Att ge råden till sig själv

Så har det gått ännu en månad. Vart tar dagarna vägen? Vart tar mitt liv vägen? Det känns som det rinner mellan mina fingrar och jag kan inte greppa kvar vid någonting. Det känns som dyrbar tid löses upp i tomma intet och aldrig går att få tillbaks. Jag vet inte om det är en livskris... kanske en fyrtioårskris eller är det bara den situation jag åter igen har hamnat i. Men jag har aldrig tidigare förut tänkts så mycket på döden, åldrandet och hur snabbt tiden går och vår tid här på jorden känns näst intill meningslös. Ett ögonblick, en blinkning och det är över.


Jag försöker titta tillbaka på hela mitt liv och försöker minnas varenda liten del av det för att kunna få någon som helst överblick över vad det egentligen har innehållit. Jag vet att mina snart 43 år här på jorden har hunnit fyllas av mer än vad många människor upplever under en hel livstid. Jobb, förhållande, livskriser, möten, platser och allt annat som jag vet finns där bak i minnesbanken men som jag inte kommer ihåg. Men ändå... Jag är alltså snart 43 år och har tankar som att livet snart är över. För har det gått så fort hit så kommer det gå lika fort tills döden. Det är inte klokt att sånt ska uppta mina tankar.


Kanske är det för att jag inte är tillfreds just nu. Att jag på alla sätt vill hitta ro och en glädjefylld och innehållsrik tillvaro men inte riktigt vet hur. Att jag än en gång står inför något slags vägskäl både vad gäller jobb och privat. Men svaren vill liksom inte infinna sig. Och tiden som bara springer iväg och allt jag har i mitt huvud som jag vill få gjort men ändå skjuter framför mig. Men jag vet ju nu att jag inte har all tid i världen för som sagt... snart är jag ju ändå DÖD!!


Så se till att bli lycklig nu Petra. Lev livet till fullo. Börja på den där yogan du vill, läs alla de där böckerna, ät den där hälsosamma maten och ta hand mer om din kropp. Lyssna mer på musik och dansa hemma framför spegeln som du alltid gjorde förr. Lär dig mer om din kamera och ut och föreviga alla de där vackra stunderna och platserna.


Och gör något åt din relation. Fortsätt kämpa ihop om ni har något gemensamt mål. Bestäm dig för om det är detta du vill eller om det finns ett annat alternativ. Jag önskar jag kunde kliva ur mig själv och ge mig själv råd. Att jag kunde se allt från ett annat perspektiv. Men jag kan inte det utan jag måste försöka hitta svaren inom mig själv. Och vissa saker kan jag ändra på själv men en del saker ligger utanför min makt och handlar om någon annan än mig. Jag vet bara att det inte finns all tid i världen.


 Och jag vill ha en förändring NU!

Jag söker en del jobb. Sånt som jag verkligen vill ha. Inget annat. Jag är inte där ännu där jag känner någon panik och söker allt jag kommer över. Just nu tar jag det lugnt och låter mig vara kräsen. Känner mig egentligen inte riktigt redo att gå in i något nytt. Jag kan varken förklara eller riktigt själv sätta fingret på varför jag känner mig vek. Jag har kämpat flera månader med min ångest, mina djupa dippar och de jobbiga känslor och tankar som har börjat hemsöka mig igen. Kanske det bara är för mig att acceptera att det är en del av mig. Att jag i perioder går ner i den där avgrunden för att sen igen ta mig uppåt och framåt lite starkare. För jag gör ju alltid det även om det känns avlägset och knappt nåbart när jag ligger där med tårar som rinner och en ångest som håller mig i ett järngrepp. Det är väl bara så det är. Sån JAG är...

Jag var på intervju. Ett jobb jag verkligen kan tänka mig och med start senare i vår. Då har jag tid att bli stark igen. Hitta tillbaka till mig själv och vara redo för nytt jobb med ny kraft och energi. 

Men jag har ändå svårt att förstå. Varför hamnar jag alltid här? Vad är det för fel? 

Happy fucking Halloween...

Vi firade halloween redan förra helgen med att bjuda vänner från byn på middag. Det var trevligt att få göra allt riktigt ordentligt. Blodiga duschdraperi och älsklingen o jag som vampyrer och hela lägenheten insvept i spindelnät. 

Sen kom måndag och han åker igen. Som varje måndag. Jag har inga problem med ensamheten i veckorna och jag tycker det är en härlig känsla att få sakna honom. För det gör jag. Och trots att vår relation hela tiden går upp o ner och att vissa perioder är mer jobbiga än andra så är det vår kärlek till varandra som är starkast och alltid vinner till sist. Men det tär ändå på mig när det blir helg och jag ser fram emot att han ska komma hem och det som skulle bli en mysig kväll slutar med bråk. Jag blir ledsen, frustrerad och arg. Besviken på oss båda två att vi fortfarande inte riktigt är där... där man kan hindra det innan det gått för långt. 

Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag vill inte ha någon annan än han för det är han som har mitt hjärta i sin hand. Jag har gått genom eld och vatten för honoms skull och jag skulle troligtvis göra det igen. Och när vi har det bra så är det riktigt bra och då finns inget annat än vi. Så varför hamnar vi alltid här? Varför hamnar vi alltid här....

Just nu...

Jag älskar alla nya ljud. Tystnaden ute i skogen är inte längre något jag saknar. De fina minnen jag hade från vår tid där har grusats sönder av en ful tvist. Men nu har vi så mycket på vår sida så jag inte längre är orolig. Jag slutade vara ledsen och blev istället arg. Det hjälpte och gav mig kraft att kämpa emot och som jag kämpat. Nu kan inget stoppa oss. 

Jag älskar ljudet av bilarna som kör förbi utanför. Jag älskar ljudet av folk som åker i hissen. Jag älskar ljudet av post som ramlar in i brevinkastet. Ljudet av grannen som stökar omkring, förutom när de har uppslitande gräl. Men jag älskar alla de där nya ljuden som innebär att bo i stan. 

Och jag älskar att gå i parken på morgonen som ligger några hundra meter från vårt hem. Att ha naturen så nära men ändå vara mitt i stan. Jag älskar att kunna tvätta och torka allt på bara några timmar. Jag älskar att kunna lyfta luren och bara få saker fixade om något är fel. Och jag älskar att vi fått hela vårt hem målat och fint trots att det innan var helt ok. Och just nu njuter jag bara av att få vara hemma och pyssla, måla, fixa och göra fint. 

Ja jag är fortfarande hemma. Till en dels förtret. Och just nu är det vad jag vill. Vad jag behöver. Ett år har jag kämpat med ångest över jobbet, flera månader med en flytt jag inte kunde förlika mig med, ett år med en arbetslös sambo som inte mått bra och en relation som varit nära kollaps. Nu behöver jag landa. Tid för mig själv. Andas. Tänka. Reparera. Jag har kämpat med min ångest och tog till slut beslut om att göra det enda jag vet hjälper. Börja med min medicin igen. Och jag vet inte riktigt varför jag är så envis när det gäller det där. Varför jag hellre mår dåligt än att inse att jag behöver den där hjälpen ibland. För då mår jag ju bra. Behöver inte kämpa mot tankar och känslor jag inte förstår. Jag är helt enkelt mig själv. 

Så, just nu behöver jag lite tid till att liksom landa och bli mig själv helt igen. Jag har ingen brådska med någonting. Men det är liksom fult på något sätt. Att säga att man faktiskt inte mår dåligt av att inte ha jobb just nu. Klart jag vill jobba. Klart jag söker jobb. Men jag har ingen brådska just nu. Kan det inte bara få vara så en stund? Det löser sig alltid för mig, jag vet ju det. Det har det alltid gjort. Men just nu... just nu har jag det bra. 

Kära dagbok.

