För att kunna helt förstå både vår relation, mig som person och min älskling som person skulle man behöva veta hela vår bakgrund men det skulle bli ett väldigt långt och kanske inte allt för rolig läsning. Men jag vill på något sätt åtminstone bara ta en liten liten del av min egen historia. En millisekund bara.
Små fragment utan att bli allt för kletig och personlig. Vi har i alla fall fått veta i terapin att det finns en orsak till att vi sökt oss till varandra. Det kunde i och för sig jag som amatörpsykolog redan tala om långt innan men nu är det i alla fall bekräftat av en riktig psykolog.
En parentes...
I kväll ringer jag min pappa för att ventilera våra problem. Jag gråter i telefon och berättar om hans svek igår. Detta är inte alls något som skulle vara en självklarhet bara för ett par år sen. Att jag ringer min far. Det har alltid varit min mamma som är min närmaste bundsförvant. Alltid. Jag har hela livet sökt min fars bekräftelse och när jag inte fick den av honom såg jag till att få den av andra män. Mamma och han träffades när de var tolv. När de var sjutton år fick de mig. Två år senare sprack det. Pappa träffade ny, gifte sig och fick två döttrar. Mamma levde livet som man gör i den åldern. Och det fortsatte hon med tills hon var i 40-års åldern. Pappa hade sitt med sin nya familj och såg knappt mig och mamma hade fullt upp med att byta karlar för hon visste inte bättre. Hon fick min lillebror med helt fel kille och han precis som jag växte upp mycket hos mormor och morfar. Jag fick bli vuxen i tonåren. Ibland tom ta hand om spillrorna efter mamma när hon var knäckt efter nån misslyckad relation.
Det där är en millisekund av det jag gått igenom. Att jag flyttat runt 40 gånger i mitt liv är bara en liiiiten detalj. Nu... många år och hundratals terapitimmar senare är allt det där bearbetat och klart. Jag har gjort upp både med mina föräldrar och med mitt förflutna och bär inte längre runt på den tunga ryggsäck som kallas barndom. Min mamma lever idag ett stilla familjeliv och är lyckligt gift. Om man nu kan vara det. Min pappa däremot är skild och idag har han och jag den far och dotterelation jag alltid längtade efter som barn. Kanske det beror på att mina systrar tog deras mammas parti när de skildes och pappa fick stöd i mig. Vi hade ett långt samtal en natt då den där tiden då jag mådde som sämst, då jag hamnade på psykakuten och trodde jag skulle dö. Då kom pappa och tog hand om mig och efter det där samtalet då jag fick ur mig all ilska och sorg så kom vi varandra närmare än någonsin förr. Så nu är det honom jag ringer för att gråta ut.
Min älskling har en annan historia men lika trasig som min. Och alla våra händelser i livet påverka oss och gör oss till de vi är idag. Hans pappa är alkolist. Hans farmor söp ihjäl sig och Johan har "dåligt ölsinne". Hans relation med sin mamma är inte bra. Han känner sig sviken och inte älskad och sedd. Och så hans dåliga samvete för att han krossade sin familj. Och ovanpå det blev han arbetslös och tappade tron på sig själv. Miljoner små saker som som givetvis påverkar honom och gör honom till den han är eller åtminstone påverkar hur han känner och mår.
Gud.... Jag vill egentligen inte hänga ut någon här utan det skulle ju handla om mig. Men våra historier påverka ju oss så fruktansvärt mycket och mycket av detta pratar vi om i terapin.
Känns som jag måste sluta nu. Blev lite för personligt och ingen som blev klokare av det här men jag behövde bara få ur mig lite av detta tunga lass. Bloggen är ju låst och ni är få som läser nu. Men det känns som att jag liksom behöver få förklara en del. Att det finns en orsak till varför vi har det som vi har. Men jag måste pausa detta lite nu. Kanske det blev lite flummigt och osammanhängande. Från början ville jag bara berätta om pappa o mig.
Får återkomma när jag samlat ihop lite av mig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar