Jag har liksom ockuperat den. Slagit mig till ro och likt en fågel byggt ett bo där under pluffsiga täcken och bullsiga kuddar. Min trygga borg är numera Azitas säng. Där häckar jag och borrar ner mig så långt jag bara kan. Där känner jag mig lugn, slipper ensamhet och skulle kunna tillbringa dagarna här om jag bara slapp gå upp. Men jag nöjer mig med tiden då mörkret utanför det lilla fönstret sänker sig över hustaken och kvällen övergår till natt. Då är den här sängen my Comfort Zone!
Fast här kan jag ju inte stanna. I morgon får jag nog ta och bege mig hem innan Azita tröttnar och med våld slänger ut mig. Och jag tror jag är redo. Jag mår bättre än på länge och vet att varje dag är ett steg till mot att få må lika bra som jag gjorde innan jag trillade ner i det där hålet. Djävulsgapet, helvetesklyftan eller kalla det vad ni vill. Men jag befinner mig inte där längre. Jag har kravlat mig upp. Nu ska jag bara se till att kravla mig ur den här sköna sängen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar