Singellivet....

Det finns en anledning till varför jag gick tillbaka till mitt ex i våras. Ja givetvis fanns det väl en viss förhoppning om att det kanske skulle fungera..... även om jag innerst inne förstod att jag skulle bli sårad igen. Men det som fick mig att ens tänka tanken trots risken att bli sårad.... igen.... var att jag efter nästan ett år som singel.... även om jag aldrig riktigt var redo eller klar med mitt ex.... höll på att kräkas på att vara singel. Ja det är ju bara att läsa ett par inlägg tillbaka där jag skrev om de misslyckade dejterna, längtan efter någon och hur jag inte alls kunde förlika mig med att inte vara i en relation längre. Jag är helt enkelt inte en singelmänniska.

Och nu är man alltså tillbaka där. Och jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag trivs med att vara själv, att jag inte alls har någon brådska och att det får komma när det kommer. Men jag saknar verkligen någon. Och jag tror att jag gör det extra mycket just nu därför att jag haft en sån helvetes jobbig och tuff tid ganska länge nu med butiken. Jag har kämpat i över ett halvår med att komma loss ett hyreskontrakt och har flyttat butiken till ett mer centralt läge. Men jag fick en ganska tuff start där också och i ärlighetens namn... kryper jag nästan på knäna. Jag har haft ont i magen så länge nu att det är ett normalt tillstånd och jag har haft huvudvärk i en månads tid av stress.

DET gör att jag saknar en trygg famn mer än nånsin. För även om jag och exet hade det mest jobbigt och grälade för det mesta så var han alltid en trygg famn att få krypa in i när det kändes tufft. Han stöttade både ekonomiskt och praktiskt. Nu står jag här helt ensam och det är jävligt tufft att alltid behöva vara stark och en stor flicka. Så jag saknar den där famnen att få krypa in i. Att ha någon som tar emot mig när jag faller. Någon som säger att det kommer att ordna sig. Nu måste jag helt och hållet känna tillit till mig själv. Och det är inte alltid så lätt....

Det finns killar..... runt mig.... en del vill bara ligga, de väljer jag bort.... en del träffar jag och ligger med..... en del träffar jag och bara hänger med.... sover ihop med men bara för närheten, inget sex..... en del skriver jag bara med.... Nån träffade jag för ett år sen.... en gång,  men han stal en bit av mitt hjärta.... vi hörs av om inte varje dag så varje vecka och har gjort i ett års tid, förutom när jag var ihop med exet den korta tiden.... och han är verkligen speciell för mig men jag vet också att det aldrig kommer att bli mer mellan oss eftersom han bor i Norrland. Han jobbar som asfaltsläggare och jobbar halva året häromkring. Vi försökte verkligen att få till att träffas nån gång nu under de månader han var i närheten men de jobbar ju nästan dygnet runt. Och vi drömmer fortfarande båda två om att få till ett möte igen.... för det var magiskt.

Jag träffade en kille.... första dejten tyckte jag han var trevlig.... men inget mer. Söt absolut.... men inget som sa PANG. Men jag tänkte att jag ska inte vara sån. Människor kan växa och även känslor. Vi träffades igen och vi sov ihop och att han var en gentleman och inte slängde sig över mig fick honom att växa i mina ögon. Tredje gången var jag hos honom och sen träffades vi några gånger till Och han växte verkligen, Även mina känslor. Det var mycket som stämde.... men även en del olikheter. Det bästa med honom är.... jag skriver är för han finns fortfarande i min närhet. På nåt sätt.... det är att han får mig att skratta. Så jag får ont i magen. Och jag älskar det. Jag älskar hans humor och det är något jag har saknat. Att få skratta så där hejdlöst ihop med någon. Och vi har en bra kommunikation. När vi träffas. För sen brister det. Vi kan ha haft en mysig helg ihop. På alla sätt. Jag VET att han inte träffar mig bara för sex och han har även sett mig djupt i ögonen och sagt hur mycket han tycker om mig. Men sen kommer vardagen och han är värdelös på att höra av sig. Men det finns olika orsaker till det. Dels givetvis att han är lite sån. Han berättar att han är dålig på det där med både vänner och familj. Sen fick han en ADHD diagnos för ett år sen och fick medicin men har mått väldigt dåligt av den. Så han slutade. Och hans ADHD gör att han är på ett speciellt sätt.... kan inte sitta stilla.... inte varva ner.... han har tusen saker på gång hela tiden för han blir tokig annars. Och så har han en dotter på 8 år som han har varannan vecka.

Jag lessnade på att inte få bekräftelse när vi inte sågs. Att jag aldrig visste när vi skulle ses igen. Om han ville träffa mig. Om han tänkte på mig. VI var ifrån varandra i fyra veckor och jag trodde han var borta för gott. Men så sågs vi igen och när jag fick krypa in i hans famn igen var det som att... komma hem. Och jag märkte på honom hur mycket han tyckte om att ha mig hos sig igen. Det var då han berättade hur mycket han tyckte om mig. Men nu.... är han så där långt borta igen. Säger han vill träffa mig men han har tusen saker han gör och tar på sig massa jobb hela tiden. Och jag orkar inte med att vänta. Inte veta. Att ses nån gång i månaden. Jag pallar inte det. Så jag pressar honom inte. Men väntar inte heller. Jag lever mitt liv.... swipar höger och får kontakt med andra. Jag saknar honom.... men jag vill få lite mer bekräftelse på att han verkligen tycker om mig än att bara ses nån gång ibland.

