Att vara tyst eller inte

Jag vet inte vilket som är bäst. Att skriva av mig känslorna som jag alltid gjort eller hålla det för mig själv. Orden hamnar inte här av anledning av att få sympati, för att få förståelse eller för att jag vill någon ska tycka synd om mig. Jag är ganska duktig på att ömka mig själv just nu så att få mer ömkan från andra är knappast det jag är ute efter. Men kanske det hjälper... för stunden, att få sätta känslorna på pränt. Sätta ord på det jag bär inom mig. Jag gör det hela dagarna. Med de som finns runt mig. Mina vänner. Min mamma. De får stå ut med mycket tjat om mitt mående och mina tankar just nu. För det är det enda som existera i mitt liv för tillfället. Hur jag mår. Eller inte mår.

Det här handlar inte bara om honom. Kanske det var den utlösande faktorn. Kanske det hade gjort mindre ont om hans famn fanns där för mig men jag vet att svaret finns inom mig. Den enda som kan hjälpa mig... är jag själv!

Jag tror att jag hamnat i en slags depression. En slags... en liten minisådan... eller så är det den krassa sanningen att JA jag är i en depression. Det är det enda svar jag hittar när jag frågar mig varför jag känner och tänker som jag gör.

Hur förklarar man annars att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan men att alltid förtvivlan vinner. Att jag ibland befinner mig i en djup avgrund, ett svart hål men lyckas några korta ögonblick blicka över kanten och kan känna fristk luft och se ljuset längre bort. Att jag ena minuten kan hitta ett leende, ett skratt men för det mesta känna gråten som en klibbig sörja i min hals. Den väller upp och fyller mig med en sådan sorg att den känns oändlig. Jag kan inte se något slut på de negativa tankarna som förvrider min verklighet till något den egentligen inte är. Katastroferna avlöser varandra inne i mitt huvud. Och jag får inte stopp på det. Det enda som hjälper då är att gå. Gå, gå, gå. Jag vet inte hur många mil jag avverkat på de här veckorna. Då kan jag andas. Få stopp på tankarna som hotar att ta död på allt fint jag någonsin skapat där inne i min minnesbank.

Men jag försöker. Gud vet att jag försöker. På alla jävla sätt jag kan. Läser böcker om hur jag ska ta mig upp. Hitta verktygen för att försöka tänka rätt. Jag tvingar mig till saker. Göra saker. Inte bara stå stilla utan lura de där tankebanonrna genom att avleda de på annat håll. Jag måste ha folk omkring mig som hjälper mig. För själv skulle jag gå under. Eller nej... nu var den där igen. En negativ tanke. Jag skulle inte gå under men det är precis så mina dagar ser ut hela tiden. Att slåss mot de där negativa tankarna och sen försöka vända de. Men jag blir trött. Orkar ibland inte kämpa emot för det tar sån energi. Men jag försöker, varje dag. Och ibland är jag i avgrunden och ibland har jag fötterna ovan mark igen. Upp o ner, upp o ner.

Jag vet att det går över. JAG VET DET!!!! Men det är så svårt att tänka och hålla fast vid den tanken just nu. För det gör så ont. Och jag är så rädd. Så jävla rädd.

Och jag fortsätter att rasa i vikt. Min kropp skriker efter energi och jag ger den det jag lyckas trycka in genom munnen men det räcker inte på långa vägar. Hunger känner jag nån enstaka gång ibland men blir mätt så fort maten hamnar på tungan. Men jag försöker. Jag vill.

I morgon börjar jag jobba igen. Orolig?? Ja!!! För jag vet att jag behöver komma igång och att det kanske är  bra för mig. Men kommer jag att orka hålla skenet uppe hela tiden? De vet. Personalen vet. Kanske inte att det är som det är just nu men jag tror att det kan vara en hjälp att få skingra tankarna.

Och så är det dags igen. Jag har ringt och TVINGAT mig till en tid till min läkare. Jag MÅSTE få träffa någon. Måste få hjälp och jag kan inte vänta till i oktober som kuratorn sa jag skulle. Jag måste ha hjälp NU!!! Så i morgon kommer jag troligen känna ett uns av lite lugn. För hjälpen är på väg.

Men den riktiga hjälpen... finns inom mig!