Ja eller kära blogg och bloggläsare om det nu finns några kvar på detta sjunkande cyberskepp. Att jag inte är här så ofta beror inte på att det inte längre finns något att skriva för det är en strid ström av livshändelser hela tiden. Utan det handlar nog mer om rädslan för det fria ordet. Jag öppnade bloggen igen för det är egentligen så jag vill ha det. Kunna vara mitt riktiga öppna jag oavsett vem som läser. Jag har aldrig varit bra på censur. Sen är det tiden som inte riktigt är min vän. Den går alldeles för fort och räcker sällan till även om mitt liv just nu inte består av några måsten eller tvång. För tillfället känns det som jag bara är. 

Flytten är över och det känns mycket bättre än vad jag någonsin kunde ha trott. Vi trivs så fruktansvärt bra och jag ser bara fördelarna just nu med att bo mer centralt. Lägenheten är min borg som jag pysslar om som mitt eget barn. Jag bara njuter av att få vara hemma och pyssla och stöka runt. Det kunde inte kännas bättre än så här. 

Allt har sin tid och just nu har jag prioriterat vårt hem. Men nu är det jobbsökande på gång och spännande möten som blivit av. Det finns tankar på att bli egen igen men många bitar ska falla på plats innan det blir aktuellt. Konceptet är klart och en samarbetspartner står redo att skriva på och ta i hand. Tror inte ekonomin heller skulle vara några problem trots att jag fortfarande dras med skulder från den förra resan som egen.. men satsar man inget kan man aldrig vinna. Jag har även en del ansökningar ute på jobb på hemmaplan då jag tagit mig en funderare på om jag vill fortsätta flänga runt. Just nu vet jag inte riktigt alls åt vilken riktining det lutar mest. Men jag är övertygad om att det kommer visa sig till slut. 

Tyvärr är inte allt lika bra. Just nu befinner vi oss i en tvist med vår gamla hyresvärd om pengar vi inte får tillbaka. Tre månadshyror som vi betalat i deposition håller de inne och hotar med att stämma oss på mer. Varför? De hävdar att vi ska bekosta en renovering. Från början krävde de att vi skulle vara med att bekosta en ommålning pga sot på väggarna. När vi flyttade in var allt nymålat. Kritvita väggar och vita målade gamla trägolv. I lägenheten fanns en vedspis som vi var tvungna att elda i på vintern för att få värme och varmvatten. Annars hade våra elräkningar varit skyhöga. Vi har aldrig fått några restriktioner på hur vi får elda, när vi ska elda eller med vad vi ska elda. Vi har vid ett par tillfällen tom köpt ved ihop med hyresvärden. De bodde vägg i vägg med oss men använde bostaden som sommarbostad och nån enstaka helg på vintern. Alltså eldade de inte lika ofta som vi som behövde elda hela vintern. Jag har sett att det blivit lite sot på väggarna. Inget allvarligt men nog syntes det när man tog bort tavlorna när vi flyttade. Nu hävdar de att vi eldat med tändvätska och därför orsakat sotet. Vi har eldat Max tio gånger med tändvätska på dessa två år då vi en gång fick blöt ved. Den tog vi in och torkade. Och enligt experter vi varit i kontakt med så beror inte soten på tändvätska även om vi alltid skulle ha eldat med det. Det beror på dåligt undertryck i spisen. Detta köper inte hyresvärden utan tycker vi ska betala en ommålning. Och detta är bara en sak de bråkar om. Och alla andra saker de slagit ner på har vi åtgärdat utan att bråka men detta tycker vi är helt fel. Framför allt när de nu river ut stora delar av lägenheten och ändå hade fått måla om vissa delar. Nu kräver de alltså att antingen få behålla våra 18,000 för detta eller så kräver de oss på pengar för hela renoveringen.... som de skulle handgjort oavsett. Gissa om jag har ont i magen. Vi har hjälp av en jurist på hyresgästföreningen och kan bara hoppas på det bästa. 

Usch nu blev jag nedstämd bara jag tänkte på det här. Får nog fortsätta skriva om livet i stan lite senare. 

Kram på er så länge. Om ni nu finns kvar...

Ensam

Tänk att det skulle kännas så ensamt här hemma utan honom. Var det så här du saknade mig när jag var borta, frågar jag honom i ett sms. Det är ombytta roller nu och jag som går hemma och han ger sig iväg ut på fältet och den där egentiden jag alltid gillat på hotellen känns inte alls lika njutningsfull nu när jag går här hemma själv. Kanske påverkar mitt mående. Lite PMS och en allmän känsla av låghet finns i min kropp och jag får inte riktigt till den där energin jag skulle behöva just nu. Vi flyttar om drygt en månad och det är just det som drar ner mitt humör. JAG VILL INTE!!!! 

Hur ska jag kunna lämna detta??

En oas av ro och lugn som jag har kommit att älska över allt annat. 

Jag har tom fantiserat om hur det skulle vara att få gifta mig i byns fina kyrka. 

Jag vet att jag kommer trivas i vår nya lägenhet i stan. Hela vintern. Men när sommaren kommer och jag inte längre kan ta min kaffekopp och gå ut i trädgården, när jag inte får mina löprundor på alla de fina grusvägarna och har denna vackra natur runtomkring mig så kommer jag sakna detta något enormt. Och denna gemenskap. Att alltid ha någon att titta in hos, folk att möta upp vid sjön för korvgrillning, att få tillbringa en hel dag på en flotte med massa människor ute på den underbara sjön och sen fortsätta med grillning på någons altan. Att det alltid finns någon att fira midsommar med och folk att krypa ihop med framför en stor brasa framåt den kyliga hösten. Det kommer vi aldrig få inne i stan. Så därför är jag lite ledsen just nu. 

Så jag känner mig både lite ensam och ledsen just nu. Trodde aldrig jag skulle känna så här när han började resa. Men jag saknar honom och det är givetvis väldigt skönt. Men det kommer bli jobbigt om det alltid ska vara så här. Vill kunna njuta av egentiden igen men det ändras kanske när jag känner mig gladare igen...

Borta bra, hemma bäst!

Det tog ungefär 3,5 dagar innan ångesten släppte greppet om min kropp. Tre dagar då jag inte kunde släppa tankarna på det där malandet i bakhuvudet som egentligen inte har någon substans alls. Det bara sitter där som en envis och påträngande tanke som inte går att få bort hur mycket jag än försöker. Flygresan gick bra. Bussresan gick bra men när vi checkat in på hotellet gick det inte att undvika mer. Och det var precis det jag var rädd för hela tiden. Precis det jag oroat mig för i dagar innan och det är också precis därför ångesten kommer som ett brev på posten. För att jag förväntar mig det. Men jag lät det inte förlama mig som jag brukar. Inte hindra mig från att göra saker och hela tiden försökte jag bete mig som om allt är ok. Kanske var det därför det till slut släppte. För att jag inte pratade om det med Johan för då skulle jag bara påminna mig själv utan bara låta det finnas där. I bakgrunden. Men till slut släppte det. Och det gör mig lite ledsen att det ska behöva vara så. Att jag oroar mig så mycket för att få ångest att jag till slut får det.

Men det har ändå varit bra. Uppåt 50 grader varmt en dag och i den värmen orkar man inte göra något annat än att bara ligga. Och för ovanlighetens skull har vi i stort sett bara legat vid polen. Jag är en strandmänniska men här var det skönt med närheten till allt som ingick i vår all-inklusive. Och även skönt att slippa sanden som kryper in överallt. 

Vi har prövat den gamla traditionen med turkist hamam och varit på båttur med ett stort piratskepp på havet och i en kanal. Tittat på vattenfall och gått på marknad där vi hamnade i bråk då vi blev rejält lurade. Jag har gjort av med allt för mycket pengar på klockor, solglasögon och skor men ingenting på sprit. Vi har druckit öl och vin varje dag men aldrig varit berusade och det har varit en underbar känsla att vakna pigg och klar i knoppen. Och vi har hållt sams. Två små gnabb som gick över direkt och som vi båda tyckte var otroligt löjliga och onödiga. Och så har vi fått en fin solbränna. Men hur vi ska kunna behålla den här hemma i detta skitväder är ju en gåta.

Men som alltid... borta bra, hemma bäst!

Allt har sin tid...

I tre eller fyra timmar sitter jag och letar efter en resa. En resa som kan ta oss bort hemifrån där allt det där skavet finns. Alla de gånger vi reser bort ihop har vi det alltid så bra. Inget bråk. Bara massa kärlek och värme. Och det är väl det vi hoppas på även nu. Det och en massa sol eftersom den lyser med sin frånvaro här hemma och jag känner jag skulle behöva den för att fylla på med ny energi. Och så väntar han besked på jobbet. Det står mellan honom och en till och blir det av är det jobb direkt så vill vi åka någonstans är det några dagar bara att spela på. 

Idag har jag med blandade känslor mailat mina kunder och mina kollegor och sagt hejdå. Allt är klart nu så nu är det en okänd och lite skrämmande framtid jag går till mötes. Det andra jobbet har lagts på is så just nu vet jag ingenting. Men jag har ändå en bra känsla av att allt kommer lösa sig till slut. 

Jag springer varje dag. Försöker hitta tillbaka till den där formen jag en gång var. Träffar en PT ungefär en gång i veckan men det är svårt att ta mig tid till gymmet som jag borde. Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och önskar resultaten kom fortare men som alla andra förändringar tar det tid. Måste det ta sån förbannad lång tid. 

Försöker ha lugn i sinnet och låta allt ta sin tid. Har hela sommaren på mig att få till allt det här...

Allt det här... det som ska vara mitt liv.

Hoppet är det sista som överge människan

Jag har bestämt mig för att köpa en moped för att kunna ta mig någonstans nu när det är som det är med mitt körkort. Så han åker och hämtar den samma kväll det där sista bråket är. Han vill överraska mig så han kör den hem till oss för att jag ska kunna provköra. Så meningen är att vi dagen efter sen ska åka ihop på mopeden in till stan kl åtta för då skriver vi kontrakt på nya lägenheten. Och efter det så kör vi och hämtar bilen och jag kör mopeden hem själv. Det är tre mil enkel väg. Men så blir det ju ett stort gräl på kvällen och han säger de där dumma sakerna jag skrev om. Jag blir ledsen och vi sover i skilda sovrum. Jag tror givetvis att han fortfarande kommer vara arg  och framför allt har jag ingen lust att sitta på en moped med honom vid den tiden på morgonen. 

Så jag ordnar skjuts med någon från byn in till stan. Då är han inte hemma för kl sex på morgonen hör jag honom starta mopeden och åker iväg. Men jag hinner gå hemifrån innan han kommer tillbaka. Han har givetvis åkt de där tre milen för att hämta bilen för han hade hört det skulle bli regn och ville jag skulle slippa det. Givetvis blir han superbesviken när han kommer hem med bilen och jag inte är hemma och jag vägrar svara när han ringer. Han tycker självklart att jag kunde sagt något när han sätter sig och åker tre mil på en moped kl sex på morgonen och nästan håller på att frysa ihjäl för min skull. Jag ursäktar mig ju givetvis med att hur skulle jag kunna veta det. Då säger han; Då känner inte du mig. 

Och det är väl kanske just därför som det alltid slutar med att vi på nåt sätt hittar nån slags lösning. Jag vet ju om den sidan hos honom och älskar honom just för det. Han har ett hjärta av guld. 

Det ursäktar inte de sakerna vi bråkar om och det gör jag klart för honom. Han blev ledsen när han läste mitt inlägg för jag bara ger min version och ja det är klart jag gör. Detta är min blogg och här skriver jag om hur JAG ser på saker och ting och hur JAG känner. 

Vi lyckas komma till sans. Säga förlåt. Prata igen som normala människor. Mitt problem är att jag är otroligt känslig och tar saker väldigt personligt. Framför allt när vi har det så här svajigt. Jag överanalysera och tar saker väldigt mycket mer negativt än vad jag kanske behöver. Men det är bara SÅ det är. Hans problem är att han vräker ur sig otroligt dumma saker när han är frustrerad. Saker som han egentligen kanske inte stör sig så hemskt mycket på normalt sett men i grälen kommer vissa saker upp till ytan. Och självklart ligger det en hel del sanning i det men att det är saker han normalt sett kan hantera. Som såna saker jag skrev om i förra inlägget. Vi har bråkat om sånt förr sen är det lugnt en period men så kommer det upp vid bråk. Och även om vi kan prata lugnt om det när vi kommit till sans och han förklara hur han känner och tänker är det ändå något som givetvis sitter kvar i mig långt efteråt. 

Det vi frågar oss hela tiden efter såna här händelser är... Vill vi fortsätta kämpa? Hur fortsätter vi kämpa? Och tydligen har vi inte nåt The rock bottom ännu utan lovar varandra att verkligen ge ALLT för att försöka fixa detta. Vill du det frågar han. Och jag får väl helt enkelt lita både på det vår terapeut säger att vi får ge det ett år och vår vilja att vi faktiskt vill leva ihop. Tvivlar jag? Absolut. Hoppas jag? Självklar. Hoppet är ju det sista som överge människan. 

Thunder

Troligtvis kommer jag ångra detta inlägg. Troligtvis kommer jag sen som vanligt att försvara hur det blev som det blev. Troligtvis kommer jag att känna annorlunda om någon dag och då känns detta avlägset. Men just nu är det en åskstorm i mitt inre. 

Jag vet ärligt talat inte om jag orkar mera. Jag vet inte om jag orkar att hela tiden ursäkta vårt beteende mot varandra med att vi mår dåligt båda två. Jag vet inte om jag längre orka härda ut denna stormen och vänta på att allt kommer ordna sig med tiden och med hjälp av terapi. Eller att det löser sig lite av sig själv när han får jobb och vi har flyttat och jag har jobb och allt jävelskap är över. Jag vet faktiskt inte alls om det kommer hjälpa ett jävla skit. 

Jag är trött på att ursäkta hans dåliga humör och hans konstiga idéer med att han har det jobbigt. Jag orkar inte hela tiden behöva ta massa skit för att han "stör" sig på sånt jag gör. Jag vill inte ha en pojkvän som tar bort mig från Instagram för att han inte klara av att se att jag lägger ut tre bilder på mig själv när jag gjort mig midsommarfin för att han är helt övertygad om att jag gör det bara för att få massa bekräftelse. Jag vill inte ha en pojkvän som skäller ut mig fullständigt för han tycker det är enormt störande att jag tittar på sociala medier i reklampauserna när man istället kan plocka in disk, lägga in en maskin tvätt eller nån annan syssla som han själv aldrig någonsin gjort under en reklampaus så länge jag vet. Jag få höra saker som att jag är 42 år men beter mig som en barnunge när jag håller på så. Att han själv kan sitta och spela nåt jävla Candy crusch i timmar är tydligen inte samma sak. 

Såna här saker gör mig otroligt ledsen för jag vet att jag inte är annorlunda än någon annan människa när det gäller dessa saker. Jag låter tom bli medvetet för att jag är rädd för hans nedvärderande kommentarer. Och när jag påpekar att han själv lägger ut bilder på sig själv och få till svar att det gör han bara för att jag gör det... då fundera jag verkligen vad problemet är. Varför gör man så? Är det ett sunt tänkande och agerande? Och han frågar mig hur gammal jag är?? 

Att behöva bråka om sånt här känns så otroligt onödigt och jag kan inte förstå hur en människa kan lägga så mycket energi på att störa sig på en sån sak. Han har INGENTING annat att gnälla på. Jag springer inte på krogen, jag flirtar inte med andra killar, jag sitter för det mesta hemma men det han stör sig på och har problem med är att jag lägger ut bilder på mig själv ibland och surfar runt istället för att alltid sitta med näsan in i tv:n vilket jag kan tycka är exakt samma sak. Och detta har vi bråkat om många gånger och så slutar det med att han tar tillbaka och säger att det inte alls gör nåt och att han ska sluta säga nåt. Men så kommer det tillbaks....

