Samtal

Tårarna kommer redan i väntrummet och de fortsätter rinna under tiden vi går igenom allt det formella. Det finns inget slut på de. Ja gråter, gråter och gråter och jag önskar jag kunde få ventilera det vi pratade om men jag tror det är underförstått. Och jag känner mig som en urvriden disktrasa. Inget blir bättre av att jag möter honom utanför mitt gamla jobb när jag är på väg därifrån. Kan inte skilja på om jag vill slänga mig runt halsen på honom eller slå honom på käften. Så jag går därifrån så fort jag kan istället.

Och ja... jag kanske missförstå dina ord. Men kan jag göra annat efter alla dubbla budskap. Efter alla turer fram och tillbaka. Jag orkar inte mer. Vi slänger bort den där kärleken nu. Vi skiter i den. Låtsas att den aldrig funnits. Det blir bra.

Ja så gör vi... och så hoppas jag att du blir lycklig i det!

choose

Som sagt...

...det är fan så mycket lättare att vara arg än ledsen!

Så de så...

Godmorgon världen

Solen skiner över Gävle idag!

Om samtal

Och så får jag den där tiden. Den jag kämpat för i flera månader nu. Den jag skulle behövt för flera månader sen när jag började kasa ner i det där svarta hålet jag befunnit mig i men nu tagit mig upp ifrån. Så det är med blandade känslor jag kommer att gå till mitt första samtal på fredag hos en riktig psykolog. En expert som kan erbjuda skräddasydda terapisamtal till små trasiga själar som jag. Men jag vet inte riktigt vad jag ska prata om. För just nu... är det ju liksom okej även om jag fortfarande kämpar ibland men inte mot de där skrämmande demonerna utan mer mot små troll.

Fast jag vet ju att när jag väl kommer sitta i den där stolen kommer säkert både känslor och tårar att välla över. Men vad är det egentligen jag ska prata om? Det som varit jobbigt? Mitt gråtande hjärta? Eller ska jag börja arbeta med det där tunga bagaget jag kånkar omkring på? För det som var aktuellt för några veckor sen är ju inte aktuellt nu. Det jag lider av just nu är väl inget man kan få hjälp med i terapi? Eller?

I vilket fall är jag glad att jag äntligen fått den där tiden och nu väntar 15 samtal där jag kan få vrida ur mig allt likt en disktrasa...

Ett öppet hjärta

Jag känner doften redan när jag kliver ur bilen. Den välbekanta doften av hav. Den som påminner om hemma. Och därför kan jag ta emot den och få känslan av att det är precis där jag är nu. Hemma. Fast på ett annat ställe. Men jag har öppnat mitt hjärta för den här staden där jag nu bott i snart sex år. Och mycket beror på just havet.

Det går inte att hindra. När jag möter sandstranden och går igenom den långa vassen kommer tårarna. Men det är inte den sortens tårar jag gråtit den senaste tiden. Det är en slags... lyckotårar. Tänk... jag kan känna lycka trots att hjärtat är ledset. Och jag drar in den där havsluften så långt ner i lungorna det bara går och synen av det där oändliga känns så otroligt befriande. Allt jag burit på i mitt bröst slits liksom bort och försvinner ut där i horisonten.

Detta underbara tröstande hav...

Och så kom jag till havet...

Att göra det bästa av det

Som att leta efter något fint i garderoben. Ägna några minuter extra åt det jag ska ta på mig. Måla ögonen. Bara det lilla. Men det gör att när jag ser mig i spegeln ser jag inte hur ont det gör. Man luras liksom lite grann. Men vad gör väl det. Och så får jag komplimanger. Från kunderna. För mina kläder. Mitt leende. Ja så vad gör väl det om man luras lite grann. Jag tror jag lyckas lura mig själv också lite på kuppen.
Bra va!!

Fake it til you make it!

Idag är det den 27:e...

Och jag längtar extra mycket... efter havet. Så idag har jag bestämt mig för att ta mig dit. Det riktigt skriker i hela kroppen för jag vet hur väl jag behöver det där.

Snart infinner sig lugnet...

Work

Kaffet i automaten smakar rent ut sagt satan och jag lider med kunderna som ska behöva dricka det där men jag är för trött för att sätta på bryggaren i köket. Det slutar ändå med att jag häller ut skiten i vasken och senare tvingar min personal att hålla mig sällskap när jag dricker riktigt bryggkaffe och tvingar i mig en halv smörgås. Det är det som är fördelen med att vara chef. Att kunna tvinga sin personal att hålla mig sällskap.

En nackdel med att vara chef är att behöva ha möte med sin städfirma och visa inloggningen till butiken för att bevisa att de tar betalt för timmar som det inte är befogat att ta betalt för. Att behöva påvisa att de tar betalt för två timmar varje gång men att det likförbannat är av och pålarmat med bara 1,5 timmes mellanrum. VARJE JÄVLA GÅNG I TVÅ MÅNADER!!! Snopen min tvärs över fikabordet och ursäkter och därför ska jag nu idag ha ett möte med en ny städfirma.
Mig lurar man fan inte!!

godnatt

Repris

Precis som igår är jag trött. Men på något sätt gick dagen och jag härdade ut på jobbet nästan alla timmar. Det går bra. Så länge ingen frågar glatt; Hur mår du? Men det är okej...  Fast trött. Och jag längtar hem bara för att få krypa ner i sängen en stund. På de där spikarna. Har nästan blivit beroende av de där stunderna på mattan. Jag slappnar av då. Stillar det där ständiga tankeflödet...

Och så blir det filmsällskap i kväll igen. Jag njuter fortfarande inte av ensamheten som innan så mina vänner finns där för mig. Håller mig sällskap. Kommer med mat för äta glömmer jag ju. Så nu ska jag flytta mig från sängen till soffan.

Havet

Jag är rädd för vatten. Mina mardrömmar handlar om väldiga tsunamis och inget kan ge mig panik som mörka vatten med ett bottenlöst djup. Jag simmar med huvudet högt och håller för näsan om jag ska blöta mitt hår. Och inget... inget skulle få mig att bada där jag inte bottnar och att åka kryssning gör jag med skräckblandad förtjusning.

Ändå är det havet jag längtar efter när det stormar i mitt bröst. Det är där jag kan finna lugnet. Vid detta vidunderliga mörka brusande kan jag finna ro och jag kan känna en längtan så fruktansvärt stark. För hur stor respekt jag än har så är kärleken större. Och det är dit jag längtar just nu. Det finns här i närheten. Inte som hemma. Inte så tätt inpå men ändå nårbart. Och jag har lovat mig själv att innan veckan är slut ska jag ta mig dit.

Jag behöver andas. Fylla lungorna med annat än sorgsen luft. Få känna något som smeker min kind och inget kan smeka som de där vindarna vid havet. Vill sitta på stranden och blicka ut mot det där oändliga och känna att det finns saker större än sånt jag just nu känner. Behöver fyllas av något annat.

Någon dag mycket snart...

Nä upp o hoppa...

...för nu kan jag inte ligga här i sängen mer. Spikmattan har fått göra sitt och lugn musik i öronen fick mig att somna en stund. Jag skulle behöva diska innan mitt filmsällskap kommer för det börja sprida sig en ganska obehaglig doft i köket från det som står i diskhon.

Så nu blir det filmkväll!

Som sagt... jag är evigt tacksam för mina vänner som tar hand om mig i skift...

Varje dag är ett steg framåt. Och varje dag är ett steg längre bort

Ont och trött

Jag sover något bättre och kanske det beror på att jag sover tryggare där i hop med Azita. Att inte behöva vakna mitt i natten själv känns skönt. Men ändå är jag så trött. Som om jag går omkring i nån slags bubbla. Jag vet att det beror på att hjärnan går på högvarv precis hela tiden. Det ger mig huvudvärk. Har haft huvudvärk i tre dagar nu och det gör mig tokig.

Kanske en stund på SPA hjälper. Så jag packar ner badkläder och ger mig iväg för att ge kropp och själ det den behöver. Kärlek och omtanke. Det är jag värd.

Ja... jag är värd det!!

Godnatt

Black and white

Loppislördag

Vi började på Erikshjälpen där jag hittade tre fina kjolar i rätt storlek med tanke på att allt i min garderob är för stort men att betala dyra pengar på en helt ny garderob står det inte råd till. 130 kr var som hittat. Sen drog vi vidare till Spikens loppis där Cicci hittade möbler som vi fyllde bilen med. Vi bokade även bord till lördag nästa vecka så har ni vägarna förbi Valbo så kom och gör fynd hos oss.

