Svunna tider

Ett år har gått. Kanske lite mer och jag vill inte riktigt tänka på det som var heller. Kommer bara ihåg den där natten då det blev som värst. Den där natten jag trodde jag nått slutet men det visade sig att det var vändningen. Numera vaknar jag inte rädd på morgonen för hur ont dagen ska göra eller skräms av ensamheten. Idag vaknar jag med glädje över allt jag har och ensamheten kan jag välkomna lika mycket som stunderna då jag har människor runt omkring mig.

Det känns så avlägset. Att allt har vänt och att jag idag mår så intensivt bra och att den där smärtan och oron jag bar så länge bara finns som små fragment i mitt minne. 

Idag är jag ledig. En hel ledig dag att bara få njuta av och kanske det är därför jag har mer tid att reflektera över det som var då och det som är nu. Att jag är ledig för att det står på mitt schema och inte för att jag inte har något jobb eller för att jag inte kan jobba för att jag mår så dåligt. Och jag tror att vi som varit där jag varit uppskattar allt det här på ett helt annat sätt. 

Jag är så otroligt lycklig och tacksam idag. Över mitt jobb som jag trivs så bra på och går till varje dag med glädje i min kropp. Över att min älskade och jag kämpade oss igenom det där svåra och att vi till slut möttes igen för att kunna börja om på nytt och få vara tillsammans på riktigt. Han är mitt allt och jag älskar honom mer än jag någonsin älskat någon.

Därför är jag glad idag. Tacksam. Njuter över en sån banal sak som en ledig dag. Att få vakna utan att klockan ringer och på telefonen finns ord från min älskling som gör mig varm. Jag njuter av att få ta den där morgonpromenaden med min lilla älskling och att sen får sjunka ner i soffan med dagens första kopp kaffe. Det gör inget att det regnar ute och jag blir blöt och hunden skitig. För just nu har jag allt man kan önska sig och jag är så oerhört tacksam för det.

Men jag tänker ändå tillbaka på den där tiden. Det svåra. Det jobbiga. Det som gjorde ont och fick mig att brista i tusen bitar. Idag har jag samlat ihop de där bitarna och jag mår bättre än någonsin. Och kanske är det just på grund av det... på det som var. Svunna tider...

SAY WHAT!!

Att vi pratar helt olika språk det vet vi ju redan. Att den stora gåtan med manligt och kvinnligt aldrig kommer att lösas har vi väl liksom bara fått acceptera. Vet inte om jag är mer romantisk av mig än någon annan kvinna eller om han är mer oromantisk än någon annan man. Vi är nog mest som kvinnor och män i största allmänhet. Visst, det är mest jag som kommer med små presenter och jag har säkert mer behov av tuttinutt än vad han har. Och jag är nog knappast ensam om att smådrömma om lite mer uppvaktning från min man utan så är det nog för de flesta tjejer. 

Därför kan jag inte låta bli att smålee lite åt hur det kan dra iväg i min fantasi ibland...

Vi ligger och myser efter en härlig stund av diverse barnförbjudna aktiviteter. De stunderna är få numera så jag myser givetvis lite extra och kan inte låta bli att påpeka detta...

Jag: - Gud så mysigt älskling.

Han: - Aa, två gånger också. Det är inte ofta det händer.

Jag: - Nä älskling. Vi har ju inte tid så ofta längre.

Han: -Nää

Jag: -Vi måste ta oss tid oftare.

Han: - Aa... vet du vad jag skulle vilja....

Här drar mina tankar iväg och jag hör i mitt huvud hur han kommer att säga att han vill vi ska boka en hotellnatt för att bara ha det mysigt vi två, eller hur vi ska ligga kvar i sängen hela dagen och bara älska eller att han vill smörja in hela min kropp med sylt och,...

Han: - Jag skulle vilja ha lite mer kaffe..., och så böjer han sig ner på golvet och plockar upp kaffekoppen och räcker den till mig.

RIDÅ!!!!

Kalla det manligt och kvinnligt eller att jag är utsvulten på uppvaktning, inte fan vet jag. Och trots den djupdykningen så lyckas jag en gång till...

Han: - Jobbar du på torsdag eller är du ledig? Jag åker ju iväg då på eftermiddan.

Ahaa, tänker jag. Han ska åka iväg och vara borta ett par nätter och vill ju givetvis ha lite kvalitetstid med mig innan...

Jag: - Jahaa, du vill jag ska vara ledig menar du?

Känner hur jag ler inombords och ser framför mig hur vi myser bara vi två och ägnar oss åt diverse barnförbjudna saker och bara rår om varandra innan vi skiljs åt på perongen när han ska ge sig iväg...

