Över tre månader sen jag skrev och när jag läser orden från då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Känner bara någon form av sorgsen ironi. Hur långt ifrån de känslorna jag kände då har jag kommit? Hur annorlunda är det idag? Hur många steg framåt är tagna?
Jag står inför mitt livs dröm. Troligtvis ska de bli något av det bästa jag gjort. Något jag kan känna mig stolt över och en dag kanske kan kalla mitt livsverk. Jag borde ha full fokus, lägga all energi på det och känna en sprudlande glädje varje dag. Och det gör jag. Stundtals. När det är bra mellan oss. När vi är på plats. När vi kan gå framåt med målet i sikte och se slutet på denna krokiga och enormt långa väg vi går på ihop. Men ibland ser jag aldrig slutet. Jag hör löften, jag hör beskrivningar på lösning och jag kan tom ibland se förbättring. Men...
Över tre månader sen jag skrev sist men känner fortfarande samma sak. Av samma anledning.