Jag har försökt att förklara att jag älskar bilder, att ta foto och redigera. Att jag tycker om att förmedla en känsla och att instagram är som ett fotoalbum där jag få utlopp för min kreativitet. Och ibland vill jag även dela bilder på mig själv.  Idag sa han; Jag fattar inte... du säger du är så fet o ful men ändå lägger du ut bilder på dig själv. Jag blev givetvis skitledsen vilket han inte alls kunde förstå men jag försökte förklara att just därför kanske man ibland lägger ut nån bild just när man faktiskt känner sig fin. Det han inte förstår är varför jag måste dela det med andra när jag har en sambo. Det gör man ju bara om man vill ha bekräftelse och det ska man ju absolut inte behöva få av nån annan än den man lever ihop med. 

Spelar ingen roll hur mycket vi bråkar. Vi kommer aldrig kunna mötas i det och jag kommer alltid känna mig hämmad. Jag kommer aldrig kunna få honom att förstå hur jag känner och tänker i det. Aldrig... Och det gör att jag fundera på om vi någonsin kommer lösa detta. 

Midsommarvemod

Midsommar är en sådan där högtid då allt ska vara så jävla bra, supertrevligt, vädret ska vara perfekt och maten och sällskapet ska vara i toppklass. Det blir sällan så och därför vill jag oftast bara den dagen ska vara över. Vår midsommar var ok. Halva dagen bra väder, både trevligt och mindre trevligt sällskap. Maten var god och både jag och älsklingen tog det otroligt lugnt med drickat. Vi har egentligen nolltolerans båda två på inrådan av vår terapeut men vi är vuxna människor och känner vi för att ta ett glas vin till maten vid festliga tillfällen så gör vi det. Så länge det stannar vid det känns det ok. Men jag önskar ändå idag att jag lät bli helt för trots att jag inte ens var berusad hade jag huvudvärk idag. Inte värt det. 

Det känns så förbannat vemodigt just nu. Jag kan inte riktigt njuta av vår idyll och hur otroligt vackert och mysigt det är här på sommaren. Jag tänker BARA på att vi måste flytta. Vi har fått lägenheten vi så gärna ville ha så första september flytta vi in i vår fina vindsvåning i stan. Men som sagt... jag kan inte riktigt känna den där överväldigande glädjen. Det kanske kommer. 

Hoppas ni haft en fin midsommar...

Tillsammans

Vi skulle försöka åka utomlands nu. Vi har kollat resor som besatt men nu börjar priserna gå upp igen så vi satte det på paus en stund. Och min ångest kommer krypande som ett brev på posten. Tänk om jag får mina panikattacker igen som sist vi var utomlands? Tänk om jag förstör resan med mitt dåliga mående? Är det inte lika bra jag börjar med mina piller igen så jag är lite stabil? 

Jag hatar piller. Vill inte knapra piller för att bota en ångest som jag själv skapar i mitt eget huvud innan den ens finns. Jag började och har tagit två tabletter i två dagar. Idag var vi på terapin och jag fick ur mig min oro. Och jag fick det svar jag ville ha. Sluta genast. Du kan klara dig utan tabletter och vi ska fixa detta också om du bara vill. 

Jag vet att det går. Jag har bara aldrig jobbat tillräckligt hårt för att nå den inre ron. 

Tillsammans ska vi börja med avslappning, meditation, yoga och annat som bara är bra för själen. Vi har lovat att göra ett program varje dag tillsammans eller själva bara det blir gjort. Och det känns bra. Jag har alltid velat gå ner mer på djupet och jobba med mig själv och nu finns all tid till det. Jag vill pröva på yoga på riktigt. 

Det är jobbigt. Vi bråkar och bli sams. Jag tvivlar mellan varven men tappar aldrig helt hoppet på att detta går att lösa. Och jag tror att om vi har ett gemensamt mål och tar oss framåt tillsammans mot det så kommer det gå lättare. Så att göra såna här övningar tillsammans tror jag stärker oss ihop. 

Tisdag

Några dagar hemma i Blekinge med familjen är över och vi är på hemmaplan igen. Det är inte riktigt som det borde men det där går ju i vågor hela tiden. Jag avskyr perioderna när det skaver. När det egentligen inte finns något att sätta fingret på men bråken ändå avlöser varandra. Struntsaker. Små bagateller som växer och blir enorma. Och så våra olikheter. Hur han ogillar mitt sätt att inte kunna släppa och bli ledsen betydligt mer än vad han tycker är rimligt. Och jag har svårt med hans sätt att hantera frustration genom att bli arg och irriterad och som jag tycker utan anledning och som jag känner... hård och kall.  Och det drar ner mig ännu mer. En ond cirkel som vi inte är kapabla till själva att ta oss ur. 

Jag känner att vi inte når varandra. Jag vill han ska vara på ett visst sätt som han inte är och han har säkert samma känsla om mig. Jag önskar han var mer...  "pratig" kanske mer öppen om sina egna känslor och tankar och hade lättare för att sätta sig in i mina känslor och tankar. Men det låser sig. Vi når inte fram. Och han tycker säkert jag är FÖR känslosam. Men det är sån jag är. Känslorna ligger alltid utanpå och jag har inga problem att visa och utrycka de. Då krockar det med någon som inte riktigt är likadan. Därför tycker jag om de där samtalen i terapin. För då ser jag de sidorna hos honom och det gör att jag kan fortsätta att älska honom. I de där samtalen får vi vända oss mot varandra och vi får säga saker till varandra som vi annars inte gör. Och jag tycker om det. Jag tycker om att höra honom säga ord jag längtar efter att få höra. Det ger mig hopp. 

Jag känner mig inte alls till ro just nu. Tre månader utan jobb borde kännas befriande och kanske jag kommer till det. Men just nu känns det mig övermäktigt. Kanske också för att vi bor två mil från stan utan kommunikationer och jag är utan körkort. Hatar att vara beroende av någon annan. Jag får panik av den tanken just nu att inte kunna ha den frihet jag är van vid. Måste försöka hitta ett sätt att njuta av ledigheten trots situationen. Och ja.... det skrämmer mig även att vi kommer att gå varandra på nerverna av att gå inpå varandra på detta sättet. Jag vill ju givetvis vi ska klara det men vi har ju inte klarat ett par veckor utan att bråka och då har vi ändå varit ifrån varandra en del stunder. 

Trött är jag också. Ingen energi alls. Vill bara ligga i soffan. Men jag försöker tänka att det är tillfälligt. Att jag behöver lite vila just nu. Att jag inte behöver stressa med någonting just nu. 

Tittade på lägenhet i helgen. Den vill vi ha. En vindsvåning med braskamin mitt inne i Gävle. Vi får besked på torsdag. Snälla håll tummarna...

The end, och en ny början...

Jag ringer chefen för att berätta om min sjukskrivning. Men jag känner att jag behöver lätta mitt hjärta lite mer än så. Chefen slutar på fredag och ingen ny vd ska tillsättas ännu så jag känner att det är mest rätt att ta upp detta med honom. Jag säger som det är. Att jag är så trött på att ständigt må dåligt över de långa resorna. Att jag känner mig tvingad att åka till Norge och att jag inte alls är tillfreds med det. Att jag länge känt att det inte finns någon utvecklingspotential på mitt enormt stora distrikt och att det bara är ren frustration att jobba så hårt för att få så lite affärer in. Detta vet både chefen och styrelse om sen innan. Men framför allt vet jag att chefen märkt min sänkta energinivå på senaste tiden. Så jag säger som det är. Att jag står med ena foten iväg. Att jag inte ser någon framtid ihop med min nuvarande arbetsplats oavsett hur utslaget blir med det jobb jag väntar besked ifrån. Jag får honom också att förstå att min sjukskrivning INTE bara beror på mitt privatliv utan att jobbet också varit en stor tung börda på mina axlar.

Så.... det han föreslår är mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Och det är med lite blandade känslor jag tar emot det. Men detta kommer gynna både mig och de på sikt. Jag kan inte själv säga upp mig pga stämplingen så klart. Men de säger upp mig.. tre månaders uppsägningstid, full betalning och jag blir arbetsbefriad. Det ser bättre ut för mig än en sjukskrivning. 

Det blir en snabb uppgörelse med facket då de vill försäkra sig om att JAG verkligen vill detta så det inte är ett sätt för de att bli av med mig pga sjukskrivningen. Nej.... jag vill detta. Jag vill inte vara kvar men man säger inte upp sig från ett fast jobb. 

Så...nu är jag ledig fram till 15 sep med full lön. Och om allt går som jag vill och hoppas får jag besked om det nya jobbet och jag börjar nån gång i sep eller okt. Annars har jag tryggheten med stämpling och inkomstförsäkring vilket blir 80% av den lön jag har idag åtminstone i 100 dagar och så länge ska jag INTE vara utan jobb. 

Det är blandade känslor. En form av separationsångest och lite prestige. Ville de bli av med mig??? Spelar det nån roll när jag själv inte har mått bra av att inte presterat mitt bästa den sista tiden. 

Jag är givetvis otroligt tacksam. Detta är mer än jag nånsin vågat begära. Men jag ser detta som en möjlighet för att kunna landa. Hitta ro i kroppen igen. Kunna fokusera på mig själv, vår relation, att hitta ett nytt hem och ev ett nytt jobb om det mot all förmodan inte går i lås med det jag så gärna vill ha. 

Så detta är The end.... men förhoppningsvis en ny start!

Det tar liksom aldrig slut...

Vi har blivit uppsagda från vårt älskade hem. Precis när min älskling har fogat sig med att barnen inte vill vara hos oss lika mycket och vi bestämt att vi trivs alldeles för mycket i vår idyll för att flytta till stan igen. Då kommer vår hyresvärd på att de ska flytta ut på heltid och vill ha hela huset själva. Förbannade jävla idioter. Vi har tre månade på oss att hitta nåt nytt. Jag vill inte flytta. Jag älskar vårt hem trots att det är lite bökigt ibland. Detta är min trygga o lugna oas. 

Och jag har blivit av med körkortet i två månader. 

Det blev lite mycket att hantera med tanke på att jag varit svajig länge nu. Vi kämpar med vår relation och även om det känns som det sakta går framåt så är det en ständig pågående process. Och jag väntat fortfarande besked om nya jobbet. Det skjuts fram nån månad så de kan inte ge hundra besked ännu och jag kan inte fokusera på mitt nuvarande jobb. Jag är så trött på detta ständiga jagande och denna press med långa resor. Känns som jag springer i ett ekorrhjul. 

Idag blev jag sjukskriven. En månad. Kroppen säger STOPP!!! Jag har länge velat trycka på paus men jag är så förbannat plikttrogen och rädd för vad andra ska säga. Men nu orkar jag inte mer. Nu säger min kropp ifrån. 

Så många förbannade pusselbitar som måste hamna på plats igen. Är det meningen att det ska vara så här mycket prövningar i livet på en och samma gång??

Jag tänker så här.... fy fan vad allt måste bli bra när denna jävla resa är över!!!

En dag...

Vi kan väl konstatera en sak... så länge det är tyst här inne är det lugnt mellan oss. Det är bara när hjärtat skaver och tårarna kommer som orden tränger på. Och jag kan även konstatera att två veckor mellan gångerna på terapin klarar vi med nöd och näppe av. Vi har glidit fram nån vecka och lyckats parera bråken bra. Har lyckats avstyra de innan de blossat upp för stort. Men så kommer missförstånden, problemen med att kommunicera, feltolkningar och mina känslor som blossar upp av frustration. Då,,,, då vill jag bara fly. Det är då de förbjudna tankarna kommer tillbaks. 

Små tårar som daggdroppar på mina fransar. En läpp som darrar och hjärtat värker. Gud så välbekant det börjar bli. Som trygga gamla vänner. Och så går det upp ett tag. Dagar av värme, kärlek, sex, tro och hopp och massa förväntningar. Vi fixar detta. Lika snabbt som solen kan gå i moln, lika fort förändras allt det där. En evig och lång kamp som jag inget hellre vill än att vinna. 

En dag... en dag...

Om orsak och verkan

För att kunna helt förstå både vår relation, mig som person och min älskling som person skulle man behöva veta hela vår bakgrund men det skulle bli ett väldigt långt och kanske inte allt för rolig läsning. Men jag vill på något sätt åtminstone bara ta en liten liten del av min egen historia. En millisekund bara. 

Små fragment utan att bli allt för kletig och personlig. Vi har i alla fall fått veta i terapin att det finns en orsak till att vi sökt oss till varandra. Det kunde i och för sig jag som amatörpsykolog redan tala om långt innan men nu är det i alla fall bekräftat av en riktig psykolog. 

En parentes...

I kväll ringer jag min pappa för att ventilera våra problem. Jag gråter i telefon och berättar om hans svek igår. Detta är inte alls något som skulle vara en självklarhet bara för ett par år sen. Att jag ringer min far. Det har alltid varit min mamma som är min närmaste bundsförvant. Alltid. Jag har hela livet sökt min fars bekräftelse och när jag inte fick den av honom såg jag till att få den av andra män. Mamma och han träffades när de var tolv. När de var sjutton år fick de mig. Två år senare sprack det. Pappa träffade ny, gifte sig och fick två döttrar. Mamma levde livet som man gör i den åldern. Och det fortsatte hon med tills hon var i 40-års åldern. Pappa hade sitt med sin nya familj och såg knappt mig och mamma hade fullt upp med att byta karlar för hon visste inte bättre. Hon fick min lillebror med helt fel kille och han precis som jag växte upp mycket hos mormor och morfar. Jag fick bli vuxen i tonåren. Ibland tom ta hand om spillrorna efter mamma när hon var knäckt efter nån misslyckad relation. 

Det där är en millisekund av det jag gått igenom. Att jag flyttat runt 40 gånger i mitt liv är bara en liiiiten detalj. Nu... många år och hundratals terapitimmar senare är allt det där bearbetat och klart. Jag har  gjort upp både med mina föräldrar och med mitt förflutna och bär inte längre runt på den tunga ryggsäck som kallas barndom. Min mamma lever idag ett stilla familjeliv och är lyckligt gift. Om man nu kan vara det. Min pappa däremot är skild och idag har han och jag den far och dotterelation jag alltid längtade efter som barn. Kanske det beror på att mina systrar tog deras mammas parti när de skildes och pappa fick stöd i mig. Vi hade ett långt samtal en natt då den där tiden då jag mådde som sämst, då jag hamnade på psykakuten och trodde jag skulle dö. Då kom pappa och tog hand om mig och efter det där samtalet då jag fick ur mig all ilska och sorg så kom vi varandra närmare än någonsin förr. Så nu är det honom jag ringer för att gråta ut. 

Min älskling har en annan historia men lika trasig som min. Och alla våra händelser i livet påverka oss och gör oss till de vi är idag. Hans pappa är alkolist. Hans farmor söp ihjäl sig och Johan har "dåligt ölsinne". Hans relation med sin mamma är inte bra. Han känner sig sviken och inte älskad och sedd. Och så hans dåliga samvete för att han krossade sin familj. Och ovanpå det blev han arbetslös och tappade tron på sig själv. Miljoner små saker som som givetvis påverkar honom och gör honom till den han är eller åtminstone påverkar hur han känner och mår. 

Gud.... Jag vill egentligen inte hänga ut någon här utan det skulle ju handla om mig. Men våra historier påverka ju oss så fruktansvärt mycket och mycket av detta pratar vi om i terapin. 

Känns som jag måste sluta nu. Blev lite för personligt och ingen som blev klokare av det här men jag behövde bara få ur mig lite av detta tunga lass. Bloggen är ju låst och ni är få som läser nu. Men det känns som att jag liksom behöver få förklara en del. Att det finns en orsak till varför vi har det som vi har. Men jag måste pausa detta lite nu. Kanske det blev lite flummigt och osammanhängande. Från början ville jag bara berätta om pappa o mig. 

Får återkomma när jag samlat ihop lite av mig själv...

Jag vill leva... inte bara överleva!!

Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna hålla oss flytande mellan de där mötena. Det som känns så självklart när vi sitter där brevid varandra och har någon som medlar och sättet ord på det vi känner och gör, det är inte alls lika självklart när vi befinner oss hemma sen i vår ensamhet. Det är inte alls lika enkelt och lätt. Då fungerar inte det där logiska tänkandet och vi hamnar lätt i bråk. Om inget. Om allt. Och han kan släppa efter en liten stund. Säga att det där var väl inget stort.  Men jag... jag ramlar ner i det där stora svarta hålet. Alla våra gräl, stora som små, tär mig sönder och samman. Jag blir dränerad på energi. Vill bara lämna och fly. 

Och jag funderar på hur jag ska kunna stå ut mellan de där samtalen om vi inte kan hålla sams? Även om jag känner att det verkligen hjälper oss på sikt men hur ska jag orka vara kvar? Jag dör en smula efter varje gräl. 

Vi kan ALLTID mötas och prata efter våra bråk. Han har inga problem med att se sina brister och säga förlåt. Och lika är det väl med mig. Men då är ju redan skadan skedd. Alla ord är sagda. Alla tårar redan fällda. Och mitt psyke är nog sämre än hans. Jag har ju varit i det där svarta hålet så många gånger och jag vill verkligen inte dit igen. Men jag känner hur jag står vid kanten nu. Hur jag inte orkar mer. 

Jag vet varken ut eller in. Jag känner ju att hjälpen gör oss gott. Men hur gör vi när vi är själva igen? Vi kommer få verktygen. Vi kommer att sakta bli helade ihop. Men kommer jag orka härda ut???

Jag vill leva... inte bara överleva!!! 

Stillhet och lugn...

 Vi står i en mörk trappuppgång. Det var nära att jag skulle få vara där själv men i sista minuten säger han att han följer med. Hans förlovningsring sitter inte på utan ligger i hans ficka. Det gör mig ledsen. Jag sätter mig på den kalla trappen och fingrar på min egen. Snurrar den några varv runt fingret och samtidigt rinner tårarna ner för min kind. Vi hör hur hissen skramlar och han vi går och pratat med kommer ur. Han kan nog känna den iskalla stämningen mellan oss direkt och när vi väl satt oss ner där framför honom frågar han hur det är. Det är kaos...

Jag tänker så många gånget att jag ger upp. Att jag bara ska lämna och gå. När vi skriker på varandra och jag skakar i hysteri. När vi inte når fram till varandra eller jag inte alls kan förstå. Hur tänker han? Varför känner han som han gör? Varför blir det så här? Varför ska vi fortsätta ihop när det bara blir kaos?

Men bara efter en stund där så känns det så mycket lättare i mitt bröst. Han får oss att sätta ord på sånt vi egentligen inte själva kan förstå. Och det är så skönt att få förklaringar på allt. Men framför allt är det så skönt att få se och höra hur min älskling verkligen mår. Hur han öppnar upp sitt inre och visar sig sårbar och skör. Vi får titta varandra i ögonen och säga saker som gör ont. Och vi gråter båda två. Och att bara få se hans tårar gör det lättare att vilja kämpa och att inte ge upp. 

Det här är verkligen inte lätt. Fy fan vilken kamp vi genomgår båda två, men så länge jag känner att de där samtalen för oss närmare varann och att det ger den där styrkan vi behöver så, då vet jag att vi kan fixa det här. Det kommer inte att förändras över en natt. Men när vi sitter där och ser varandra in i ögonen och öppnar våra hjärtan så känner jag att det kommer att vara värt det till slut. 

Nu känner vi oss tillfreds igen. Nu orkar vi kämpa lite till. Just nu råder stillhet och lugn...

Andrum...

Jag skulle kunna åka hem. Tio mil och en timmes körning men ibland behöver jag andas. Då tar jag in på hotell och många gånger tror jag det räddar oss. Eller mig... Min tid.. Min egen tid då jag bara kan vara. 

För första gången på flera månader ger jag mig själv en timme på gymet. Jag springer numera flera gånger i veckan eller promenera minst en halvmil när jag väl ger mig ut. Men mina muskler har glömt hur det känns med motstånd så när jag checkat in på hotellet tar jag mig iväg till gymmet. Och jag frågar mig själv varför jag låter det förfalla. Men det behövs tydligen att jag ska komma hemifrån för att jag ska ta mig tid. Kanske för att jag inte behöver ta hänsyn till någon annan. Kanske för att när jag är iväg så här kan jag bara tänka på mig själv. 

Varma klinkergolv. En säng som är gudomligt skön och mat från restaurangen som jag äter i den där gudomligt sköna sängen. Ett glas rött och jag får bestämma själv vad jag vill se på tv:n. 

Jag kommer aldrig byta bort det här. Jag har inget emot att leva ute på fältet så det ska jag fortsätta göra. Men det kommer att bli skönt med nya jobbet att få göra det men med betydligt mindre sträckor att köra. Och så måste jag få fortsätta att andas. 

Han saknar mig hemma. Han skriver det hela tiden. Kärleksfulla och längtande sms. Jag svara likadant. Men saknar jag??? Han frågar om jag tror att vi fixar detta och jag vet vad han vill ha för svar. Men mitt svar sitter långt inne. Det tar emot. 

Jag är så trött. Så trött på allt kämpande. Men nu har vi varit på terapin och mycket bra blev sagt. Jag vill ge det en chans. Även om jag ibland bara vill skita i allt. Bara dra och lämna honom med sitt bagage och sina bekymmer. Men så gör man inte. Jag kommer finnas där vid hans sida genom detta. Och förhoppningsvis kommer det även gynna vår relation. Men lätt är det fan inte...

Så jag är tacksam för mina små andrum...

Kundkväll

Det är såna här stunder som gör att jag tänker.... faaan hur vill jag göra??? Att få ordna kundkvällar ihop med en bra kund med mingel, vin, utlottningar och massa bra reklam för mitt jobb. Få kunden nöjd och deras kunder ännu nöjdare. Jag älskar ju den här delen av mitt jobb. Jag har frågat min eventuella nya chef om det finns utrymme för sånt här även i det nya jobbet och han tycker som jag att det är en viktig bit för att stärka relationerna. Så.... jag får väl se det som att det finns möjlighet att jag kommer få göra sånt här även om jag bytet jobb. 

Förlåt för mitt tjat och velande men detta är ett så fruktansvärt stort beslut för mig. 

Velandet...

Tack söta ni för input om jobbet. Tänk om det var enkelt med beslut. Borde ju vara det. Men saken är den att det sker stora förändringar på mitt jobb nu. Dels har de tagit hjälp utifrån av en kvinna som är så otroligt duktig och har så enormt mycket bra idéer. Och så satsar de lite extra på mig för att de tror på mig. Hon lovordar mig och har fått fram mycket av mina funderingar och sånt jag vill ändra både till min chef och styrelsen. Saken är den att vi är tre säljare i Sverige varav de andra två är de gamla ägarna. Ingen vill egentligen.... ha kvar de... för de har en säljmetodik som inte håller i långa loppet. MEN de säljer alldeles för mycket för att göra något åt det. Företaget står lite i beroendeställning till de här två. Och dels reser de på det distrikt jag skulle vilja kliva in mer på. Men man går inte bara in och ändra runt med de här två killarna. Chefen, styrelsen och denna kvinna vill inget hellre än att jag ska få en del av deras kunder. Men när det blir aktuellt vet jag inte. Denna kvinna har redan tvingat över en del till mig. Hon är tuff som fan och vill framför allt att det ska satsas mer på mig. 

Förstår ni då mitt dilemma? Jag ser hur hon kämpar för mig men vad det kommer att generera vet jag inte. Det känns givetvis kanon men om det kommer att ändra mitt distrikt på kort sikt vet jag inte. För det är ju det som är det tyngsta. Norge vill jag slippa och Norrland är inte så kul. Mycket slit för lite pengar. 

Sen har min chef sagt upp sig. Och han har också varit lite magont för mig många gånger. Han jagar livet ur mig. Den biten kan ju också bli bättre om vi får nån ny. 

Så jag känner lite frustration. Jag älskar ju så många bitar med mitt jobb. Kunderna, produkterna och att få vara en del av kollektionerna som blir. Och nu när det är så många förändringar på gång som kanske blir bra.... ska jag hoppa av????

