Att börja på tomma sidor

När jag kommit till juni gav jag upp. Insåg att jag hade lika många månader kvar och insåg att tycker jag det blev mycket så vem kommer då orka att läsa. Så jag struntar i den där årskrönikan. Jag flyttade ju hit av en anledning. För att börja på något nytt och lämna gammalt bakom mig. Det smög sig med in hit också det jag ville lämna så därför ser jag fram emot det nya året istället. För en ny blogg kommer det inte att bli igen.

Det kommer bli nya tomma sidor att fylla. Det nya året kommer förhoppningsvis att bli lite annorlunda än detta har varit. Jag hoppas på det i alla fall. Men försiktigt för jag vågar inget annat med rädsla för att bli besviken. En dag i taget. En sida i taget att fylla med nya händelser och ord.

Men en sak vet jag. Årets sista och det nya årets första dag kommer att börja precis som jag vill. Tillsammans med mina älskade vänner samlade. Azita, Magnus och Mattias och massa annat trevligt folk. Och för första gången på många år kommer jag att få en nyårskyss. Av vem säger väl sig själv.

Jag önskar bara att en annan fin vän också kunde finnas vid min sida. Han som räddade mig från att gå under helt. Hoppas du får ett bra nyår Sebastian och att vi ses snart igen.

Så... nu börjar förvandlingen till nyårsdrottning. Ett bad och lite annat smått och gott som ingår. Som att klippa tånaglarna och dra en repa med nästrimmern. Sen kvällen till ära ska jag för första gången pröva lösögonfransar. Ja jisses... kan sluta hur som helst. Kan se hur de vid tolvslaget hänger halvägs ner på kinderna.

Hoppas ni får en underbar dag och en superfin kväll!

Gott nytt år!

Schhhåål!

Så kom den då äntligen tillbaka. Den där känslan av att njuta av ensamheten igen och att mysa i soffan med ett glas vin och en pizza som enda sällskap. Jag som var så orolig när jag befann mig på den där botten att jag aldrig mer skulle våga vara själv eller ännu mindre njuta av det. Men nu sitter jag här, smålullig och är dum nog att balansera ett vinglas i soffan. Näst sista dagen på året. Och jag NJUUUTER!!

Har funderat på det där med årskrönika som alla envisas med. Egentligen är jag lika mycket emot det som dagens oufit eller att man ber om ursäkt för att man inte bloggat på några dagar och inte är någon storbloggare som får betalt för det. Men... jag har funderat (ja vinet gör nog sitt till också) på det där med att sammanfatta året på något sätt fast mer för min egen skull liksom. För det fanns egentligen bara en sak som upptog hela mitt 2011 och det har varit på gott o ont. Och jag har vissa favoritinlägg från min gamla blogg som jag hela tiden återvänder till, framför allt de gånger jag behövt styrka och bli påmind om vad det är jag kämpat så för. I vilket fall fundera jag på att på något sätt sammanställa de bästa inläggen (ja det som jag har mest känsla för och som beskriver året bäst). Ett för varje månad. Nu bytte jag ju blogg och flyttade hit men det finns säkert några inlägg här också som beskriver mitt år ganska bra.

Men det är mest för min egen skull för att ha det samlat här istället för att behöva gå tillbaka till Pettiwomanbloggen hela tiden. Hur intresserade ni är har jag inte en aning om och jag vågar inte sia om det heller. Som sagt... mitt 2011 handlade mest om väntan på Honom, lite om det nya jobbet och på slutet om mitt hemska mående.

Ja... så får det bli... mina favoritinlägg månad för månad.

Ill be back soooon...

Bara för att...

Glory morning

Jag är glad att få vakna av en blöt buffande nos av någon som vill ha sitt morgonkel och att ha någon som drar upp mig och ut mig i den kyliga morgonluften. Och det finns inte mycket som slår att få sitta uppkrupen i soffan med dagens första kopp kaffe. Möjligtvis skulle det vara att få ha sällskap.

Fredagen kommer att tillbringas med att städa upp här hemma för det verkar som det är någon här och stökar till när jag inte är hemma. En runda till apoteket röda näsan får det också bli för att inhandla diverse rusdrycker till spektaklet i morgon som kallas nyår. Som tur är har jag redan fixat det som brukar vara det största problemet..."VAD SKA MAN HA PÅ SIG" Den klänningen har hängt på en galge i hallen sen långt innan jul och ropat ilsket om att få bli använd snart.

Men dagens höjdpunk hoppas jag blir den där kramen jag blivit lovad...

