Alone but not lonely

Han frågade mig varför jag inte är med mina vänner längre på helgerna. Varför jag ska sitta själv när vi inte kan ses. Men det är självvalt. Jag vill inte han ska tro att jag sitter ensam och tycker synd om mig själv och bara längtar efter honom för så är det inte. För även om jag är själv så trivs jag ganska bra i mitt eget sällskap. Och helgerna består ju mest av loppisförsäljning och sen har liksom all tid försvunnit och den tid som skulle råka bli över har jag inget emot att tillbringa uppkrupen i soffan helt för mig själv.

Klart jag saknar honom och jag vet numera var min smärtgräns går för hur lång tid jag kan stå ut utan honom. Jag märker det genom känslor jag får och hur jag reagera på olika saker och det är inte speciellt smickrande. För det mesta kan jag behärska mig och inte visa honom allt för starka känsloyttringar utan kan bita ihop, andas och räkna till tio och sen bleknar det där efter ett tag. Men ibland sipprar det liksom igenom och den som skulle höra och se mig skulle kalla mig en riktig bitterfitta. Och skulle jag råka visa honom den sidan kan jag bara hoppas att han känner mig så väl att han numera vet att det är min saknad som helt enkelt tar sig uttryck så.

Men nu verkar jag ha hittat något som hjälper. Att vara sysselsatt med mina små projekt som att sälja och köpa möbler billigt och måla och pyssla i mitt hem verkar vara en bra terapi. Det håller mina tankar sysselsatta och kan hålla den där saknaden något sådär i styr.

Smärtgränsen är för länge sen nådd men just nu har jag fullt upp så några dagar till står jag ut. Kanske det till och med kan vara så att det blir han som hinner sakna mig denna gången...

För jag vet ju... att jag bara är själv... inte ensam!