Han: - Ja... jag tänkte du kunde hjälpa mig att rensa ut i garaget då!!

RIDÅ IGEEEN!!!

Som sagt... kvinnor är från Venus och män från Mars!

Om att råda bot på det onda

Fem dagar av molande huvudvärk och lika många dagars kämpande för att få saker och ting gjort trots ett dunkande huvud. Det har bara resulterat i strul för det är inte lätt att tänka klart när det bara flimrar för ögonen. Istället för att beställa tre tusen i växel lägger jag till några nollor och vi får istället trettio tusen och det är inte alls tillåtet med så mycket i växel. Jag försöker bota det onda med kaffe men glömmer att ställa kannan i bryggaren och allt kaffe hamnar istället över hela personalrummet. Så på den femte dagen av smärta bestämmer jag mig för att hålla mig hemma. EN DAG hemma och jag får dåligt samvete trots att jag jobbar mer timmar redan än vad jag borde.

I går var jag tillbaka på jobbet men värken satt där i bakhuvudet och gnagde. Finns inget som kan tära på en som huvudvärk. Så jag unnade mig helt enkelt en tid för ansiktsbehandling och gud så jag njöt. Inte bara av att priset var av den snälla sorten utan det var så gudomligt skönt att få bli ompysslad, rengjord och masserad. Jag fick bita mig i tungan för att inte stöna högt av njutning.

Har ni aldrig varit på en ansiktsbehandling så tycker jag genast ni ska pröva det. Inte bara för att det är så gudomligt skönt utan för att hyn behöver en riktig utrensning ibland och när man börjar bli så gammal som jag så är det också väldigt viktigt att ta hand lite extra om lilla ansiktet.

Nu är jag len som en babyröv...

Word

När man liksom vill säga något men det inte är någon där.

Vill skrika, så det hörs.

Förklara, sätta ord på det där jag ofta håller inne.

Så jag fortsätter istället med att försöka visa.

Gör saker. Ger saker. Förstår saker. 

Och hoppas på... detsamma.

Ibland blir det fel. När det liksom svämmar över.

När små saker blir stora.

Oftast finns det något bakom.

Något som gnager, som skaver.

Men jag är tyst...

Det är så svårt men jag vill så gärna.

Försöker.

Hoppas.

Väntar.

Inväntar.

Ibland vill jag bara skrika, så det hörs.

Men ingen är där...

Och jag får tampas själv med de där frågorna.

Tankarna.

Och så blir jag ledsen...istället för arg.

Men ingen är där...

Och hon älskade dem alla

Jag tänker på det när jag förbereder mig inför att han ska komma och vi ska få våran första egentid på över en vecka. När jag går här hemma med ett leende på läpparna, byter lakan, duschar och gör kaffe och äggsmörgåsar till kvällsfikan. Tänker på hur många långa och krokiga vägar jag gått för att äntligen hitta hit. Hitta rätt. Och jag tänker på det igen när jag ligger där naken brevid honom i den renbäddade sängen och vi äntligen har fått vara varandra nära igen. Jag hör musiken svagt där mellan sömn och vakenhet och känner värmen från hans bröst tätt intill och känner av hela mitt hjärta att det är ju just det här jag har sökt så länge.

Jag har mött kärleken i så många olika skepnader. Har sökt den på så många olika ställen och ibland har den fångat mig och fått mig att stanna kvar. Ibland för en kortare tid och ibland har jag varit på väg att skapa något varaktigt och både haft gemensamt boende och burit en ring. Men alltid har det varit något som har fattats. Inte alltid hos den jag givit mitt hjärta utan lika många gånger har det varit hos mig. Ibland har det varit saknad av tillräckligt med starka känslor men också saknad av mognad och viljan att offra. Och jag har sårat och blivit sårad. De finns de jag aldrig förlåter och de jag skulle vilja söka upp och be om ursäkt. Det finns de som sitter kvar djupt i mitt hjärta och de jag knappt minns. Men jag älskade dem alla. På mitt eget lilla vis men aldrig att det var som nu. Så stort och så riktigt. Så verkligt och äkta. 

Jag har letat efter kärlek där jag trodde den fanns. Blivit förälskad i fantasier och män jag aldrig sett. Jag var en trasig själ som skrek efter tröst och sög i mig av det jag trodde var rätt och gått på snåriga vägar som kostat mig så mycket sorg. Allt för kärlekens skull och ändå var det aldrig rätt. 

Jag tänker på det när jag vaknar idag och han ligger där brevid. Att det var ju det här jag letat och sökt efter alla de där gångerna jag gett bort mitt hjärta men fått tillbaka det i en skrumpen hög. Vägen hit har inte varit lätt men det var värt varenda jobbigt steg. Och ingenting är alltid enkelt och lätt men denna gången saknar jag varken tillräckligt starka känslor eller mognad utan allt finns där.

Aldrig har jag älskat någon som jag gör just nu!

Nu äre barnförbjudet!!

Jorosåatte...

Väntar på dagen

Morgonruffset och jag väntar på dagen. Nu sitter vi här liksom fast i soffan och resterna av frukosten står kvar på vardagsrumsbordet. Jag fick känna på det underbara vädret som lever sitt eget lilla liv utanför fönstret på den korta morgonpromenaden vi två trötthögar tog tidigt i morse. Ja alltså jag och hunden. Nu har han gömt sig under sängen som vanligt och jag själv väntar på att min underbara vän ska komma och sparka igång mig. Azita och jag ska byta lite tjänster idag. Jag hjälper henne med skrivande till olika ändamål och hon... ger mig en spark i röven kan man säga. Så... det ska bli lite städat här hemma och ja... döm mig gärna men jag kommer fan inte igång själv ibland. Då är det bra att ha lite sällskap. Ha någon som liksom övervakar att jag inte hamnar i soffan när jag tycker att det börjar bli långtråkigt med dammtrasan.

Mer då? Jo senare i eftermiddag är det plikten på Friskis som kallar. Kommer på att jag jobbar sju dagar i veckan just nu även om en del av det är helt frivilligt. Men jobbet på Friskis är ju mer av den sociala sorten och inget som är direkt ansträngande utan mest trevligt. Sen avslutar jag med att vara med på ett step-pass så jag tycker nog att jag kommer göra en hel del nytta idag. Städa, jobba och träna.

Mer då? Tja... tycker det var länge sen jag skrev nåt snuskigt här så jag tänker tala om att jag längtar efter att få kramas naken med min älskling. Inte blivit mycket snuskande alls denna vecka så nu kommer jag KRÄVA att vi ska hångla loss rejält i veckan nu när han inte har barnen. Men i kväll ger jag honom ledigt för att hinna vila upp sig efter alla pappaplikter i en veckas tid men sen är det dags att ikläda sig rollen som min heta älskare. Mmmm... vad jag längtar!!

TO YOU!

En fredag

Vi dör "den lilla döden" i soffan båda två när vi kommer hem. Jag har slutat tidigare än vad jag brukar men får inte mer uträttat för det. Hade tankar på tvätten, de smutsiga kopparna i diskhon och dammsugaren var inblandad någonstans där också men nää. Var är den där energin jag så väl behöver? Kanske tog den slut där efter step-passet jag faktiskt tog mig till på lunchen idag när jag unnade mig en extra stunds ledigt. 

Jag behöver all träning jag kan få just nu. Det tjocka kompendiet ligger på vardagsrumsbordet och vittnar om att nu är det inte långt kvar tills jag åker på två helgers utbildning. Den där utbildningen jag måste gå trots alla mina år som instruktör. Men det gör mig inget. Ser fram emot allt nytt att lära, alla nya människor att träffa och två helger fullspäckade med träning. Så snart är det dags att äntligen få börja instruera igen.

Det är långa dagar. Långa veckor och personalen säger förvånat att de inte är van vid att chefen jobbar helger och absolut inte varje helg som jag gjort nu. Det går ett tag men sen måste jag försöka leva ett normalt liv. Saknar mina vänner. Saknar att ha energi kvar efter jobbet. Snart...

Så saknar jag mamma. Hör du det mamma lilla. Skulle vilja ha hit dig här en helg. Ha en sån där tjejhelg som vi brukade ha innan när du brukade ta en tripp ensam till din förstfödda. Skulle vara så mysigt. Det skulle vi behöva både du och jag tror jag.

Så kom hit nu. Sätt dig på flyget =)

Mjuka droppar

Långa dagar. Somnar i soffan framför tv:n och jag varken vill eller orkar göra något annat när jag kommer hem på kvällen. Idag ringer alarmet högre och längre än vanligt och ögonen vill liksom inte riktigt öppna sig och kroppen känns ovanligt tung. Funderar i några minuter på om jag inte ska stanna hemma och bara strunta i allt ansvar och i allt vad plikter heter. Men jag är ansvarsfull nog att ta mig upp från sängen och innan klockan är åtta är jag åter på jobbet. Jag har tur som hela tiden har fullt upp med allt vad det innebär att vara chef så dagarna liksom flyger fram och när elva timmar gått kan jag låsa de stora glasdörrarna och bege mig hemåt igen.