En stund med hundarna vid den lilla sjön blev det också och min drulle till hund trillade i plurret. Jisses så jag skrattade åt hans chockade min. Riktigt härligt höstväder och lite fina bilder fick vi till.

 Sötaste Cicci!

Jag har funderat på att börja rida igen så efter att vi ätit vår exklusiva lunch som bestod av pizza och korv för tio kronor på IKEA tog vi en sväng in på Hööks där jag tittade på ridbyxor och hjälm. Men i väntan på en riktig häst så nöjde jag mig med den här något mindre och lugnare varianten. Vi hann med en tur till Jennys hund o katt också där våra hundar fick fina rosa kisseskydd på sig för att de inte skulle märka revir inne i butiken. Som om våra hundar skulle göra nåt sånt??? Nääää veeeet du vaad!!!

En mysig dag som jag behövde. Men på vägen hem gick liksom luften ur mig. Ibland rämnar det. Jag mår bra. Men... klart det känns. Så jag behövde den där stunden i solen vid ett träd där vid vattnet. För att andas. Släppa på trycket. Och fina Mattias kom och höll mig sällskap några minuter. En kram senare är jag okej!

Glitter

Det går tydligen att få liv i de där ögonen...

Skattjakt

Lördag och solen skiner. Och Cicci och jag ska på loppisturné. Egentligen skulle vi idag själva stått och sålt av saker men vi får nog ta det nästa helg när det finns mer tid för planering. Jag har mycket skit jag skulle vilja bli av med (bokstavligt talat). Men idag blir det att åka runt Gävle på olika loppisar på skattjakt.

Azita vill vi ska gå ut och äta i kväll. Sitta på en bar och titta på folk. Jag vet inte om jag är riktigt redo ännu. Det känns som en evighet sen jag var ute bland folk på det sättet och det känns fortfarande lite skrämmande. Varför vet jag inte. Jag vet att jag skulle behöva det. Få göra mig lite fin. Klä upp mig i klänning och sätta färg på kinderna. Numera går jag ständigt omkring omålad och ser allmänt tråkig ut så ja... det skulle behövas.

Jag får låta dagen ge mig ett svar.

Hoppas ni får en underbar lördag!

Och så är jag tillbaka...

... i Azitas säng. Den där trygga borgen jag alltid kan fly till när jag behöver något lugnande. Igår när jag behövde det som mest somnade jag med hennes arm om mig. Hur ska jag någonsin kunna gottgöra allt det fina alla människor runtomkring gör. Mina vänner och min personal. Det värmer så gott i mitt såriga bröst.

Så här ligger jag nu. I den där sköna sängen. Nymasserad av Azita för att stilla mitt ömma och bulltande huvud. Och vet ni. Jag mår okej...

Tröst

Från min fina personal. Tröst som värmer...

Shopping...

...hjälper mot allt.
Och då menar jag verkligen ALLT!!!

Jag älskar solen idag

(Gammal bild)

Regnet brukar vara min bästa vän. Jag vet inte varför det inte är så just idag. När det är en dag då regnet verkligen borde vara det jag vill ha närmast men det är solen jag njuter av. Solen värmer mitt nakna och bleka ansikte. Mina ögon behöver glansen för de känns alldeles livlösa och solen gör sitt bästa för att få de att skina. När jag sitter där vid vattnet, vid den forsande ån där jag brukar gå så känns det på nåt sätt bra. Lugnt. Jag kan le. Inte med ögonen men med munnen. Jag vill sitta kvar där länge med näsan i vädret. Bara få andas. Men verkligheten kallar. Och för en stund är det okej. Tack vare solen.

Idag älskar jag solen...

Ja...

...jag har raderat inlägg så ni som skriver och frågar om det är fel på era telefoner kan jag lugna.
Alla inlägg som handlar om **** är borta!

Nog om det nu!

Hur vet jag att jag mår bättre?

Jag börja tycka det är roligt att springa i butiker och pröva kläder igen!

Liten

 Ibland är jag så stor så jag på mig själv får lägga band.
Men ibland är jag så liten att jag får plats i någon annans hand.

Ibland älskar jag världen och världen älskar mig.
Men ibland är det bara jag som älskar, varför är det så säg?

