Om att hålla på orden

Så är det ju det där med att allt fortfarande är så nytt. Att jag befinner mig i en situation där jag många gånger inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Inte bara det nya i att befinna mig i en relation med en man jag älskar högre än något annat utan att vi fortfarande lär känna varandra och lär oss hur vi är och hur vi vill ha det. Och osäkerheten finns kvar där precis som i början. Känslan av att inte våga ta någon eller något för givet eller att det många gånger kan vara svårt. Och våra vardagar ser ju så annorlunda ut och där jag har all tid för tankar, saknad och grubblerier har han fullt upp med sitt. Så hur gör man?

Den där känslan finns där ofta. Att jag är den som saknar mest, den som älskar mest men egentligen vet jag ju att det inte är sant men att vi kanske uttrycker det olika. Att mitt behov av att få det bekräftat kanske är större än hans. Och jag vet också att sånt där minskar med tiden även om jag önskar det var tvärtom. Jag ser tecken på att det fanns mera av det där när allt var nytt och kanske det är så det bara är. Men för mig är det inte så. Jag känner stark längtan lika ofta nu som då. Jag känner viljan att säga honom de där stora orden nästan alltid när vi ses eller hörs på annat sätt. Men hur ofta ska man säga som det känns? Hur ofta är inte för mycket och förlora de där orden sitt värde då?

Och jag kan sakna det. Längta efter att få höra att han känner som jag. Och någonstans där bestämmer jag mig för att ge honom tid att känna allt det där. Liksom ge honom ett litet försprång. Att han inte bara behöver svara tillbaka likadant utan att jag kan få höra det först. Kanske är det dumt. Kanske det inte är så man gör men jag gör det ändå. Inte på pin kiv utan för att jag vill ge honom en ärlig chans. Och jag väntar ut honom och han vet ingenting. Han märker det kanske inte ens. Att jag inte längre talar om när saknaden är stor. Att jag inte visar min längtan eller hur stark min kärlek är eller frågar honom om nästa gång vi kan ses. Och det är svårt. För ofta bulltar hjärtat hårt och jag vill säga honom det. Att jag saknar honom. Att jag älskar honom så. Men jag är tyst. Ger honom en chans. Och dagarna går. Blir veckor och jag kämpar med att vara tyst. Pratar om ditt o datt och skriver godnatt.

Därför gör små tecken mig glad. Att han uppmärksammar när jag glömmer ett godnatt. Och jag ler och tänker att han borde kanske förstå att det är så det känns för mig. När jag saknar allt det där som fanns så mycket förr.  Men jag vet inte vad som är rätt och fel. Jag vet inte hur man gör. Och kanske det inte finns något rätt och fel.

Hur ofta säger ni allt det där?