Finna ro

När jag vaknar av att telefonen piper finns den där direkt. Klumpen. Greppet om bröstet. Vet inte om det kan ha berott på att jag slits ur sömnen på ett inte så rofyllt sätt eller om jag bara ska konstatera att det är en sån där dag. Igen. Jag bestämmer mig för att sova bort känslan. Drar täcket omkring mig som för att gömma mig för omvärlden och jag tror det hjälper. Bröstet känns lite lättare när jag vaknar igen men kommer mig ändå inte för att gå upp. Halva dagen ligger jag i sängen och bara njuter av att jag kan göra det. Ligga kvar där.

Sen händer något. Jag hör saker jag inte vill höra och trots att jag vet att jag är i den positionen där prat och snack ingår tar jag ändå illa vid mig. För att jag tycker inte jag gjort mig förtjänt av det. När jag är snäll, ställer upp och ger lösa tyglar där jag egentligen borde ha en hårdare hand så förväntar jag mig att få respekt och förståelse tillbaka. Inte prat bakom min rygg. Eller ifrågasättande av sånt som inte borde ifrågasättas. Men det ska ventileras och säkert kommer det något bra ur det också.

Promenad med finaste Cicci och våra hundar var något jag behövde. Jag vet inte så mycket mer hur jag ska tillbringa den här lediga tiden. Känner att jag inte vill att de lediga dagarna bara rinner mig mellan fingrarna men vet inte heller riktigt hur jag ska fylla de. Det är svårt när känslan i bröstet är som den är. Men jag försöker. Hela tiden.

Kvällen är på ingång och jag ska försöka finna lite ro.