Svunna tider

Ett år har gått. Kanske lite mer och jag vill inte riktigt tänka på det som var heller. Kommer bara ihåg den där natten då det blev som värst. Den där natten jag trodde jag nått slutet men det visade sig att det var vändningen. Numera vaknar jag inte rädd på morgonen för hur ont dagen ska göra eller skräms av ensamheten. Idag vaknar jag med glädje över allt jag har och ensamheten kan jag välkomna lika mycket som stunderna då jag har människor runt omkring mig.

Det känns så avlägset. Att allt har vänt och att jag idag mår så intensivt bra och att den där smärtan och oron jag bar så länge bara finns som små fragment i mitt minne. 

Idag är jag ledig. En hel ledig dag att bara få njuta av och kanske det är därför jag har mer tid att reflektera över det som var då och det som är nu. Att jag är ledig för att det står på mitt schema och inte för att jag inte har något jobb eller för att jag inte kan jobba för att jag mår så dåligt. Och jag tror att vi som varit där jag varit uppskattar allt det här på ett helt annat sätt. 

Jag är så otroligt lycklig och tacksam idag. Över mitt jobb som jag trivs så bra på och går till varje dag med glädje i min kropp. Över att min älskade och jag kämpade oss igenom det där svåra och att vi till slut möttes igen för att kunna börja om på nytt och få vara tillsammans på riktigt. Han är mitt allt och jag älskar honom mer än jag någonsin älskat någon.

Därför är jag glad idag. Tacksam. Njuter över en sån banal sak som en ledig dag. Att få vakna utan att klockan ringer och på telefonen finns ord från min älskling som gör mig varm. Jag njuter av att få ta den där morgonpromenaden med min lilla älskling och att sen får sjunka ner i soffan med dagens första kopp kaffe. Det gör inget att det regnar ute och jag blir blöt och hunden skitig. För just nu har jag allt man kan önska sig och jag är så oerhört tacksam för det.

Men jag tänker ändå tillbaka på den där tiden. Det svåra. Det jobbiga. Det som gjorde ont och fick mig att brista i tusen bitar. Idag har jag samlat ihop de där bitarna och jag mår bättre än någonsin. Och kanske är det just på grund av det... på det som var. Svunna tider...