Det är inte så konstigt alls...

... att du mår som du gör säger hon som sitter i stolen framför mig. Ännu en kurator. Ett nytt möte och jag få dra allt från början igen. Eller åtminstone det som skett sen sex månader tillbaka men även delar av mitt liv som jag vet hänger som tunga ok på mina axlar. Om saker som jag vet påverkar och gör mig till den jag är och HUR jag är. Hon tycker inte alls det är konstigt att jag har ångest, mår dåligt och går med oro och sorg i mitt bröst. Det du berättar säger hon, är en väldigt jobbig resa du gjort och allt du håller inom dig. Och jag förstår plötsligt, fast jag kanske ändå vetat, men inte velat tro att det som egentligen ska vara något jag borde vara lycklig över, faktiskt även inneburit en enorm press. Att hålla tillbaka, att behöva tänka på alla andras bästa men glömt bort mig själv. Att jag satt mig själv åt sidan för att inte vara till besvär. Att jag tagit så mycket hänsyn till andra människor att jag tryckt undan mina egna behov och önskningar.

Hon tycker jag är hård mot mig själv som inte tycker det är okej att må så här med tanke på allt jag har att vara tacksam över. Att jag är hård mot mig själv som lägger skuld och dåligt samvete på mina axlar för att jag känner avundsjuka, svartsjuka och för att jag önskar att jag hade blivit lite mer sedd än vad jag blivit den här tiden. Hon säger att det du gått igenom på så kort tid skulle ingen människa gå igenom oberörd.

På nåt sätt känns det lite lättare. Att få ord på att det är okej. Att jag har rätt att må dåligt och känna som jag gör. Att trots att det här innebär stor lycka och förväntning så är det också förknippat med så mycket oro för framtiden. Och det är okej att känna så!

Så lite lättare i sinnet. Lite mer insikt om att jag ska vara snäll mot mig själv och inte klandra eller känna skuld över att jag mår som jag gör.

Jag väljer att hålla kvar den känslan. Jag väljer att försöka vara mera... glad över det som sker. Men jag vet också... det är okej att må som jag gör över allt jag har behövt gå igenom.