Ibland när jag tittar upp i himlen ser jag stjärnor så klara.
Men ibland är himlen så nattsvart bara.

Ibland tror jag på ödet och att allt kommer bli bra.
Men ibland tror jag att jag aldrig kommer att få det jag vill ha.

Ibland vill jag vara en ängel och breda ut mina vingar så brett.
Men ibland vill jag vara djävulen och bara känna åtrån så hett.

Ibland kan jag känna kärlek och värme i mitt bröst.
Men ibland känner jag bara smärta och då behöver jag tröst.

Ibland vaknar jag på morgonen och känner mig lycklig i min borg.
Men ibland kan jag vakna och bara känna sorg.

Ibland är jag stark och trygg i min egen hamn.
Men ibland är allt jag behöver någon annans famn.

Det här är saker jag funderar på och knappt kan förstå.
Men jag vet att jag klarar mig hur det än kommer att gå

Ett förtydligande

Bloggen jag skrev jag ska lägga ner är ju en annan som varit lite hemlig.
Inte denna!!

Om att få svar

Jag brukar gå tillbaka i min gamla blogg för att se vad jag gjorde idag exakt för ett år sen. För att se hur jag mådde för att påminna mig om att det finns bra och fina stunder. Av nyfikenhet för att se vart jag befann mig känslomässigt just då och för att påminnas om hur fort tiden går.

8 september. Det var en slump att jag läste just den dagen. Och kanske var det meningen att jag skulle få svar på frågan jag bar så långt efter just det datumet. Frågan jag burit med mig så många gånger de senaste åren och som jag aldrig riktigt fått svar på. Varför duger jag inte? Varför lämnar alla? Ska jag för evigt vara ensam och vad är det jag gör fel?

Samma porlande, klingande och hjärtliga skratt. Jag kan se hans ansikte framför mig när jag hör hans röst på andra sidan linjen. Ett år exakt efter vårt första möte. Jag blir både förvånad och glad över hans samtal. Just för att jag äntligen får svar på frågan jag så länge hade efter att han försvann. Inte för att det spelar någon roll nu längre eftersom mitt hjärta tillhör någon annan utan för att det bara känns skönt att få ett svar. För att jag så länge trodde att det var MIG det berodde på. Som jag alltid tror. Och även om vi inte kom så långt i vare sig vår relation eller våra känslor så betydde det något. Det gör ju alltid det för mig och jag mäter mitt eget värde i vad någon annan tycker. Därför gjorde det ont när han bad mig gå vidare. Nu vet jag varför han bad mig gå.

Och han hittade till min ord. Bloggen där nästan alla ord handlar om honom förutom de ord som är tillägnade mannen jag älskar. Och jag blir orolig han ska missförstå. Ta illa upp för mina hårda ord när det gjorde som ondast men han säger bara "Det du har skrivit är sanning där och då. Och det jag har läst har jag inget att strida om" Och på något sätt känns det skönt. Att han fick veta. Hur jag kände då. För jag sa det aldrig då och det blir ett slags avslut. Ett bra avslut på då.

Så därför kommer jag nu stänga ner den bloggen. Det är ett avslutat kapitel. Och orden som står där som tillhör mannen jag älskar... de får också bli avslutade för de orden där handlar bara om det jobbiga. Och det vill jag också bara lägga bakom mig.

Nu ser jag framåt istället...

Bara en natt till...

... sen ska jag göra ett försök att vara hemma. Men vissa dagar finns oron där. Inte som förr men lite smygande. Ligger precis under huden. Bubblande och väntar på att få explodera men jag andas. Håller den i schack.

Han skrev ett mail i natt. Han skrev att jag verkade må bättre än han trodde. Klart jag gör. Klart jag verkar må bättre. För om jag övertygar alla omkring mig kan jag även övertyga mig själv. Psykologi kallas det. Men det betyder inte att det fortfarande inte är en kamp. Inte lika slitsam som innan men den pågår än.

Så jag behövde en natt till. I Azitas trygga borg. I hennes hem, i hennes säng, i hennes knä.

Men i morgon ska jag hem. För säkerhets skull ha jag bjudit hem Sebastian på filmkväll. Med hans sällskap känner jag mig lugn så det får liksom bli en mjukstart på ensamheten.