Faaaan så jävla svårt!!!!!!

Nya utmaningar på gång

Ibland flyter det bara på. Och vad det är som är skillnaden mellan att vi har det lugnt eller att det ständigt är gräl kan ingen av oss sätta fingret på. Vi flyter bara med och njuter av stunderna av lugn. Jag mår fortfarande sådär och han borde egentligen känna likadant för nu är han arbetslös igen. Blev näst intil lurad på nya jobbet och besvikelsen blev givetvis stor. Och min oro kom tillbaks för nu blir det åter min ekonomi vi ska leva på igen. Men han är ändå på topp. Han är väldigt på G, söker jobb, jagar och ringer runt och känns väldigt hoppfull på nåt sätt. Så det stillar min oro något i alla fall. 

Mitt lillhjärtat lämnas in på operation. Det gör ont i mattes hjärta men allt kommer att bli bra. Så vi passar på att ta in på hotell i stora staden en natt. Helt spontant utan packning så en tandborste handlas in som vi kan dela på. Vi bor i gamla stan med utsikt över Djurgårdsfärjorna och jag får dricka årets första glas vin med vinden i mitt hår. Vi bara njuter av varann och den där känslan i mitt bröst infinner sig igen. Så lite som krävs och det ger mig hopp om att vi kan lösa det här. 

Det blir frukost ute med näsan i solen och det finns saker jag funderar på där mellan morgonkaffe och kokta ägg. Jag får jobbet om jag vill. Han ringde och sa; Det är dig jag vill ha. Du har all den kompetens vi behöver men det är en sak jag måste fråga innan du får besked. Ok??? Lönen du vill ha kan vi inte matcha...

Så.... om jag tar detta jobbet slipper jag resa i Norrland. Jag slipper resa i Norge. Jag slipper dra och slita på massa tunga väskor. Jag slipper JAGA massa nya kunder som inte är intresserade. Det är samma förmåner som tjänstebil, sex veckor semester, traktamente, telefon och dator som de står för. MEN..... jag får gå ner tre tusen i lön. Är jag dum i huvudet som ens funderar? Självklart kan jag förhandla efter provanställningen om jag levererat bra. Kanske är det bara lite separationsångest jag får. Jag älskar ju mina kunder och nu måste jag säga hej då. Älskar ju produkterna jag säljer och att få vara en del i att ta fram våra kollektioner. Men jag är ju såååå trött på detta stora distrikt. 

Jag kommer givetvis fortsätta vara ute på fältet men sträckorna att köra blir betydligt mindre. Jag kommer att vara i Stockholm hälften av tiden och vill jag kan jag då åka hem. Och mina kunder är hälsokostbutiker. Mest kjedjan Life och Hälsokraft. Så skönt. Jag har väl redan bestämt mig men det där med att gå ner i lön tar liksom udden av glädjen. Är jag dum då???

Min älskling ville i alla fall fira mig och köpte denna fina vinflaskan. 

De här mörka molnen...

Det är inte bara det här med alla funderingar kring jobbet och relationen. Denna årstiden blir alltid lite tyngre för mig och det gör allt ännu svårare. Blir svårt att skilja på vilka känslor som är vad. När allt liksom känns tungt, gråten alltid är närvarande och en trötthet som alltid håller mig i ett järngrepp. Jag promenera flera mil i veckan för att få andas in frisk luft i mina lungor och somnar tidigt varje kväll. Men inget hjälper. Jag är less, trött, ledsen och jag HATAR att inte kunna påverka det på något sätt. 

Just nu har åtminstone vi det lugnt. Vi kan prata sansat om saker och ting och inga större gräl har varit aktuellt. På några dar. Det är alltid ett framsteg. Han försöker så mycket mera än jag och det kan kännas jobbigt ibland. Att det känns som han vill så mycket mera än jag. Mina känslor är så sårade och ibland har jag ju nästan gett upp. Han gör allting rätt men just nu hjälper inte det ändå. Det måste få ta sin tid. Jag måste liksom läka först. Ska bli skönt med de där samtalen vi ska ha med en riktigt terapeut. 

Jag väntat svar på jobbet nu. Han har ringt mina referenser så nu är det inte långt kvar. Vet inte om det skulle pigga upp just nu. Känns som ingenting kan pigga upp just nu. VARFÖR MÅR JAG SÅ HÄR????

Och tack söta fina Åsa för ditt fina långa mail med så många kloka fina ord. Jag satte mig ner och började svara och kom en bra bit när paddan fick ett spel och allt försvann. Det räckte för att jag skulle bryta ihop och börja gråta som en unge och inte orka börja om. Jag tål inga motgångar alls just nu. Fundera på om detta är en klassisk vårdepp och om det försvinner snart. Sen att mitt liv rent allmänt behöver fixas till det är givetvis en väldigt stor påverkande faktor men just nu känns det extra hopplöst och nedstämt. 

Gud vilken lyckoblogg detta är just nu. Jisses så uppmuntrande. Är det nån annan som känner av de här känslorna så här på våren? Vad gör man?? 

Om det var så enkelt. Göra en omstart. Börja om på nytt. Från början. På noll liksom. Gud så jag är i behov av det. På alla plan. Jag är så trött på jobbet. Tappat all energi och gör inte mer än jag behöver. En frustrerande känsla då det är så mycket med det som jag tycker om. Men dessa långa resor till ställen jag inte alls vill besöka, detta ständiga och tunga bärandet och släpandet av sex stora tunga resväskor. Och ett distrikt som det finns noll utvecklingsmöjligheter på. Känns som att trampa omkring i tjock tjära. Men ändå känner jag att jag måste vara tacksam. Ett välbetalt fritt jobb. Men...

Idag var jag på en tredje intervju för ett jobb jag mer än gärna skulle vilja ha. Fortfarande resande ute på fältet men distriktet är en femtedel så stort och det enda jag behöver bära omkring på är en liten dator. Det står mellan mig och två till. Gud så jag behöver detta...

Att min relation just nu överlever pga konstgjord andning tär också på mig. Vi är två vrak som mår dåligt på varsitt håll och vi kommer ingen vart alls. Vi bråkar och bli sams och ibland känns det som att den grund vi en gång hade att stå på inte finns kvar. Kanske den aldrig funnits. Efter fyra år upptäcker jag att vi är från två olika planeter och hur ska man få ihop det? 

Vi har sökt hjälp och fått tid till parterapi. Men han skulle behöva gå själv och bearbeta det tunga bagage han bär omkring på. Det som gör honom så fruktansvärt bitter, osäker och tär på hans självkänsla. Det kan jag aldrig hjälpa honom med. Det måste han jobba med själv. Men det går ut över mig. I form av misstänksamhet, missunnsamhet och kontrollbehov. Subtila saker som är svåra att ta på men som hela tiden finns närvarande och gör mig fullkomligt tokig. Men han är medveten och säger han är beredd att jobba med det och lovar att det ska bli bättre. Jag vet inte längre....

Och jag är inte någon perfekt flickvän. Fundera på om jag är skapt för att leva ihop med någon alls. Jag har svårt att anpassa mig till familjelivet, att ta ansvar och engagera mig. Jag är en fri fågel och vill flyga lite som jag själv vill. Svårt att ha ett inrutat liv. Jag har aldrig levt så medans han har gjort det hela livet. Klart det blir konflikter. Och han som alltid ta ansvar, lagar all mat, fixar hemma, sköter trädgården.  Vad gör jag? Glider omkring som nån jävla drottning och vill sköta mig själv. Inte ok nånstans om man ska leva ihop. 

Vi har båda saker att jobba på. Jämka, kompromissa och hitta nån medelväg. 

Men ibland vill jag bara fly från allt jävla ansvar. Säga upp mig, slänga ut honom och bara leva nåt slags hippieliv i ensamhet. Men vem fan blir lycklig då. 

Gud ska jag nånsin bli vuxen????

Lås

Jag har låst bloggen och det är inte många som kommer kunna läsa. Känns konstigt men just nu vill jag ha det så. Det kommer säkert inte vara för evigt men som sagt, just nu.

