alkohol. Vill han ska visa mig att han tar tag i det. Tar tag i sina egna demoner och lätta på den där tunga ryggsäcken. Och jag vill inte behöva vara hans psykiska slagpåse under tiden. Hur mycket jag än älskar honom och vill hjälpa till.  För mig handlar det inte om att träffa någon annan. För mig handlar det inte om att göra saker bakom hans rygg. Men det slänger han hela tiden i mitt ansikte.... skriker VEM ÄR HAN??? Vem är det du har träffat bakom min rygg?... I stridens hetta... I bråk... och de råder de ingen brist på...

Kärlek ska vara enkelt.... lätt. Men jag minns inte när det var enkelt. Var det någonsin enkelt? Vi valde att börja på det svåraste av sätt och den vägen har vi sedan fortsatt att gå. Och jag har gått många tunga steg under årens lopp.... men det har även funnits stunder av ljus. Korta stunder av hopp. Och jag var övertygad om att kärleken övervinner allt. Men det var innan hårda ord från hans mun. Innan ord som sårade mig djupt. Ord jag inte ens kan sätta på pränt. Det han kallar mig när han är arg... i stridens hetta... i bråk... och de råder det ingen brist på...

Det som en gång har sagts... sätter djupa spår.  Det kan man inte radera för hjärtat minns.