Jag har kämpat med motstridiga känslor angående hjälpen jag kan ta till. Min medicin som jag ätit i åratal för att slippa mina ångestattacker. Den står i mitt badrumsskåp men jag har kämpat men vet inte riktigt varför jag stretar emot när jag har facit i hand. De hjälper. De har hjälpt mig förr så varför ska jag plåga mig själv så här? Det liv jag lever just nu är inte mänskligt. Varför känner jag det som en förlust om jag börjar igen? Varför straffa mig själv? Men känslan av svaghet ropar där inne och anklagar mig för att inte kämpa hårt nog men hur långt ska jag behöva sjunka?
Och min älskade kämpar på sitt håll och jag önskar jag kunde bära hans börda. Lätta hans ångest och det krig han strider med sig själv just nu. Men jag orkar ju inte ens bära min egen smärta och det gör ont. Två människor som är svaga och kämpar med demoner. Hur ska de kunna mötas och bli starka ihop. Eller är det så det måste vara kanske? Att vi måste falla sönder för att kunna bygga upp något nytt och bättre tillsammans. Att vi ska fall isär och sen sätta i hop bitarna av oss själva till en och samma enhet. Något bättre...
Jag har bestämt mig. Jag är inte svag. Jag behöver bara hjälpen för att ta mig över tröskeln och hitta den riktiga styrkan igen. Och jag ska sluta oroa mig för vad andra tycker. Vad andra säger eller hur det går med det runtomkring mig. Just nu är jag viktigast. Inte mitt jobb. Inte vad andra tycker och tänker. Jag ska tänka på mig själv, viska till mig själv att det är okej att jag mår så här och att jag inte ska klandra mig själv. Inte stressa. Det får ta sin tid. En dag i taget. Och snart är jag stark igen. Jag har varit där förr och jag ska hitta tillbaka dit. Och just nu får jag ta hjälpen som står i mitt badrumsskåp.
Jag är inte svag...
10 kommentarer:
Nej, varför ha ont om man inte behöver? När den tiden kommer så kommer du att klara dig utan piller men tills dess och med tanke på att inte heller han mår så bra så är det väl bra att ta styrkan där man kan få den?
Försök att se det som en bit på vägen istället för ett steg tillbaka. Inget är ju hugget i sten för det.
Hej vännen du är inte svag du kommer att fixa det
Kram Biffen
Jag vet.
Jag kämpar också med mig själv om jag ska ta medicin igen eller ej. Har fortfarande i minnet hur jobbigt det var att sluta, samtidigt vet jag ju att risken är enormt stor att jag sjunker ner igen nu, när chocken släpper.
Har fortfarande inte bestämt mig.
Heter det inte att den största styrkan är att erkänna en svaghet?
Du är definitivt inte svag! Du är både stark och modig som klarar av att stå mitt i stormen av känslor och tankar! Du böjs för vinden, men knäcks inte och varje gång det blåst färdigt orkar du resa dig upp igen! Jag förstår ditt motstånd mot att ta medicinerna, jag känner likadant, men det är trots allt tur att de finns som ett stöd på vägen, det mesta av jobbet måste man ändå göra själv!
Var rädd om dig!
Kram!
Styrkekramar!
Kram vännen.
Jag förstår precis vad du går igenom! Är själv där... Så en riktig bamsekram till dig, vi är inte svaga individer, vi har det bara lite tungt just nu.
Det kommer vända!
Kram Bambi
Du är INTE svag...alls* kramar om*
Du är inte det minsta svag, fina fina du! Ibland behöver man lite hjälp på vägen bara, och det är inte alltid ord och kärlek och vänner och familj riktigt räcker till. Jag äter lite motstridigt medicin, men jag vet att det är vad jag behöver för en tid. För att hitta tillbaka till det där du beskriver; den där lyckliga lilla "jag". Massa styrkekramar!! /Cuinne
Skicka en kommentar