Han bara stirrar på mig när jag klär av mig kläderna. Jag tror först att det kanske är för mina fina underkläder men förstår snabbt att det inte alls är det han tittar på. Med tanke på att jag inte ens fyller ut min bh längre och knappt mitt eget skinn så är det inte konstigt att han stirrar. "Äter du inget människa" frågar han när jag lägger mig på britsen och gör mig redo för hans hårda behandling. Han skällde på mig för snart två år sen när jag rasade i vikt och nu är jag ännu mindre än då så hans blick är knappast gillande. Mina former har jag alltid varit stolt över och de är ett minne blott så min kiropraktor har all rätt att inte gilla min knotiga rygg som han ska försöka ta hand om.
Jag vet. Och jag försöker men maten är den biten som fortfarande är tyngst. Tro mig, den här resan är inte värd de där kilona. Behöver energin. Behöver ge både kropp och huvud näring men det tar emot. Hunger är något jag få gånger känner och att njuta av maten är något jag kan göra allt för sällan. Det är ett nödvändigt ont som jag trycker i mig för att jag måste.
Men det vänder. Snart så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar