Inte för att vara sån och så...

...men det testades ju en del av den nya sängen igår dådå. Den var bra, om man säger så. Skön madrass, stadiga ben och det är ju viktigt såklart.

Menhursomhelst, den fungerade perfekt för syftet då. Ja att sova i alltså.

Joråsåatte...

Om saker som kommer i mellan

Det är så lätt att hitta en anledning till en liten paus. Ibland bara en liten stund och ibland lite längre. Och det är svårt att slita sig när man har någon som ständigt är kelsugen så det blir många myspauser med den här lilla godsaken. Jag hann fixa till min nya fina säng och att diska upp men sen tyckte jag liksom att det var dags för en liten längre paus. Så jag såg till att få lite trevligt sällskap av en av tjejerna jag träffade igår. Anna som hon heter kan ni besöka HÄR. Vi tog en promenad ner till stan där vi hälsade på Azita och fikade med henne i hennes lilla butik. Och jag fullkomligt proppade i mig Delicatos nya små chokladbollar (ja man får ju inte säga negerbollar) och sköljde ned med massa gott kaffe. De är ju så små så små så två tuggor så är den där lilla bollen liksom borta, TJOFF!

Nu får jag inte pausa mer för nu måååste jag bli klar med städ och pyssel för i kväll när min älskling kommer ska jag ha tid att mysa med honom. Åhh så massa pussar han ska få.

Ha en trevlig kväll era små rumpnissar

LABELS

Sunshine in my heart

Jag vaknar alldeles för tidigt i soffan där jag förhoppningsvis sovit sista natten och som vanligt tänker jag på min älskling. Och jo, det är faktiskt fortfarande så att han är det första jag tänker på så fort jag slår upp ögonen. Så jag tittar på telefonen för att se om han skrivit godmorgon men idag hinner jag först men får svar direkt så tydligen är han också vaken alldeles för tidigt idag. Sen somnar jag om igen.

Nästa gång är det han som ringer och väcker mig och det är dags att börja dagen. Och ute är det liksom något mellan vinter och vår. Det knastrar fortfarande under skorna när man går och det är alldeles för kallt för att ha glömt vantarna hemma på det som blir en kort morgonpromenad. Men det är ett underbart solsken och man känner liksom hur våren hänger där i luften.

Nu har jag fått i mig dagens första underbara kopp kaffe och delat en leverpastejsmörgås med min lilla älskling. Så nu måste jag ta tag i det där som inte riktigt blev av igår för dagen tillbringades lite för länge i fina vänners sällskap. Idag ska jag inte lämna hemmet innan jag gjort tillräckligt med nytta. Men det gör inget. För idag är det inte bara solsken ute. Idag har jag även solsken i mitt hjärta...

Om oss i soffan

Jag har sålt min sängram och mina sängskåp för här hemma blåser förändringarnas vindar. Och nya sängben är inköpta och en stor tjock resårbotten så nu är min säng så där kontinental, hög och fin. Men inte en natt har jag sovit i min nya säng utan jag och min älskling (ja alltså den fyrbenta jag bor med) sover numera i soffan. Inte för att min nya fina säng inte duger utan för att jag helt enkelt vill vänta med att sova där tills jag får göra det med min andra älskling (ja alltså han den tvåbenta som är min pojkvän). Så jag hoppas får inviga sängen i morgon kväll.

Så i natt ligger vi i soffan igen och det är faktiskt riktigt mysigt att vakna till morgontv och med förmiddagssolen petandes i ögonen. Min lilla älskling har redan somnat men själv ska jag ta dagens sista kopp kaffe och bara njuta av den här kvällen.

Om nya vänner

Ibland är det så enkelt. Det behöver liksom inte vara svårare än så. Att jag går in i en shabby chic liten mysig inredningsbutik och två timmar och lika många koppar kaffe senare går ut därifrån varm i hjärtat och med nyfunna vänner. För är man lite som jag och lite som de så börjar man prata och bjuder på kaffe trots att man är främlingar men liksom känner att det bara är så där mysigt och naturligt. Och man sitter där runt bordet och skrattar i en värld som visar sig vara mindre än man tror och upptäcker gemensamma vänner i en helt annan del av landet. Ibland är det bara så enkelt. Så med förhoppningar om att snart dricka kaffe ihop igen lämnar jag butiken utan att ha köpt något men med nya fina vänner.