Genomskinlig

Jag har svårt att dölja när allt inte är som det ska och hon ser på mig att jag inte är på humör eller så märker hon det på mina korta och irriterade svar. Känner mig genomskinlig. Inte bara det att mitt mående märks så tydligt utan också att jag känner mig så skör. Men det är skillnad på att må dåligt som jag gjorde innan och att ha en sån där dag då man bara vill gråta. En sån där dag som de flesta har ibland. Jag vet bara inte om det kanske beror på att det är den tiden på månaden som gör mig extra känslig eller om jag låter mina känslor styra mig för mycket över tankar jag låter fylla mitt huvud. Kanske en kombination.

Det är ett slags vemod. En stark längtan och jag hatar känslan av att vara den som längtar mest. Känner mest. Älskar mest. Det finns inget som säger att mina känslor har med verkligheten att göra men det gör mig lika ledsen ändå. Och den där klumpen i bröstet flyttar sig ibland upp i halsen och spricker. Går liksom sönder och får tårar att rinna. Och alla de där orden jag vill säga, alla de där orden jag skulle behöva få ur mig fastnar och inte ens nu förmår jag mig att forma bokstäverna till de orden för att ventilera.

Jag kan inte sätta fingret på det. Varför det känns som det gör och varför jag envisas med att låta mig dras ner så här. Det enda jag vet är att jag behöver få krypa in i den där famnen, få krama ur de där tårarna ur min kropp och få känna att det är okej.

Kanske är jag bara rädd. Kanske min osäkerthet gör mig så där svag och vek. Jag önskar jag vågade säga som det är. Men jag vågar inte. Jag bara blundar och låtsas att jag är någonstans med honom och att allt bara känns så där bra som det alltid gör när vi väl ses. Kanske är det för att det är en vecka sen sist. Kanske är det för att det är den tiden på månaden och jag är lite känslig.

Kanske allt försvinner i morgon när jag får krypa in i hans famn igen!

Choklad och onlineshopping

Sista kvällen hemma hos mamma och jag fullkomligt våldtar chokladkartongerna. Det är ungefär vad jag gjort med asos.com också. Det är porrsurfing på högsta nivå för en klädjunkie som mig och jag råkade lägga lite i kundkorgen och oops så var kontokurtan framme och betalade åt mig. Han är snäll den där Kurt. Ställer alltid upp.

Näpp... nu är det sängen innan något annat blir våldtaget!

Till Dig

En vecka går så fort och det spelar ingen roll att jag haft det underbart lugnt och skönt i familjens trygga famn och att de har världens godaste arraksbollar på konditoriet i min lilla hemstad. För efter en vecka är det ändå hem jag längtar. Hem som i Gävle. I morgon sätter jag mig på tåget och lämnar familj och arraksbollar för den här gången. Och jag önskar att jag kunde göra med familjen som jag gör med arraksbollarna, ta med några i väskan hem.

Och jag saknar honom. För även om jag hört hans röst så är det hans närhet jag vill ha. Frågan är bara när det blir tid för oss att ses. Vill krypa in i hans stora varma famn och borra in näsan i hans skäggiga kind. Längtar så...

Saknar

Grattis älskade mamma!

Idag annandag jul fyller mamma år. Och det är väldigt viktigt att man sparar en paket och inte ger henne alla på julafton. Så idag kommer lillebror med flickvän och äter frukost och har med sig paket och av mig får hon ett fint armband. Sen dör vi liksom. Alla ligger utslagna i en varsin soffa och jag kryper upp på vinden för att sova bort några timmar. Ingen orkar laga mat så det blir pizza som jag sköljer ner med ett glas rött. Eller det blev nog tre.

Nu fortsätter vi bara vara döda i en varsin soffa...

Om att återvända hem

Det är fem år sen sist och det är som att åka tillbaka alla de åren och lite till men bara till viss del. Jag sitter i samma taxibil med samma chaufför och betalar som vanligt ingenting men får åka precis vart jag vill. Jag lämnar det ena stället i hopp om att allt ska bli sig likt om jag byter till nästa men inser ganska snabbt att det bara är att lura mig själv. Samma väggar, samma branta trappa och samma parkettgolv men jag känner inte igen ett enda av alla de hundra ansikten jag möter. Och det är inte för att det gått fem år utan jag inser att det är jag som passerat bäst före datumet för länge sen och numera befinner mig bland de som inte ens var födda när jag firade min 20 årsdag.

Men det finns de ansikte jag känner igen. De jag studerat på nära håll när jag borde hållt de på avstånd. Och det viskas i mitt öra om saker som inte borde sägas och jag tänker på hon som står brevid och skrattar och ler utan att vara medveten om att hon precis blivit bortvald av den hon håller kär. Och inom mig vaknar djuret som jag tidigare aldrig kunde hålla i styr men känner hur jag åter tar kontrollen.  Framför mig ser jag tindrande blå ögon och en skäggig kind som tillhör den enda mannen jag låter komma nära. Han säger vi båda har bekräftelsebehov och frågar OM jag inte hade varit lycklig... och jag vet att han har rätt men det spelar ingen roll. Jag går därifrån med hedern i behåll och tänker på vad jag gjort om inte nu varit nu och vet hur jag hade sålt mig själv. Men då var då och nu är nu och mitt hjärta finns hos någon som äger min kropp.

Och allt är som vanligt, som det alltid varit och jag vet att jag numera hamnat rätt. Längtar hem. Hem till staden som numera är min och till famnen som numera är min hamn. Och det jag ville få bekräftat fick jag svar på ändå. Och det räcker att veta att om jag velat så... 

Men jag vill inte längre...

Nu är julen snart slut, slut, slut...

Det har ätits köttbullar, prinskorv, en mängd av hemgjort julgodis och givetvis litervis med gräddig ris a la malta som ingen jul ska firas utan. Jag har aldrig fått så lite julklappar men det är inte de materiella sakerna jag uppskattar mest utan att bara få vara mina älskade nära. Att byta pengar tappade för länge sen sin charm och jag värdesätter att få hjälp med hemresan betydligt mer än att få saker jag kan skaffa själv. Och när jag hör min syster berätta om en vän som inte fått några julklappar men desto mer stryk av sin styvfar så känner jag ännu mer att jag är mer tacksam över att ha den familj jag har än att få paket att öppna.

Alla i familjen har fått sin beskärda del av mitt hembesök och i kväll är det min gamla hemstad som ska förgyllas med mitt besök ute på stans krogar. Det är fem år sen sist jag beträdde ett dansgolv eller hängde i en bar men i kväll tänker jag vara en av alla hemvändare som ger sig ut i vimlet. Ska bli spännande att se hur många gamla ex och annat folk man springer på.

Ja jisses...

Det kom ingen tomte

... från skorstenen ner i spisen men tycker att jag gör mig lika fin i den.

God Jul

Dan före dopparedagen

Det är inte ofta jag hinner att träffa några andra än familjen när jag väl är hemma i lilla byn men den här gången har jag tagit mig tid att umgås med gamla vänner från förr. Två klasskamrater från gymnasiet fick jag äran att träffa över en fika och ingen av de såg en dag äldre ut än när vi delade klassrum för alla de där år sedan. Och så hittade jag en av mina gamla bästisar där också. En av de goaste och roligaste tjejer jag vet och henne skulle jag mer än gärna hinna med att få en ensam stund med innan jag åker hem till Gävle igen.

Idag ska sista julklapparna inhandlas och i kväll firas det jul med pappa och systrarna.

Tidiga julklappar

- Jag ska bara gå iväg och köpa tidningen, säger jag och ler pillemariskt och försvinner iväg en stund. När jag knackar på dörren och han öppnar står jag där i tomteluva och under kappan finns de sötaste underkläderna i rött o vitt och på fötterna sitter röda höga klackar. Han ler och släpper in mig och bjuder tomten på bubblande sött vitt vin. Sen byter vi julklappar och han får öppna en efter en och blir glad över den specialbeställda whiskyn som numera pryder hans namn och en personlig hälsning från mig på etiketten på baksidan. Själv får jag de sötaste underkläderna i fint paket och silkespapper. Det är den finaste julklapp jag kan få att få vara där med honom och somna honom nära och precis som vi alltid gör ställer vi klockan på tidigt för att börja dagen med att älska. Jag önskar jag fick börja alla dagar så i resten av mitt liv. Vi skiljs åt på stationen där han pussar mig hejdå och jag åker söderut för att fira julen med familjen.

Mamma med familj har flyttat och det är som att komma in i en inredningstidning med julreportage. Så underbart fint de har och jag känner mig hemma direkt bland alla de gamla fina möblerna, det höga taket och de svartmålade trägolven. Ett hem jag mer än gärna skulle vilja ha och längtar tillbaka till min egen gamla sekelskiftslägenhet jag en gång bodde i med kakelugnar och ett stort gammalt Carl Larssonskök.

