Ungefär så...

...för det blir ändå aldrig som man tänkt sig!

Och nej det har inget att göra med att han inte skulle vilja fira mig eller inte köpte 10000 rosor för vi hade bestämt att inte ses utan ta det på torsdag när han är hemma igen från jobb borta. Men så är det ju det där med att vara som jag är och förväntar mig att andra är exakt lika FAST jag vet att det inte är så. Och det där med att jag så länge saknat någon att få skämma bort just den där "töntiga" dagen som man egentligen borde bojkotta singel eller upptagen. Så jag trotsar snöstorm och dålig ekonomi och sätter mig i en skranglig bil och beger mig iväg mer än 15 mil bara för att "överraska" min älskling.

Och det är nu jag borde presentera den där lilla tjejen. Mitt "allter ego". Hon som visar sig när det är som mest opassande. Hon som är känslig och tar allt personligt och inget hellre vill  än att bara få bli älskad och sedd. Så det är hon som känner tårarna bränna bakom ögonlocken när det liksom inte blir som hon har tänkt sig. Och hur förklarar man det?

Jag skulle vilja förklara. Presentera henne och berätta om hennes sår. Och om allt det andra jag aldrig berättar utan tungt får bära på själv. Så mycket jag skulle vilja säga. Vända ut och in på mina ord och kanske på mig själv. För ibland är det kanske det som behövs för att det inte ska bli fel.

Det enda jag kan säga är att det inte alltid är jag som gråter. Det är hon. Och det är nu jag skulle kunna säga det där man aldrig vill säga... Det är inte du... det är jag!