Som övergivna skepp...

...seglar de herrelösa omkring ensamma där ute i cyberrymden. Utan att fylla något syfte, utan att någon besöker eller bryr sig om de längre. Någon har fyllt de med sina tankar och känslor när det behövdes som mest men sen har de tröttnat, inte orkat mera och då får de vara kvar där. Övergivna som spökskepp, fyllda med gamla minnen som ingen längre vill veta av.

Och jag tänker att det är lite sorgligt. Kanske borde det finnas något slags kyrkogård där man kan lämna de så att de som vill kan gå dit ibland för att minnas. Ett samlingställe istället för att vilsna sväva omkring där ute i cyberrymden för att någon ibland av en slump råkar hitta tillbaka dit.

Men samtidigt förstår jag inte. Varför lämnar man bara sådär. Överger. Varför inte begrava helt och hållet om man ändå inte vill ta hand om det man en gång skapade. Det ser bara så sorgligt ut när man stöter på de där ställena och ser att det kan vara år sedan någon var där. Men vem vet. Jag kanske kommer göra likadant själv. Låta min gamla blogg finnas kvar för att kunna återvända dit och läsa alla mina ord från förr. Jag känner ju i hela mitt hjärta hur svårt jag har att lämna helt. Återvänder dit och läser om alla mina känslor, tankar och om allt jag gått igenom. Det är en så stor del av mig.

Hur ska jag nånsin kunna släcka ner och lämna allt det där helt?