Och dagen liksom bara försvinner. För tiden har ju en tendens att göra det när man har trevligt. Jag hälsar på min finaste vän Azita och där bli det en kopp kaffe till. Så när jag får order om att infinna mig på stammisfiket med mina M&M finns det liksom inte plats för mer kaffe utan det får bli en läskande smoothie istället. Och som sagt, tiden bara rinner iväg och näst jag tittar på klockan är det redan kväll. Men vad gör väl det när dagen har tillbringats tillsammans med både nya och gamla vänner.

Ibland är det bara så enkelt...

LABELS

Kåt, glad och tacksam

Jag skulle kunna ägna mängder av ord till att berätta och förklara om mina demoner, om den där lilla flickan i mig som ibland ställer till det så mycket för mig, för oss. Fast jag känner att det är något så personligt och känsligt för mig och det finns en sån skörhet i det att jag låter bli. Jag kommer att berätta för honom någon gång och förhoppningsvis kommer han kanske att förstå varför jag ibland agera som jag gör.

Och jag önskar jag var den där perfekta flickvännen som är så där kåt, glad och tacksam och jag tror att för det mesta är jag åtminstone i närheten av något som liknar det. Men så kommer de där stunderna när något annat eller någon annan liksom tar över min kropp och styr mina tankar och känslor. Och det blir ett slags kaos som jag inget hellre önskar än att jag slapp.

Men till min stora glädje kan vi mötas någonstans där på halva vägen och jag hoppas att han vet att det inte är sån jag är utan bara sån jag blir ibland. Så flera timmar senare efter att vi lagt på telefonen efter ett för mig ganska jobbigt samtal men allt liksom är på plats igen går jag omkring där i snön i mina egna tankar och låter hunden få sköta sig själv. Och som jag ibland gör när jag behöver bearbeta eller rensa ut vissa saker från systemet pratar jag högt med mig själv. Liksom för ett samtal fast utan några svar. Och tårarna strilar ner för mina kinder för det är en del i den där rensande processen och ja jag tror även det finns en del PMS med i bilden. Det kommer några och går och jag vänder mig bort för att inte visa mina våta kinder. Och plötsligt lägger någon sina armar om mig och pussar min våta kind och jag förstår ingenting men det är min älskling och en vän som kommer förbi. Och han kramar och pussar på mig och jag blir alldeles vimmelkantig av chock för han var den sista jag väntade mig just där och då.

Så det är inte bara mitt hem jag möblerat om i helgen utan mina tankar och känslor har behövts flyttas runt lite. Och det är inte lätt det där. Att vara som han säger en "känslomänniska" Och tro mig, jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta lite lättare på saker och ting. Inte överanalysera, inte ha det där förbannade bekräftelsebehovet och fått ha en betydligt större portion av självkänsla istället.

Jag önskar som sagt att jag var den där perfekta flickvännen...
Kåt, glad och tacksam liksom...

Sometimes...

Helgönskningar

Små önskningar, små som stjärnor ungefär. Ligga med huvudet i ett knä. Någon som pillar mitt hår. Kanske ett glas rött vin. Få stå sista gången på loppis för nu slår de igen. Trist men sant så i helgen säger vi farväl. Kanske ett bad tillsammans... Massa pussar och kel för jag längtar så. Vill vakna med någon vid min sida. En varm kropp. En len hand. Någon som viskar mitt namn...

En sen frukost ihop. En dag tillsammans utan krav.

Bara små önskningar. Små som stjärnor...

Om att hålla på orden

Så är det ju det där med att allt fortfarande är så nytt. Att jag befinner mig i en situation där jag många gånger inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Inte bara det nya i att befinna mig i en relation med en man jag älskar högre än något annat utan att vi fortfarande lär känna varandra och lär oss hur vi är och hur vi vill ha det. Och osäkerheten finns kvar där precis som i början. Känslan av att inte våga ta någon eller något för givet eller att det många gånger kan vara svårt. Och våra vardagar ser ju så annorlunda ut och där jag har all tid för tankar, saknad och grubblerier har han fullt upp med sitt. Så hur gör man?

Den där känslan finns där ofta. Att jag är den som saknar mest, den som älskar mest men egentligen vet jag ju att det inte är sant men att vi kanske uttrycker det olika. Att mitt behov av att få det bekräftat kanske är större än hans. Och jag vet också att sånt där minskar med tiden även om jag önskar det var tvärtom. Jag ser tecken på att det fanns mera av det där när allt var nytt och kanske det är så det bara är. Men för mig är det inte så. Jag känner stark längtan lika ofta nu som då. Jag känner viljan att säga honom de där stora orden nästan alltid när vi ses eller hörs på annat sätt. Men hur ofta ska man säga som det känns? Hur ofta är inte för mycket och förlora de där orden sitt värde då?

