Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna hålla oss flytande mellan de där mötena. Det som känns så självklart när vi sitter där brevid varandra och har någon som medlar och sättet ord på det vi känner och gör, det är inte alls lika självklart när vi befinner oss hemma sen i vår ensamhet. Det är inte alls lika enkelt och lätt. Då fungerar inte det där logiska tänkandet och vi hamnar lätt i bråk. Om inget. Om allt. Och han kan släppa efter en liten stund. Säga att det där var väl inget stort. Men jag... jag ramlar ner i det där stora svarta hålet. Alla våra gräl, stora som små, tär mig sönder och samman. Jag blir dränerad på energi. Vill bara lämna och fly.
Och jag funderar på hur jag ska kunna stå ut mellan de där samtalen om vi inte kan hålla sams? Även om jag känner att det verkligen hjälper oss på sikt men hur ska jag orka vara kvar? Jag dör en smula efter varje gräl.
Vi kan ALLTID mötas och prata efter våra bråk. Han har inga problem med att se sina brister och säga förlåt. Och lika är det väl med mig. Men då är ju redan skadan skedd. Alla ord är sagda. Alla tårar redan fällda. Och mitt psyke är nog sämre än hans. Jag har ju varit i det där svarta hålet så många gånger och jag vill verkligen inte dit igen. Men jag känner hur jag står vid kanten nu. Hur jag inte orkar mer.
Jag vet varken ut eller in. Jag känner ju att hjälpen gör oss gott. Men hur gör vi när vi är själva igen? Vi kommer få verktygen. Vi kommer att sakta bli helade ihop. Men kommer jag orka härda ut???
Jag vill leva... inte bara överleva!!!
4 kommentarer:
Jag är nog lite dubbel till det här, jag tycker ni har slitit länge nu och det går inte åt rätt håll (vad det verkar) eller framåt.
Vad är det som utlöser bråken/tjafsen?
Är det för att någon av er anser att hans/dina önskemål är viktigare än den andres? Oförmåga att se den andres synvinkel? Respektlöshet?
Eller är det att det dras in gammal smutstvätt från förr i er relation, gamla föreställningar och "när man bor ihop så gör man så och så"-tänk (det sistnämnda är något man är präglad av sedan tidigare och inte alls relevant i ER relation).
Är det svartsjuka? Avundsjuka?
Eller att du/han tycker att var och en av er borde varatankeläsare och "veta" vad den andra tycker och tänker? Oförmåga att uttrycka sig?
Eller är det ekonomin som spökar, eller kanske en extra börda som kommer på det ovan?
Jag uppfattar det - rätta mig om jag har fel - att han är ganska osäker men har samtidigt föreställningar och förväntningar på dig att du skall vara på ett visst sätt, så som han är van att ha det (läs: bullmamma, trygg och fast). Kan tänka mig att han bländades av dig och din coola utstrålning, du ger ju intryck av att vara carefree och självsäker och en tuff tjej - snygg är du ju oxå, sensuell och kvinnlig - och så visade det sig att bakom där någonstans fanns en känslig person som inte alls är så stark som hon ger intryck av att vara utan en person som oxå behöver en trygg famn och stöd och någon som dessutom accepterar dig för den du är och som kan acceptera att du flyger iväg ibland.
Jag får känslan av att han iställer för att acceptera den du är istället reagerar på sätt som får dig att få dåligt samvete, känna att du är oansvarig, kanske kallar dig barnslig (?), att du inte är "vuxen" etc etc. Stämmer det?
Är det så så skall du inte lyssna ett dugg på det för det är inte sant. Saker som man säger i vredesmod eller laddade situationer är oftast riktade mot en själv, det han projicerar på dig är hans egna rädslor, ditt sätt att vara/agera triggar känslor hos honom som han borde titta närmare på och fundera på varför han upprörs av dem.
Två människor som är osäkra på var sitt håll har svårt att finna stöttning i varandra men jag hoppas terapeuten kan komma med bra verktyg för jag tycker verkligen att du förtjänar så mycket mer än att leva i en stormig relation där du inte får känna dig trygg och accepterad.
Kram!
Du..... jag kan pricka av precis ALLT det du skriver. Precis allt. Herre gud människa du ska inte sitta på det jobbet du gör, du ska ut och HJÄLPA MÄNNISKOR!!!
Du är så förbannat klok och vis så jag blir alldeles mållös. Precis som i mailet du skrev så sitter jag bara och nickar instämmande. Men du är väl lite som jag.... lätt att se logiskt på andras problem och kunna ge råd men att efterleva det själv verkar lögn i helvete.
Finns så mycket jag vill svara... men jag ska nog skriva ett inlägg istället.
