Jag är tyst. Vill inte riktigt sätta ord på det jag går igenom. Det jobbiga. Men just nu är jag i trygga händer. Har åkt de 67 milen hem till familjen. Blev sjukskriven för att få tid att landa lite med medicinen. Få andas utan att känna press. Och jag kämpar med det jobbiga men har stöd och kan få vara den där lilla flickan. Få ligga i mammas knä och bli kliad på ryggen och glömma att jag är 38 år och en vuxen kvinna. Just nu spelar det ingen roll. Jag är liten och behöver tröst. Och det får jag här.
En dag i taget. Små steg framåt. Jag försöker inte tänka på något annat än att bara vara här nu och ta hand om mig själv. Inte pressa. Inte tänka på det jag borde orka och att jag har ansvar. Just nu försöker jag släppa det.
Tack snälla alla ni för era stärkande ord. Jag tar tacksamt emot de och det värmer mitt hjärta.
2 kommentarer:
Sköt om dig!!
Kram
Bra gumman att du tog hjälp av medicin och starkt av dig att åka hem och bara försöka vara och inte tänka på alla måsten och det du "borde".
Jag hejar på dig och hoppas att morgonen snart kommer då du vaknar och känner dig bättre till mods och har fått gnistan tillbaka. Det är du värd vännen! Du är värd det allra bästa och att få må bra!
Tänker på dig <3 Kramar
Skicka en kommentar