Och jag kan sakna det. Längta efter att få höra att han känner som jag. Och någonstans där bestämmer jag mig för att ge honom tid att känna allt det där. Liksom ge honom ett litet försprång. Att han inte bara behöver svara tillbaka likadant utan att jag kan få höra det först. Kanske är det dumt. Kanske det inte är så man gör men jag gör det ändå. Inte på pin kiv utan för att jag vill ge honom en ärlig chans. Och jag väntar ut honom och han vet ingenting. Han märker det kanske inte ens. Att jag inte längre talar om när saknaden är stor. Att jag inte visar min längtan eller hur stark min kärlek är eller frågar honom om nästa gång vi kan ses. Och det är svårt. För ofta bulltar hjärtat hårt och jag vill säga honom det. Att jag saknar honom. Att jag älskar honom så. Men jag är tyst. Ger honom en chans. Och dagarna går. Blir veckor och jag kämpar med att vara tyst. Pratar om ditt o datt och skriver godnatt.

Därför gör små tecken mig glad. Att han uppmärksammar när jag glömmer ett godnatt. Och jag ler och tänker att han borde kanske förstå att det är så det känns för mig. När jag saknar allt det där som fanns så mycket förr.  Men jag vet inte vad som är rätt och fel. Jag vet inte hur man gör. Och kanske det inte finns något rätt och fel.

Hur ofta säger ni allt det där?

...får jag min efterlängtade semla eftersom jag av någon anledning lät fetisdagen gå helt obemärkt förbi igår. Och när jag sent på kvällen kom på det och fick enorma cravings efter semla fick jag stackars Sebastian till att köra runt halva Gävle för att hitta semlor men de var givetvis slut ÖVERALLT. Inte alls konstigt klockan halv tio på kvällen. Nu fixade han ju annan fika snäll som han är men det var ju semla jag ville ha. Så idag var vi ute i lite godare tid så gissa om han var efterlängtad när han väl kom med den där semlan. Förlåt... här i Gävle äter man GRODA. Det är en godare variant av semla där man blandar ihop grädden och mandelmassan.
Mums så gott det var...

Nu ska jag ta en kvällsfika och njuta av mitt fina nymålade bord!

GONE WILD

Mina fina naglar!

Onsdagsskare och sliriga samtal

Han ringer och berättar att det är ishalt och att han befinner sig precis där de varnat om att man inte ska befinna sig och jag önskar han låg under täcket med mig istället. Men nu gör han inte det så jag ser ingen anledning att ligga kvar längre. Ute är det inte alls den värmen som igår och kylan biter mig i kinderna medan jag trampar igenom den tunna skaren. Men morgonpromenaden med min lilla älskling är alltid ett bra sätt att vakna på.

Frukost med älskade mamma i andra änden av telefon och vi pratar inredning som just nu uppfyller mina dagar och jag berättar om mina fynd och dagens projekt. Den fina 150 kronors fåtöljen jag piffade upp kan ni se nedan och jag är riktigt nöjd. Så idag fortsätter jag i samma anda och går på nästa möbel med färgpyttsen.

Jag ringde upp honom för att se så han kommit fram ordentligt. Men mest för att få höra hans röst igen. Nu satt han i tryggt förvar och drack kaffe med kollegan.

Ha en underbar onsdag vad ni nu än tar er till!

Fem plusgrader

Fler såna här dagar och vårkänslorna kanske kommer. Fem plusgrader och solsken var precis vad jag kände för och den tunna skinnjackan fick luftas för första gången sen i höstas. Jag är beredd på förändring på alla plan just nu. Årstid som jobb och hemma förändras det för fullt. Idag fick mitt fina kistbord ett nytt hem hos Sebastian och vi hämtade ett gammalt antikt till mig som ska få ny färg. Och jag njuter av att få pyssla och ändra om så nu kommer resten av kvällen bestå av ännu mera pyssel.

Förändringar är bra...

P.S Tack Sebastian för de fina bilderna du tog!

Om när vi lekte kärlek

Den 20 februari 2011 skrev jag det här...