Du är en av de finaste människor jag vet Åsa. Jag känner en sån otrolig samhörighet med dig och jag önskar så,ofta att vi bodde närmare varandra. Tror vi skulle kunna ha mycket att ge varandra.
Tack söta fina du för att du lägger tid på att läsa och analysera mitt dravel och ältande. Betyder oerhört mycket ska du veta.
Miljoner kramar!!
Tack för fina ord! <3
Jag hoppas du inte tar det som att jag skall psykologisera över dig etc, jag ser att jag skrev ganska osammanhängande i min kommentar dessutom... Men jag tycker att det är viktigt att man kan resa sig och ser situationen objektivt, alltså som om man vore en tredje person som tittade på sig själv och den andra parten som om man t ex stod och iakttog ett utomstående par, och ser vad det är man egentligen tjafsar om och var det brister (jag tycker du är ganska bra på det, but it takes two to tango).
Med ditt senaste inlägg förklarar du en hel del utan att säga för mycket men återigen: ni är båda stukade själar som söker trygghet. Lika söker lika och det är inte alltid det blir så bra när man är svag/vacklande/inte i balans. Man dras till energier liknande ens egna, man rattar in sig på en viss kanal.
Hursom, det jag kan bli så förbannad på är när frånskilda/separerade killar tar sig friheten att kalla en singelkvinna för "omogen" och "inte vuxen" bara för att man inte har barn, där brinner det verkligen i skallen på mig och jag kan tänka mig att du fått den slängen av sleven oxå.
I mitt senaste - jävligt osunda - förhållande fick jag höra just det. Han var separerad med en kille på 6 år, var själv miserabel och kände sig misslyckad som splittrat en familj. Along came me; en f.d. krogtjej med "go" i och med en till synes enkel singeltillvaro, mån om utseendet, trevlig och lättsam. Det föll han för till en början men sen visade han sina rätta (fula) svartsjuka sidor och det var avundsjuka på mitt liv, på mitt tidigare liv på krogen, på killar som kommenterade på facebook, Instagram och på mina kompisar. Han skulle minsann ta ner mig på jorden! Anklagelserna ven om öronen.
Jag fick höra att vad var jag för en kvinna, 36 år och utan barn!? Vad var det för FEL på mig. Omogen var jag oxå, såklart. Och gick jag ut så "visste" han nog minsann att jag bjöd ut mig till andra, och mina vänner var inte bättre det. Och trodde jag att jag var vuxen? Bah! Icke. Man är nämligen inte vuxen om man inte levt familjeliv och skaffat barn ser du. Och hur många killar hade jag haft egentligen, han såg nog på fejjan hur det låg till (han var paranoid, behöver det tilläggas?).
Alltså, det var så sjukt. Han sa så många elaka saker och jag tror inte din Johan är en fjärdedel så elak, manipulativ och beräknande som den killen var - men det räcker med tendenserna till det där tyckandet och nedvärderandet av ens bakgrund och valda levnadssätt.
Jag har VALT (och det har du oxå, medvetet eller omedvetet) att leva utan barn. Jag har kanske inte medvetet valt att vara singel i den utsträckningen jag varit men jag har definitivt valt bort barn, det är inte lyckan i livet för mig. Man kan finna lycka på annat vis, genom att utveckla sig själv till exempel, komma till insikt om varför man är som man är och tänker som man gör, njuta av resor, mat, naturen, havet - you name it. Det är ju hur lyxigt som helst om du tänker efter. Det har INTE med omognad eller barnslighet att göra, det handlar om prioriteringar och föreställningar om vad som är "rätt".
Hoppas vi kan ses snart, tills dess - hang in there och tvivla aldrig på dig själv. Du kan inte lyfta Johan och han kan inte lyfta dig, det jobbet måste man göra själv och jag tycker du har klättrat upp ur det där svarta hålet jävligt bra sista åren. Låt ingen dra ner dig där igen.
Många kramar!
Du har helt rätt i allt. Och nej Johan är inte riktigt där m kan visst visa de tendenserna men har också vett att kunna ta ett kliv tillbaka, inse att han har fel och att problemet ligger hos han själv i form av dålig självkänsla och massa tankar om att han är värdelös pga många saker. DET gör att jag orka kämpa vidare. Hade han inte visat att han VET att jag inte gör något fel utan att som du säger att vi kommer från två skilda världar när det gäller den biten. Men det gör absolut inte saken lättare för när han hamnar i de där spåren är det ju hans verklighet.
Allt det där sliter vi med i terapin och som sagt, jag är beredd att ge det en chans. Men ser jag eller känner att det inte blir någon förändring,,, då måste jag gå
Jag kämpar på vännen. Och tack för du är så klok o fin <3
Skicka en kommentar