Det är varmt ute. En sån där härlig och frisk sensommarvärme. Och precis när jag kliver på cykeln börjar det regna. Små ljumma droppar som landar mjukt på mina kinder och jag känner att jag skulle vilja vara kvar en stund i det där. Har alltid älskat regn. Det känns renande och lugnande på något sätt och jag behöver det där lugna. Tiden rusar iväg så fort om dagarna och jag håller hela tiden ett ganska högt tempo så när jag väl kommer hem kan det ta en stund att varva ner. Har svårt att landa liksom. Så de där ljumma mjuka regndropparna är precis vad jag behöver på vägen hem. 

Och så landar jag där igen. I soffan. Trött men ganska nöjd. 

Välkommen till verkligheten

Jag har gått omkring och trott att det alltid ska vara rosaskimrande, bomullsmjukt och sammetslent. Att antalet gånger vi har sex på en månad är måttet på hur stark vår kärlek är och att vi alltid skulle somna och vakna tätt omslingrade i ett enda kärleksrus. Någonstans djupt där inne bland förnuft och förhoppningar har jag givetvis vetat att verkligheten inte ser ut så. Men ändå har jag svårt att foga mig i den sanningen även om jag vet att det är precis så det ser ut. Inga förhållanden befinner sig konstant i den där fasen.

Våra verkligheter ser så otroligt olika ut och jag försöker foga in mig i det där så gott jag kan. Och fast att jag ibland önskar att jag kunde kliva in och stanna tiden, dra honom tillbaka till de där hotelrummen vi befann oss i så länge och levde i någon slags fantasivärld, är jag så otroligt stolt över honom och imponerad av hur han parerar matlagning, tvättstugetider och alltid tar sig tid för att städa och göra hemmet skinande rent. Och han är nog den mest engagerande pappan jag träffat som alltid finns vid sina pojkars sida och som lägger sin egen fritid åt sidan för att vara med på deras träningar och matcher. Det är ett heltidsjobb. Jag älskar honom för det. Men det innebär också att jag måste sätta mina egna behov åt sidan och respektera att tiden för oss två kanske inte är av det måttet jag ibland önskar. Men det är ju så verkligheten ser ut. Hans verklighet och liv som pappa.

Och jag tänker... hur gör man?? Den där verkligheten är så ny för mig och jag ska erkänna att mina tankar om vår framtid ihop kanske såg lite annorlunda ut. Och ibland är det svårt för mig att lägga min längtan och mina behov åt sidan. Hur gör man? Vill inte att vi ska hamna i den där slentrianen bara för att vardagen blivit mer påtaglig. Vill hålla den där glöden vid liv även bland skitiga kastruller och fotbollsträningar. Vill att vi fortsätter att se varandra och ta hand om varandra även om tiden stjäls av tvätt som behöver vikas och mat som behöver lagas. Men hur gör man?

Ja... jag är rädd. Man är det för sånt som är nytt och för det man känner att man inte har någon kontroll över. Men jag vet också att det är så lite som behövs. Att jag berättar hur det känns. Att jag inte håller inne på känslor som känns tunga och att jag berättar om min längtan. Då kan det räcka med att vi får en sån där kväll då det bara är vi. Att få vila i hans famn, laga mat ihop och skåla i vin. Att han tar hand om mig som bara han kan. Då spelar det ingen roll att det var länge sen utan då räknas bara det som är NU.

Men hur gör man? Hur gör ni? Hur håller man glöden vid liv och få allt att gå ihop? Kanske man måste planera. Avsätta tid. En dag i veckan. Eller en lördag varannan helg. Införa en dejtdag för bara oss.

Eller så gör man SÅ HÄR. (ja du kan klicka) Tycker det är en superidé. Får lägga fram det till älsklingen som förslag!

Fredagsresa

Det börjar bli välbekant nu. Jag kan den där sträckan utan och innan och jag vet exakt hur kaffet i bistron smakar men jag har inget emot att få ta dagens första kopp på resande fot. Inte alls. Men helst vill jag sitta själv. Inte ha någon annan brevid utan vill krypa in i min egen lilla svär och bara få vara liksom. Det blir en slags lugnande ritual det där med att få vakna till liv av tågets mekaniska dunkande. Att få gnugga sömnen ur ögonen och lägga make-upen vid det dåliga ljuset inne på tågtoaletten. 

