Sommarnattstankar!

Känner den där motvilliga känslan av att behöva ge mig ut ännu en kväll som för att bedöva längtan efter min älskade. Jag sänder ord till honom att jag önskar jag fick vara med honom istället. Att jag är trött på att somna utan honom. Jag skriver med stora bokstäver JAG VILL VARA MED DIG! Det spelar som sagt ingen roll att tiden av saknad snart är över. Ibland kastas jag in i ett virrvarr av saknad och hopplöshet över att vi inte kan vara nära.

Vin, trevligt sällskap och jag är ensam tjej kvar vid vårt bord. Och jag märker när jag börjar bli kärlekskrank och när mitt bekräftelsebehov inte blir stillat. Det är då jag blir flirtig. Det är då jag blir extra fnittrig och munnen säger saker den inte borde. Och som för att kompensera det hör jag mig själv hela tiden prata om min älskling, om min pojkvän och någon frågar mig om jag är en trogen tjej. Det finns inget enkelt svar på den frågan. För vad som varit och hur jag vill det ska vara är två helt olika saker. Mitt hjärta rymmer bara ett namn och jag skulle aldrig låta någon annan komma nära. Men att någon bara ställer den frågan får mig att förstå att mitt sätt kanske inte är okej. Men så oskyldigt. Jag vill ju bara få känna mig... speciell.

Jag saknar honom så det gör ont. Men saknaden gör mig grinig och obstinat. Och även om jag önskar så kan ingen krypa ur skinnet för min skull. Jag önskar bara att jag kunde känna att vår saknad var lika stor. Att vi kunde uttrycka den på samma sätt. Eller så är det bara så att min osäkerhet gör att det aldrig skulle vara nog. Ändå. Jag känner hur den där lilla flickan skriker för full hals... ÄLSKA MIG, SAKNA MIG SOM JAG SAKNAR DIG!

Kommer jag nånsin bli nöjd?