Jaja.... fortsättning följer.... detta jävla singelliv.

Helgen som gick

Jag var egentligen inte alls på humör. Ville helst stanna hemma, dra täcket över huvudet och mest bara låta hela helgen gå utan att anstränga mig det minsta. Helt enkelt bara ligga och deppa men jag vet att inget blir bättre av det. Jag vet att man ibland helt enkelt måste tvinga sig till saker och oftast då lättar det där mörkret.

Första timmen satt jag som i en ostkupa av ångest men eftersom jag redan innan jag kom dit hade förvarnat henne om mitt sinnestillstånd kunde jag ändå slappna av och inte behöva känna press att låtsas vara glad. På festen fanns en tjej vars väninna precis gått bort i cancer. Det gav mig perspektiv och fick mig nästan att skämmas. Vad fan gnäller jag över? Jag vaknar varje dag och är frisk. Trött, sliten och deppig men frisk.

Jag smuttade bara på vinet jag hade med. Vet att det triggar igång både min ångest och min migrän så jag såg ingen anledning att dricka mer än nödvändigt. Som tur är tillhör jag de som inte behöver alkohol för att kunna slappna av och vara social. Jag brukar säga att jag gör knäppa saker ändå utan alkohol.

Kompisen och hennes kille hade bjudit dit en kille som är singel och jag vet att det var lite för min skull. Eller för hans. Som tur var så var det flera människor där för jag kände inte alls för att vara speciellt trevlig mot just EN person. Jag längtar efter någon och hade gärna träffat nån ny men där jag befinner mig rent känslomässigt just nu är jag inte redo. Har märkt att jag näst intill skrämmer iväg de killar jag får kontakt med och där tycke uppstår från min sida. Medans de killar som visar intresse för mig har jag inget som helst  intresse av.  Och han på festen var inget undantag. Trevlig men.... nej.

Alla gick vidare. Jag ville bara gå hem. Och så väntade jag sällskap...  för trots att jag inte dejtar ser jag till att ha människor runt mig där det är ömsesidig respekt och korsar våra vägar ser vi till att ses. Det räcker liksom så... för tillfället. I väntan på den rätte.

Om sorgen

Känns som det är ödets ironi..  Jag går tillbaka in hit efter evighet av tystnad. Jag återvänder ju alltid hit när orden pockar på. Och när jag läser det jag skrev sist jag var här vet jag inte riktigt vad jag ska tro, tänka.... ödets ironi.

Jag skrev om att han hade träffat nån ny. Hur ont det gjorde. Jag minns den där känslan lite extra just nu. Jag vet än idag inte om det var ett smart drag av honom men oavsett lyckades han få mig tillbaka. Någonstans långt inne visste jag nog att det aldrig skulle bli annorlunda men det var som om jag ville överbevisa mig själv. En gång till. En sista gång. Så det blev VI igen... Det tog inte lång tid så var vi tillbaka i samma gräl och bråk. Vi hann göra en utomlandsresa ihop och redan där visade han de sidor jag en gång lämnade honom för. Det smärtade givetvis mitt hjärta men jag var på något sätt beredd.... Men det var ändå med en viss sorg jag än en gång lämnade honom. Jag hade blivit överbevisad att han varken har styrkan eller viljan att förändra det han måste för att åtminstone jag ska kunna leva med honom. Kanske det finns någon annan som kan och vill.... 

Nu är vi där igen.... han har träffat en ny. Och samma dag jag får reda på det går jag in hit och läser om samma känslor som jag har nu.... som jag hade då. Ödets ironi.... Skillnaden nu är att jag stålsätter mig. Jag tillåter mig att känna sorgen över det som aldrig blev. Att min dröm om oss tillsammans och hur jag ville ha det aldrig blev sann. Och jag tillåter mig att känna sorgen över att han har träffat någon ny och att jag fortfarande är ensam kvar och längtar efter en famn.

Jag förbannar att han får mig att dras med i vår sjuka karusell av..... jag vet inte, jag finner inte ens ord. Två vuxna människor beter sig som något som hör hemma på skolgården. Och jag förbannar mig själv att jag tillåter mig att bli ledsen av hans elakheter, hans nedsättande ord och förnedringar när jag vet att det egentligen bara är frukten av hans egen frustration.... och kärlek till mig fast att han bedyra att känslorna är över. Han ljuger. Jag vet det. Annars hade han ignorerat mig och fokuserat på henne... den nya. Och en bit av mitt hjärta kommer alltid att älska honom. Han var min första riktigt stora kärlek som jag var beredd att dela resten av mitt liv med. Men så blev det inte.... och jag tillåter mig att sörja det. Och nu stålsätter jag mig..... var stark. Fall inte tillbaka Petra!