Så nu ska jag njuta av sista natten för denna gången i den här sköna sängen...

För stor kostym!

Han bara stirrar på mig när jag klär av mig kläderna. Jag tror först att det kanske är för mina fina underkläder men förstår snabbt att det inte alls är det han tittar på. Med tanke på att jag inte ens fyller ut min bh längre och knappt mitt eget skinn så är det inte konstigt att han stirrar. "Äter du inget människa" frågar han när jag lägger mig på britsen och gör mig redo för hans hårda behandling. Han skällde på mig för snart två år sen när jag rasade i vikt och nu är jag ännu mindre än då så hans blick är knappast gillande. Mina former har jag alltid varit stolt över och de är ett minne blott så min kiropraktor har all rätt att inte gilla min knotiga rygg som han ska försöka ta hand om.

Jag vet. Och jag försöker men maten är den biten som fortfarande är tyngst. Tro mig, den här resan är inte värd de där kilona. Behöver energin. Behöver ge både kropp och huvud näring men det tar emot. Hunger är något jag få gånger känner och att njuta av maten är något jag kan göra allt för sällan. Det är ett nödvändigt ont som jag trycker i mig för att jag måste.

Men det vänder. Snart så...

Så här vaknar jag

Att få vakna med den här sötnosen varje dag gör mig varm i hjärtat. Det är riktig kärlek och jag vet att han aldrig lämnar min sida.

Det känns tryggt...

Comfort zone

Jag har liksom ockuperat den. Slagit mig till ro och likt en fågel byggt ett bo där under pluffsiga täcken och bullsiga kuddar. Min trygga borg är numera Azitas säng. Där häckar jag och borrar ner mig så långt jag bara kan. Där känner jag mig lugn, slipper ensamhet och skulle kunna tillbringa dagarna här om jag bara slapp gå upp. Men jag nöjer mig med tiden då mörkret utanför det lilla fönstret sänker sig över hustaken och kvällen övergår till natt. Då är den här sängen my Comfort Zone!

Fast här kan jag ju inte stanna. I morgon får jag nog ta och bege mig hem innan Azita tröttnar och med våld slänger ut mig. Och jag tror jag är redo. Jag mår bättre än på länge och vet att varje dag är ett steg till mot att få må lika bra som jag gjorde innan jag trillade ner i det där hålet. Djävulsgapet, helvetesklyftan eller kalla det vad ni vill. Men jag befinner mig inte där längre. Jag har kravlat mig upp. Nu ska jag bara se till att kravla mig ur den här sköna sängen...

Min medicin

Jag saknar närhet, ömhet och varma händer över min hud. Därför har jag spenderat allt för mycket pengar på massage den senaste tiden. Men min kropp skriker efter den där lugnande känslan av händer som stryker olja över min spända kropp. Mjukar upp kropp och själ, får mig lugn och sprider en känsla av ro genom varenda liten fiber. Bara på en vecka har jag lagt mig på den där bänken tre gånger. En gång var det på en madrass på golvet. Underbar taimassage och jag är numera välkommen utan att boka tid utan de tar hand om mig direkt när jag kommer oavsett när. Första gången frågade de om jag hade ont någonstans. Bara här sa jag och tog mig för hjärtat. Och ja... det hjälper även mot den smärtan.

Jag har verkligen hittat min medicin... både för en orolig kropp och ett ömt hjärta!

Bara ben

Idag får vara sista dagen med bara ben för nu är hösten här på riktigt. I morgon ska jag med glädje ta på mig nylonstrumporna och höga kängor. Hösten är den årstid jag gillar mest. Regn, frisk krispig luft och doften av blöta löv. Det får mig att må bra. Riktigt bra...

Lost and find

Jag trodde inte för mitt liv när jag fixade till min älskade Kronancykel med alla fjärilar att någon skulle våga stjäla den men den sista idioten är inte född än. Så jag blev av med den i fredags utanför Azitas butik. Mitt på ljusa dan. Blev både arg och besviken eftersom det är FJÄRDE Kronancykeln jag blev av med. Så jag gjorde en polisanmälan på nätet igår och döm om min förvåning när telefonen ringer i morse och det är polisen. Det hade fått tips om att någon försökt sälja min cykel inne i en butik för 200 kr och givetvis blir personen misstänksam. Så där var min cykel nu! Gissa om jag blev glad.

