Ett öppet hjärta

Jag känner doften redan när jag kliver ur bilen. Den välbekanta doften av hav. Den som påminner om hemma. Och därför kan jag ta emot den och få känslan av att det är precis där jag är nu. Hemma. Fast på ett annat ställe. Men jag har öppnat mitt hjärta för den här staden där jag nu bott i snart sex år. Och mycket beror på just havet.

Det går inte att hindra. När jag möter sandstranden och går igenom den långa vassen kommer tårarna. Men det är inte den sortens tårar jag gråtit den senaste tiden. Det är en slags... lyckotårar. Tänk... jag kan känna lycka trots att hjärtat är ledset. Och jag drar in den där havsluften så långt ner i lungorna det bara går och synen av det där oändliga känns så otroligt befriande. Allt jag burit på i mitt bröst slits liksom bort och försvinner ut där i horisonten.

Detta underbara tröstande hav...