När vi är tillsammans kan jag ibland låtsas att han är min pojkvän. Bara för att få känna den där sköna känslan. Jag leker den perfekta flickvännen och ger honom massage när han tittar på fotboll. Och han är snäll och masserar mina fötter med olja för att han vet att det är det bästa jag vet. Och så somnar vi nära varandra men ändå med lagom avstånd. Så där som man gör när man är pojkvän och flickvän.

Vi kallar varandra älskling och älsklingen när vi skriver till varandra och jag vet inte hur mycket på riktigt det är. Som om vi liksom leker kärlek. Och jag smakar på orden i min mun utan att uttala de högt. Försöker hitta bilder av framtiden för att se hur det skulle kännas och jag känner ett lugn. Ett lugn över att inget skrämmer mig även om jag vet att det är en snårig väg vi gett oss in på.

Men om framtiden vet jag ingenting så jag tar den där bilden och stoppar tillbaka den tills den möjligtvis blir verklighet. Tills dess fortsätter vi att leka kärlek.


Ett år senare kan jag äntligen kalla honom min pojkvän!

LABELS

Alone but not lonely

Han frågade mig varför jag inte är med mina vänner längre på helgerna. Varför jag ska sitta själv när vi inte kan ses. Men det är självvalt. Jag vill inte han ska tro att jag sitter ensam och tycker synd om mig själv och bara längtar efter honom för så är det inte. För även om jag är själv så trivs jag ganska bra i mitt eget sällskap. Och helgerna består ju mest av loppisförsäljning och sen har liksom all tid försvunnit och den tid som skulle råka bli över har jag inget emot att tillbringa uppkrupen i soffan helt för mig själv.

Klart jag saknar honom och jag vet numera var min smärtgräns går för hur lång tid jag kan stå ut utan honom. Jag märker det genom känslor jag får och hur jag reagera på olika saker och det är inte speciellt smickrande. För det mesta kan jag behärska mig och inte visa honom allt för starka känsloyttringar utan kan bita ihop, andas och räkna till tio och sen bleknar det där efter ett tag. Men ibland sipprar det liksom igenom och den som skulle höra och se mig skulle kalla mig en riktig bitterfitta. Och skulle jag råka visa honom den sidan kan jag bara hoppas att han känner mig så väl att han numera vet att det är min saknad som helt enkelt tar sig uttryck så.

Men nu verkar jag ha hittat något som hjälper. Att vara sysselsatt med mina små projekt som att sälja och köpa möbler billigt och måla och pyssla i mitt hem verkar vara en bra terapi. Det håller mina tankar sysselsatta och kan hålla den där saknaden något sådär i styr.

Smärtgränsen är för länge sen nådd men just nu har jag fullt upp så några dagar till står jag ut. Kanske det till och med kan vara så att det blir han som hinner sakna mig denna gången...

För jag vet ju... att jag bara är själv... inte ensam!

LABELS

Bakom kulisserna

Jag tillbringar största delen av helgerna med att stå på loppis så det känns numera som mitt andra hem. Så idag tog jag med mig kameran för att visa er lite bakom kulisserna.

Tomt och nästan öde innan allt folket kommer.

Den goa och underbara personalen i det lilla cafet som jag numera är bästis med. Jag behöver inte längre betala för kaffet då jag anses som stammis. Det blir många skratt ihop.

Sebastian är alltid snäll och kör mig dit när jag inte kan låna bil. Idag bjöd jag honom på frukost som tack. För det mesta har jag egna smörgåsar med mig men ibland köper jag deras goda leverpastejmackor. Det var en sån Sebastian glatt mumsade på. 

Ja, det är så här jag ser ut hela helgerna. Omålad och gömmer mitt skitiga okammade hår under en mössa. På loppis tycker alla om mig precis som jag är. Skönt att slippa bry sig.

En del av mina kläder som jag säljer.

Man träffar mycket trevligt folk och detta är Latifa som varit där nästan lika länge som jag. En underbart go och fin tjej som jag hoppas få umgås mer med även utanför loppisen.

Det säljs mycket skräp men ett par Ray Ban kopior kan vara ett fynd.

Min kontakt med yttervärlden.

Dagens fråga, vad är det här? Jag vet... vet ni?

Det finns mycket konstiga typer.

Ett udda par. Kanske skönheten och odjuret.

Små kompisar eller...

 ...småkompisar.

Pengarna i tryggt förvar.

Och så underbara Svesse. The Big Boss of Loppis!

Ja det var min söndag på loppis!

Labels