Vi står i en mörk trappuppgång. Det var nära att jag skulle få vara där själv men i sista minuten säger han att han följer med. Hans förlovningsring sitter inte på utan ligger i hans ficka. Det gör mig ledsen. Jag sätter mig på den kalla trappen och fingrar på min egen. Snurrar den några varv runt fingret och samtidigt rinner tårarna ner för min kind. Vi hör hur hissen skramlar och han vi går och pratat med kommer ur. Han kan nog känna den iskalla stämningen mellan oss direkt och när vi väl satt oss ner där framför honom frågar han hur det är. Det är kaos...
Jag tänker så många gånget att jag ger upp. Att jag bara ska lämna och gå. När vi skriker på varandra och jag skakar i hysteri. När vi inte når fram till varandra eller jag inte alls kan förstå. Hur tänker han? Varför känner han som han gör? Varför blir det så här? Varför ska vi fortsätta ihop när det bara blir kaos?
Men bara efter en stund där så känns det så mycket lättare i mitt bröst. Han får oss att sätta ord på sånt vi egentligen inte själva kan förstå. Och det är så skönt att få förklaringar på allt. Men framför allt är det så skönt att få se och höra hur min älskling verkligen mår. Hur han öppnar upp sitt inre och visar sig sårbar och skör. Vi får titta varandra i ögonen och säga saker som gör ont. Och vi gråter båda två. Och att bara få se hans tårar gör det lättare att vilja kämpa och att inte ge upp.
Det här är verkligen inte lätt. Fy fan vilken kamp vi genomgår båda två, men så länge jag känner att de där samtalen för oss närmare varann och att det ger den där styrkan vi behöver så, då vet jag att vi kan fixa det här. Det kommer inte att förändras över en natt. Men när vi sitter där och ser varandra in i ögonen och öppnar våra hjärtan så känner jag att det kommer att vara värt det till slut.
Nu känner vi oss tillfreds igen. Nu orkar vi kämpa lite till. Just nu råder stillhet och lugn...
4 kommentarer:
Tungt.
Varför har han tagit av sig ringen, har han fattat något beslut för sig själv som han inte kommunicerat till dig? Är ju en bildlig handling.
Kramar
Nä då.. Just då var det bara ren tjurighet. Han tog på sig den direkt när vi kom in dit.
Han är nog mer rädd att jag ska gå men ibland vill han väl bara statuera exempel.
Det där med att ta av sig förlovningsringen vid gräl - så jävla mycket inte okej. Om Kim hade gjort det hade jag blivit helt knäckt. För att inte tala om hur sårande det är när det görs när enda syfta är att såra. Kan ni inte komma överens om att aldrig någonsin göra så? Att ta av sig förlovningsringen utan att mena det är snudd på psykisk misshandel.
Du har helt rätt. Tyvärr har det hänt att jag också gjort det en gång... och vi har lovat varandra att det där ska vi absolut inte hålla på med.
Inte ok någonstans men ibland tänker man varken logiskt eller rationellt. Vi jobbat på det :)
Kram vännen.
Skicka en kommentar