Jag har gått omkring och trott att det alltid ska vara rosaskimrande, bomullsmjukt och sammetslent. Att antalet gånger vi har sex på en månad är måttet på hur stark vår kärlek är och att vi alltid skulle somna och vakna tätt omslingrade i ett enda kärleksrus. Någonstans djupt där inne bland förnuft och förhoppningar har jag givetvis vetat att verkligheten inte ser ut så. Men ändå har jag svårt att foga mig i den sanningen även om jag vet att det är precis så det ser ut. Inga förhållanden befinner sig konstant i den där fasen.
Våra verkligheter ser så otroligt olika ut och jag försöker foga in mig i det där så gott jag kan. Och fast att jag ibland önskar att jag kunde kliva in och stanna tiden, dra honom tillbaka till de där hotelrummen vi befann oss i så länge och levde i någon slags fantasivärld, är jag så otroligt stolt över honom och imponerad av hur han parerar matlagning, tvättstugetider och alltid tar sig tid för att städa och göra hemmet skinande rent. Och han är nog den mest engagerande pappan jag träffat som alltid finns vid sina pojkars sida och som lägger sin egen fritid åt sidan för att vara med på deras träningar och matcher. Det är ett heltidsjobb. Jag älskar honom för det. Men det innebär också att jag måste sätta mina egna behov åt sidan och respektera att tiden för oss två kanske inte är av det måttet jag ibland önskar. Men det är ju så verkligheten ser ut. Hans verklighet och liv som pappa.
Och jag tänker... hur gör man?? Den där verkligheten är så ny för mig och jag ska erkänna att mina tankar om vår framtid ihop kanske såg lite annorlunda ut. Och ibland är det svårt för mig att lägga min längtan och mina behov åt sidan. Hur gör man? Vill inte att vi ska hamna i den där slentrianen bara för att vardagen blivit mer påtaglig. Vill hålla den där glöden vid liv även bland skitiga kastruller och fotbollsträningar. Vill att vi fortsätter att se varandra och ta hand om varandra även om tiden stjäls av tvätt som behöver vikas och mat som behöver lagas. Men hur gör man?
Ja... jag är rädd. Man är det för sånt som är nytt och för det man känner att man inte har någon kontroll över. Men jag vet också att det är så lite som behövs. Att jag berättar hur det känns. Att jag inte håller inne på känslor som känns tunga och att jag berättar om min längtan. Då kan det räcka med att vi får en sån där kväll då det bara är vi. Att få vila i hans famn, laga mat ihop och skåla i vin. Att han tar hand om mig som bara han kan. Då spelar det ingen roll att det var länge sen utan då räknas bara det som är NU.
Men hur gör man? Hur gör ni? Hur håller man glöden vid liv och få allt att gå ihop? Kanske man måste planera. Avsätta tid. En dag i veckan. Eller en lördag varannan helg. Införa en dejtdag för bara oss.
Eller så gör man SÅ HÄR. (ja du kan klicka) Tycker det är en superidé. Får lägga fram det till älsklingen som förslag!
6 kommentarer:
P.
Livet är till för att levas. I allt som är.
Livet ser olika ut för oss alla. Men se det inte som försakning. Se det inte som uppoffring.
Allt går inte ihop. Inte hela tiden. Knappt någon del av tiden. Men tid är det enda vi har. Hur knapp den än känns. Hur lång den än känns. Ibland.
I familj är det kompromisser hela tiden.
Om jag får vara lite kritisk.
Din älsklings omsorg om barnen är inte i alla lägen bra. Han måste även se sig. Och dig. Såsom du ser dig. Och honom.
Barnen kommer först. Givetvis. Men han ska inte låta dem stå över allt annat hela tiden. Då gör han dem, sig själv, dig och er en otjänst.
Visst. Jag vet inte deras ålder. Men att ständigt se sig som oumbärlig för barnen är mer i hans behov än barnens. Faktiskt. Om han ständigt gör allt för dem hur ska de då lära sig att de kan själva?
Jag brukar kalla det övernärvarande.
Ni behöver varandra. Han behöver dig som du behöver honom. Ingen av er ska ta den andres plats.
Tiden stjäls inte av någon eller något.
Den finns hela tiden.
För oss alla. Men den upplevs olika.
Att planera in tvåsamdagar eller kvällar kan vara bra. Ett dilemma är att förväntningarna på dem kan bli övermäktiga.
Poängsystemet tilltalar inte mig. Men där är vi alla olika. Tävlingsmomentet kan förta.
Men jag tror att ni kommer att hitta sätt att vara tillsammans där ni ser och rör varandra som bara ni kan med varandra.
Vi ses kanske snart så får vi prata på riktigt.
Tack för dina ord vännen.
Ser fram emot att träffas och prata om livets stora gåta. Ska bara se till att få den där tiden att räcka till :))
Kram
Ni lever så otroligt olika liv, han med fotbollsträningar och barnlämningar och hämtningar och ett evigt ansvar, och du helt utan det ansvaret. Kan du inte börja dela det ansvaret med honom? Följa med på matcher och träningar och laga familjemiddagar. För han kommer ju alltid behöva ta det ansvaret. Enda sättet för er att ta er förbi det här hindret är att göra det gemensamt.
Sen kanske det är skitsvårt för honom att släppa in dig i deras gemensamma liv (helt naturligt ju och inte alls personligt mot dig, även om det säkert känns så) men det är något som han helt enkelt får jobba på.
Lycka till vännen!
Han har visat att han inte alls har problem att släppa in mig. Tvärtom. Han har bett mig följa med på matcher och att dela matlagningen skulle han mer än gärna göra =)
Han har bett mig fixa mat till killarna när han jobbar sent men då har inte jag heller haft den tiden.
Tror att allt löser sig efter hand. Vet ju att det mest är jag som måste anpassa mig lite mer till ett liv med lite mer ansvar. Kanske dags för fröken Petra att bli lite vuxen =)
Tack söta för dina kloka ord. Så skönt att höra hur andra ser det!
Kram
Min spontana reaktion är: skilsmässobarn ska ha, inte kräva utan få med automatik, föräldrarnas FULLA uppmärksamhet., tills de har landat i detta förfärliga att mamma och pappa inte längre är tillsammans!! Så ja, jag kan bara hålla med dig Petra, det är nog dags att bli vuxen=). Och att mäta kärlek i sex fattar ja ingenting utav, men det är kanske för att det var så länge sen att jag inte kommer ihåg hur det kändes. Ni kommer att fixa detta, men du måste absolut ställa dig och dina behov åt sidan för pojkarnas skull. Hans uppgift just nu, i min bok iaf, är att underlätta allt vad skilsmässa innebär för sina barn. Lycka till o kram. Lena
Tycker pojkarna verkar ha kommit till ro med seperationen och trivs både med mammas och pappas nya respektive så det känns skönt =)
Klart vi fixar det här. Jag kämpar på med att "bli mer vuxen" och min älskling gör så gott han kan med att finnas till för både pojkarna och mig!
Kram Lena
Skicka en kommentar