Lika glad blev jag idag när jag gick till mitt stammisskomakeri där jag alltid lämnar in kläder som behöver lagas, tvättas eller skor som ska fixas. Kan säga att jag är välkänd där. Vilket var tur idag. För när jag kommer dit så visar det sig att DÄR är min älsklingskjol som jag letat som en galning efter men inte kunde fatta vart jag gjort av. Där har den hängt i månader färdiglagad för jag hade en svag aning om att jag hade spräckt den i rumpan. Gud så glad jag blev att åter få se det där kjoltyget.

Så... allt jag förlorar kommer tillbaka. Hoppas det gäller annat också...

Har saknat dig!

Men idag fick jag träffa min finaste Mattias igen och hans söta Sigrid. Vi ses inte så ofta längre och jag kan sakna honom så himla mycket. Vi fick en liten promenad i parken när jag var på väg hem från jobbet. Hemmet som jag flyr...

Känner mig tryggare hos Azita. Med henne runt mig slappnar jag av. Vill inte vara själv och hos henne får jag känna mig som hemma. Så här befinner jag mig för andra kvällen i rad. Nerbäddad i hennes säng framför tv:n.

Älskar mina vänner så...

Första dagen...

... på jobbet efter två veckors sjukskrivning och det är med blandade känslor jag kliver in genom butiksdörren. Men det är skönt att alla vet. Att det är okej att jag tar det lugnt och håller mig lite bakom och får ta det i min takt.

Och jag har ett samtal med min chef. Som jag oroat mig så för men min oro är obefogad och han förstår och det känns skönt att kunna släppa oron om att inte få behålla jobbet för att jag visat min svaghet. Tyvärr är det andra saker jag måste ta tag i. Saker som hör till att vara chef. Obekväma saker men det kommer bli bra. Allt blir bra till slut.

En dag i taget...

Ett ensamt hjärta

Mina vänner. Mina älskade underbara vänner. Vad hade jag varit utan de just nu? En blöt hög. Ett vrak ensam med alla tankar och känslor men de håller mig uppe. Jag är starkare nu än på länge även om jag tagit beslut som smärta mitt hjärta. Att släppa taget. Men jag vet att jag överlever. Och mycket av den tron och tryggheten får jag av mina vänner.

Tack snälla Sebastian för att du fanns där igår när ångesten överföll mig. Fick mig lugn, klappade mig över håret och lät mig somna i ditt knä. Jag hade inte klarat kvällen utan dig. Tack älskade Azita för att du drar med mig på SPA och låter min kropp få det den behöver. Omtanke och kärlek. Tack för att jag får vara hos dig, för att du ger mig mat och att jag får somna tryggt med dig vid min sida och din arm tryggt runt mig.

Jag är inte ensam. Men mitt hjärta känner sig väldigt ensamt och därför är jag så otroligt tacksam för människorna omkring mig som håller mig uppe.

Numera kan jag tänka framåt. Se en ljusning. Vet att det kommer att bli bra. Jag känner det i hela min kropp. Och jag kommer att överleva även om mitt hjärta kommer fortsätta vara ensamt. Jag vet det.

Men hoppas gör jag än...

På väg hem

En vecka går så fort. Och det är skönt när det går fort när man mår så här för då är förbättringen så nära. Och just nu är den väldigt närvarande. Känner mig lugnare i bröstet än jag gjorde när jag knackade på mammas dörr för en vecka sen. Och jag är så otroligt tacksam för det stödet jag fått. Så nu när jag sitter på tåget på väg hem är jag glad att jag tog besluten jag tog. Att ta hjälpen när den finns. Där den finns.

Det är många timmars resande men jag älskar tiden på tåget. Det sövande dunkandet och bistrons trevliga personal som pratar och skrattar när jag köper varm choklad. Att bara få sitta och mysa och dra på sig extra strumporna när jag blir kall om fötterna och lägga upp de på sätet brevid och slumra in en stund.

Jag är på väg hem och jag mår betydligt bättre nu. Jag går fortfarande försiktigt fram. Som på krossat glas för att inte riva upp såren igen. Det får ta lite tid men nu kan jag slappna av och känna ett lugn för nu vet jag att det har vänt.

Snart är jag mig själv igen. En något lättare variant bara.