Jag tänker inte skriva om det eviga kämpandet, om oron i magen och tyngden i bröstet. Utan jag vill bara tacka Sebastian som tog mig med utan krav på att jag skulle vara trevligt sällskap utan lät mig bara få vara som jag är. Tog mig med till fjällen och lät mig få sitta tyst i bilen när jag inte orkade prata. Vi såg regnbågen, rullade i en uppförsbacke (ja ett konstigt fenomen där uppe i fjällen) fick upp tältet vid en sjö, satt vid elden och jag fick visa mina trollkonster innan vi kröp ner i våra sovsäckar. Idag åt vi våfflor i en gammal hembygdsgård till frukost sen bar det hemåt igen.
Just nu orkar jag inte skriva mer trots att jag har ord som behöver få komma ut. Jag är så trött. Så slut i sinnet. Det tar på krafterna att bara gråta och att hela tiden kämpa med sina tankar som envisas med att gå i negativa banor.
Men tack snälla Sebastian för att du tog mig med!
1 kommentar:
Skicka en kommentar