måndag 29 december 2014

Och så gick julen...


Vi bor på landet och det innebär en eld som ofta sprakar. Inte bara för att det är rogivande och väldigt mysigt utan helt enkelt för att vi inte ska frysa ihjäl. Eller för att vi inte ska få en elräkning som är skyhög. Och överallt tänder vi ljus för att hjälpa till att få upp värmen och det finns inget bättre just nu än att jag bara få vara hemma och njuta av det. 

Jag väntar fortfarande på besked men börjar ge upp lite smått. Ett besked vill jag verkligen ha men det andra kan jag gärna vara utan. Givetvis kommer jag dela med mig när det är dags. Hemligheter har jag aldrig varit bra på att ha. 

Snart är det nytt år och julen har liksom passerat nästan obemärkt förbi. Bara lugn och ro har stått på schemat och jag har fått träffa en av mina två familjer. Som tur är kan mina föräldrar umgås så pappa kom förbi och firade mammas födelsedag med oss på annandagen. Några nyårslöften kommer jag inte att ge men både kropp och själ ska tas om hand igen efter allt för många månader av slarv. Träningen som jag var så duktig med i början av året rann ut i sanden så fort det blev semester och sen hittade jag inte tillbaka. Det innebär att jag inte är det minsta bekväm med mig själv för tillfället. Och allt slarv med maten gör att jag ständigt har ont i magen. Känner mig som sagt inte alls tillfreds. 

Så snart nytt år och nya rutiner igen...


onsdag 10 december 2014

En för tidig julklapp vill jag ha

Jag ligger i sängen på ett hotellrum. Inget konstigt i det eftersom det oftast är så jag tillbringar min tid. Skillnaden nu är att i badrummet håller älsklingen på att fixa sig klar för att gå ut på stan och hitta ett ställe att se hockeyn på. Själv ligger jag mer än gärna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och önskar egentligen att jag är någon annanstans. Vart vet jag inte riktigt. 

Tänker på förr. På alla våra nätter på hotell. Ihopslingrade ben och nån dålig komedi på tv:n som vi skrattar åt. Vi skrattar fortfarande åt de där dåliga komedierna och vi ligger fortfarande ihopslingrade fast numera i vår gemensamma soffa i vårt gemensamma vardagsrum. Och jag älskar honom precis lika mycket nu som du. Mer kanske. Fast på ett djupare plan. Jag önskar bara att jag var lika lycklig nu som då. Och det handlar INGENTING om oss. Vi har våra duster.. Till och med riktiga kriser som vi ibland själva inte kunnat ta oss ur men det är inte alls därför jag känner som jag gör. Han är min livboj. Det är han som finns där och hans famn är lika varm och inbjudande som vårt gemensamma hem som mer och mer känns som den enda trygga platsen i min tillvara. Jag önskar jag alltid kunde få vara där. Hemma.. I hans famn...

Min kropp känns orolig. Mitt sinne tungt och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så just nu. Kanske är det så att jag alltid kommer att leva i någon slags symbios med det mörka. Att ångesten alltid kommer vara en del av mig. Men jag vet så väl när den sätter fart och börja ta sitt stadiga grepp. Jag måste vara i harmoni och kanske är det just det som saknas just nu. Att få känna mig lugn i kropp och själ är det jag behöver mest av allt. Jag vet på ett ungefär vad det är som skaver. Det som oroar och känns tungt...

Jag väntar på besked. Två ganska tunga besked. Och har jag tur så löser sig allt. På nåt sätt gör det ju alltid det men ibland behövs det ganska stora förändringar för att komma dithän. Så just nu kan jag inget annat än att bara vänta. Vänta och må lite sådär under en tid... En för tidig julklapp hade varit bra!