Jag vet inte riktigt hur många möten jag varit på nu men det har varit minst ett varje vecka sen jag började det nya jobbet. Men det gör mig som sagt inget. Jag njuter ju av stunden på tåget och så givetvis gillar jag att jag får en stund till att gå omkring på Stockholms shoppingstråk. Och nån gång ibland får nåt fint från butikerna följa med mig hem till Gävle. 

Trevlig helg på er!

Saknar honom...

Så lite tid och så mycket längtan. När jag lägger mig ensam på kvällen och blundar tänker jag på honom och i drömmen är han åter hos mig...

Jag känner doften, så verklig, så stark som om han var här hos mig på riktigt.

Det första jag känner är en lätt smekning över min kind, som en vindpust. Jag sträcker ut min hand och kan nästan känna honom nära. Han är så verklig men innerst inne vet jag att allt bara är en dröm. Jag vill fortsätta sova, drömma så att jag få vara honom nära.

Hans läppar är åter nära mina. Jag känner hans andetag och om jag inte vaknar och öppnar mina ögon och ser att han egentligen inte är där så fortsätter det att vara så verkligt.

Jag känner hans mjuka skäggstubb när våra läppar möts och jag minns med ens hur jag älskar att få kyssa honom. Jag kan känna smaken av honom. Känner hur hans tunga letar sig in mellan mina läppar och möter min. Så varm och mjuk och den leker med min och jag kan känna hur värmen sprider sig i hela min kropp.

Snälla låt mig inte vakna...

Hans händer är överallt på min kropp. Mjuka, smekande och de vet precis vart de ska ta vägen. Hittar alla mina känsliga ställen som de så många gånger innan smekt. Ställen som numera bara få smekas av honom. Jag känner det lika starkt som om han vore här hos mig på riktigt.

Jag andas tyngre när jag känner hans händer över mina bröst, ner över min mage och hur de sakta smeker insidan av mina lår. Hans ansikte är nära mitt och han ser in i mina ögon när han låter sina fingrar nå mitt allra känsligaste ställe. Mina händer smeker hans rygg, upp över nacken och får tag om det allt för långa håret. Lindar in mina fingrar i det och håller kvar där medans hans fingrar smeker och leker mellan mina lår.

Han böjer sig ner och kysser mig lätt över mina bröst och fortsätter ner över mina revben och läpparna bränner heta på min hud. Till slut når han målet och smakar på min våta längtan och jag fortsätter blunda och önskar jag kunde få stanna kvar där i drömmen och aldrig mera vakna.

Jag öppnar mig för honom och hans höfter är som skapta för att vara just precis där mina händer når de för att kunna styra honom rätt. Vi återförenas och än en gång får jag känna en njutning jag aldrig tidigare upplevt med någon annan människa. Han tar mig tillbaka till platser jag bara besökt med honom och just i det ögonblicket finns det inget annat än bara vi två och våra sammanslingrade kroppar.

Jag vet att när jag vaknar är jag åter ensam. Men det spelar ingen roll för i drömmen är han tillbaka hos mig. Saknar honom så och önskar han var hos mig snart igen.

Men i drömmen är han hos mig.

Vill somna nu...

För kropp och själ

Vi har beställt bord Azita och jag men på vår favoritrestaurang var det fullt så vi får nöja oss med ett betydligt sämre alternativ ska det visa sig när vi får in varmrätten. Jag borde klaga på den trista maten men är inte på humör för att göra det besvärligt för den stackars servetrisen. 

Vi skålar i vin och försöker ha det så trevligt det går trots dålig mat så när vinet är uppdrucket lämnar vi och går vidare. Vi får bord på favoritrestaurangen så där tar vi deserten och jag får njuta av en likör till kaffet. 

Klockan är inte ens midnatt när vi bryter upp och jag är glad när jag får sätta mig i taxin hem till älsklingen och myser när jag får krypa ner brevid honom. Det är skönt att ha honom som väntar hemma efter en kväll på krogen och inte längre behöva tillhöra de där vilsna och sökande själarna som behöver gå hem och sova ensamma. Man kan säga att det är det som är det bästa med att gå på krogen numera.

Idag har varit en sån där söndag som vi ofta brukade ha förut Azita och jag när vi tillbringade timmar på SPA. Jag har inte varit där sen tiden då jag mådde så fruktansvärt dåligt och jag och pappa var där. Den där helgen då han var hos mig för att ta hand om sin svaga dotter. Idag mår jag bra igen och kunde njuta av det där härliga bubbelbadet. Nu är kroppen len och själen mjuk och jag är sådär extra kramvänlig men jag får vänta till i morgon med att kramas med älsklingen. 

Hoppas ni haft en bra helg!