Ville bara säga hej till er och hoppas på att kunna uppdatera lite oftare nu när jag inte behöver känna mig så hämmad.

Kram

Förändringar

Tänk om det fanns enkla svar på svåra frågor. Eller om man visste precis vad som skulle vara lösningen på problem. Eller man tror att man har svaret och så visar det sig att det inte alls var så. Men inget ska vara enkelt, det är väl bara så det är. 

Jag har känt mig så tung i sinnet av så många olika anledningar. Så mycket som snurrat runt och gjort mig förvirrad och låg. Men av någon anledning kommer det alltid nån liten öppning. Ett litet ljus i mörkret. Jag vet inte riktigt ännu hur det kommer att bli men det känns som det kan bli bra. Åtminstone några bitar i mitt liv kanske faller på plats. 

Älsklingen har fått jobb. Det hjälper väl till. En oro mindre och mindre press ekonomiskt för oss båda. Men det var kanske inte lösningen på allt. Även om jag hoppades på det. Men något som skavt så länge kanske tar tid att få bra. 

Så många förändringar på gång. Några kanske blir bra. Jobb, privat, boende. Men ibland vill jag liksom bara stanna upp. Få känna mig rotad på nåt sätt. Lugn. Känna att här vill jag vara kvar. Inte flytta mer, inte byta jobb mer, ha en harmonisk relation. Vill bara få vara...

Men allt blir väl bra till slut...

PMS...

... är tydligen en förklaring till mycket av mina svängningar!!
Underbart att vara kvinna...

Ledsen igen...

Jag har verkligen försökt. Varje dag har jag gjort allt för att hålla mig borta från det där djupa hålet. Har gjort sånt som ska skingra mina tankar. Sånt som håller själen mjuk och varm. Hela helgen har nästan gått och en känsla av att det ändå är ok har infunnit sig. Idag utsatte jag mig själv för något jag verkligen hatar och även det överlevde jag. På bilden sitter jag själv i en kabinlift på väg upp till Funäsdalens toppstuga för att kunna sitta och jobba en stund och njuta av den fina utsikten. Jag överlevde men med något skakiga ben och orolig mage. Jag kom iväg och tränade och någonstans där kom det ifatt mig igen. Denna otroliga ensamhetskänsla och enorma trötthet över att behöva vara så långt hemifrån, att ha så många mil kvar att åka och... Det känns bara så tungt. 

Jag är så otroligt trött. Så ledsen. Och besviken mitt i alltihop. Jag hade hoppats på att mitt sinne skulle lätta lite om jag gjorde något för mig själv. Något som jag länge tänkt på. Så den här operationen var liksom lite ett slags hopp om att jag skulle få må lite bättre. Men jag är bara så ledsen och besviken. Så mycket pengar och jag ser ingen skillnad alls. Jag är medveten om att man inte har några garantier och läkaren sa också att man kanske måste göra om för att det ska bli riktigt bra. Men jag tror inte på det. Jag känner mig så besviken, lurad. Känner mig dum över att lägga allt hopp på att insidan ska må bättre om utsidan blir bra. Så fel man kan ha...

Jag tar en dag i taget. Med allt. Hoppas på att det löser sig med älsklingens jobb han har på gång. Det behöver vi. Att jag kommer till ro med min egen jobbsituation. Jag hoppas att mina känslor tas på allvar på återbesöket hos läkaren och att jag kommer bli nöjd till slut. Jag vill bara bli glad igen. 

I morgon får jag äntligen åka hem. Men först en tripp tillbaka till Norge och många timmar i bil. Men sen.. sen får jag äntligen åka hem. Hem till den famn jag saknar och behöver så otroligt mycket just nu. 

Tack Systembolaget!!

Igår landade jag i Röros. Sista anhalten i Norge innan jag äntligen fick beträda svensk mark. Och det kändes som en värdig avslutning på ännu en mentalt jobbig resa. När man ligger ute på hotell så här mycket och så här länge är det ibland så otroligt lite som gör skillnad på hur jag ska må psykiskt. Att få ha ett rum som känns varmt och välkomnade. Att sätta nyckeln i låset och vrida om och få känna ett lugn i kroppen när jag kliver in betyder så otroligt mycket. Och så kändes det igår. Äntligen. Och att få lite extra service med att få upp maten på rummet av go personal gör att man liksom känner sig lite mindre ensam och övergiven. Gud så jag behövde det. För att kunna härda ut en ensam helg och ytterligare några dagar nästa vecka innan jag får åka hem. 

Idag åkte jag äntligen in i Sverige igen. Men bara över helgen för på måndag åker jag över till Norge över dagen igen. Men just nu får jag njuta av svensk tv. Njuter av svenskt billigt vin som jag var tvungen att visa leg för att få köpa. Tack söta personalen på Vemdalens systembolag för den komplimangen. 

Så det känns ok just nu...

En lite bättre dag

Tänk att jag brukade älska det här. Livet ute på vägarna och nätterna på hotell. Det rörde mig aldrig i ryggen hur länge jag än behövde vara hemifrån. Nu är det med vemod jag åker hemifrån och resor som den här är extra tunga. Kanske det beror på min sinnesstämning över lag. Kanske det har att göra med att jag inte riktigt är i fas. Jag hoppas innerligt på det. 

Idag vaknade jag med ett något lättare bröst men långt ifrån helt ok. Men jag har ju lärt mig tricken. På med smilet och vara proffsig och korrekt. Jag kan spela det där spelet och gör det ganska bra. Så dagen har ändå flutit på utan några större dippar eller gubb. Jag kämpar liksom på. Och älsklingen ringer och försöker peppa så gott han kan. Jag vet att det inte är så lätt eller att man ska veta vad man ska säga som är rätt. 

Jag har tagit mig till gymmet. Jag köpte en liten flaska vin. Jag duschade varmt och rullade mitt hår. Små, små saker som kan göra sån skillnad på dåligt eller bra...

Att det är Ullared på norsk tv gör också att det känns rätt ok. 

Hoppas ni har det bra mina bloggvänner <3

Jag vill bara hem...

Jag hade bestämt mig för att detta skulle bli en annorlunda resa. Inte som förra gången då jag grät floder i bilen på de slingrande vägarna genom bergen. Jag trodde det skulle kännas bättre nu då jag hade planerat betydligt bättre än förra gången. Igår när jag landade i Trysil kändes det ok. Hade tom energi att ut och löpa både i går kväll och i morse. Jag trodde jag hade det under kontroll. Men efter fem timmar i bilen idag genom samma berg och på samma slingrande vägar kom det över mig igen. Jag börjar gråta redan i bilen med jämna mellanrum och egentligen kan jag inte riktigt sätta fingret på varför. Jag mår bara inte bra. Jag vill bara hem...

Kommer fram till hotellet och tar reda på vad närmsta gym finns för min tanke är att jag ska träna. Men något i mig säger stopp. När jag kommer till rummet bryter jag ihop. Jag kan inte stoppa det, tårarna rinner och jag kryper ihop i en boll i sängen och skakar av allt hulkande. Jag vill bara hem. Jag vill inte vara här och jag vill framför allt inte känna så här. 

Jag har lugnande tabletter i min plånbok. De ligger alltid där som en slags trygghet. Men jag väljer att slänga mig över vinet i minibaren istället och dricker direkt ur flaskan. Fy fan så patetisk och så jävla lågt man kan sjunka men just nu skiter jag i allt vett o sans. 

Detta är min ventil. Jag skrivet inte för att få medlidande eller nån slags sympati. Jag har mått så mycket sämre än vad jag gör just nu och jag överlever detta också. Men jag behöver få ur mig för att lätta på trycket. Så fungerar jag. När jag skriver känns det bättre, mycket lättare i bröstet och när jag sen läser mina ord så kan jag släppa lite grann. 

Om jag ändå kunde förstå. Om det ändå fanns ett enkelt svar. Men just nu gör det inte det. Jag får liksom bara bita ihop. Önskar bara att jag var någon annanstans än ensam på ett hotellrum där jag inte känner mig lugn och trygg. 

Snälla... låt mig må bättre snart!!