På väg hem

En vecka går så fort. Och det är skönt när det går fort när man mår så här för då är förbättringen så nära. Och just nu är den väldigt närvarande. Känner mig lugnare i bröstet än jag gjorde när jag knackade på mammas dörr för en vecka sen. Och jag är så otroligt tacksam för det stödet jag fått. Så nu när jag sitter på tåget på väg hem är jag glad att jag tog besluten jag tog. Att ta hjälpen när den finns. Där den finns.

Det är många timmars resande men jag älskar tiden på tåget. Det sövande dunkandet och bistrons trevliga personal som pratar och skrattar när jag köper varm choklad. Att bara få sitta och mysa och dra på sig extra strumporna när jag blir kall om fötterna och lägga upp de på sätet brevid och slumra in en stund.

Jag är på väg hem och jag mår betydligt bättre nu. Jag går fortfarande försiktigt fram. Som på krossat glas för att inte riva upp såren igen. Det får ta lite tid men nu kan jag slappna av och känna ett lugn för nu vet jag att det har vänt.

Snart är jag mig själv igen. En något lättare variant bara.