Nu ska jag njuta av min gamla hemstad och har jag tur får jag träffa en del gamla vänner också som jag inte sett på många år. Men mest är jag bara glad åt att få vara hemma med familjen igen.

Fast jag saknar honom redan...

On the road

Jag älskar de stunderna med honom. Tillsammans i en varm bil och utanför är morgonen kall och solen befinner sig fortfarande utom synhåll. Vi dricker kaffe ur min rosa termos och jag äter dagens första smörgås. Snömoddig väg söderut och jag kommer närmare hem men först ett stopp och en natt ihop. Och jag njuter av tanken. Tar hans hand i min och smeker över de där kraftiga ådrorna som pryder handryggen och det är den finaste handen jag vet. Trycker hans fingrar mot mina läppar och drar in hans doft. Jag blir fortfarande varm i hela kroppen och känner ett sug i magen när jag tittar på honom. Tänk att jag till slut sitter här med honom. Även om inget är uttalat och vi smyger fram in i framtiden så är det bilden av oss två jag ser på min näthinna.

Jag håller andan. Trippar försiktigt på tå. Inget behövs sägas just nu för så länge jag har honom nära är det bara det som räknas. Allt har sin tid och vi har all tid i världen. Och lite av den tiden delar vi i kväll tillsammans och har han tur kommer tomten med små paket. En tomte han aldrig har sett maken till *fniss*


Och om jag inte misstar mig så råkade jag se en påse från en väldigt speciell underklädesbutik. Har jag varit så snäll tro??

Dancing in the snow

Utanför virvlar stora blöta flingor omkring och klockan har ringt vilket betyder att vi snart måste ta oss upp. Jag har fått somna i hans famn och när han vaknar ber han mig krypa tätt intill hans rygg så jag lindar in min kropp runt hans. Önskar vi kunde ligga kvar. Tillbringa hela dagen där i sängen men han måste hem och jag måste bege mig till den där loppisen jag plikttroget står på varje helg. Men efter jag motvilligt släppt av honom hemma hos sig är det liksom flera timmar kvar innan det är dags så jag våldgästar Azita på frukost.

På loppisen bjuder de på glögg och de enda som är där är vi säljare. Inte en enda köpare så jag ger upp efter ett par timmar och åker istället på julklappsjakt med Azita.

Det fortsätter vräka ner stora blöta flingor och jag saknar. Jag känner igen den här känslan. Den infinner sig alltid så fort vi varit nära. Det startar igång min längtan efter att få vara nära mera. Oftare. För det finns inget jag njuter så av. Alla stunder med honom korta eller långa spelar ingen roll. Vill bara ha mer och så har det alltid varit. Och det som egentligen borde ha gjort känslorna svagare eller kanske fått de att försvinna helt har istället bara stärkt de ännu mer. Jag hoppas det betyder något bra.

Trött

Party ON!

Så blev det då äntligen dags. Nu känner jag mig redo att klä på mig de höga klackarna, måla rosor på kinderna och beger mig ut i vimlet. Ny färg i håret och nyinköpt klänning så vad kan gå fel? Bordet är bokat på bästa platsen så Azita och jag kommer att sitta till bords klockan åtta i kväll med en varsin Martini och invänta den goda maten.

I kväll blir det en återförening med partylivet och om jag har tur kanske jag får med mig han den där snygga hem att få somna i famnen på. Som sagt, vad kan gå fel ;o)

Den bästa av julklappar

Idag ringde min älskade pappa för att fråga vad hans äldsta dotter önskar sig i julklapp. Och jag svarade att jag redan har fått den bästa julklappen. Att jag äntligen mår bra igen. Att jag inte behöver mer än så. Inga presenter i världen kan mäta sig med det och den tacksamhet jag känner. Och jag önskar att jag kunde ge andra den julklappen. Att människor runtomkring mig som jag bryr mig mycket om också kunde få må bra. Att jag kunde ge lite lycka och välmående till de som behöver. För jag önskar av hela mitt hjärta att alla kunde få känna det jag känner just nu. Att få vakna och må bra och kunna känna tacksamhet över den känslan. Man tar den annars för så given men nu vet jag att det inte är självklart. Därför önskar jag mig inget annat just nu än att få fortsätta att må bra.

Jag sa till pappa att jag är glad att bara få komma hem och träffa hela familjen. Att få umgås med mina föräldrar och mina syskon. Sen finns det en sak till jag inte kan vara utan och det är mina systras mammas ris a la malta. Den är i en klass för sig och den måste jag få äta. Sen är jag nöjd.

Så i år önskar jag mig ingenting. Jag har redan fått den bästa av alla julklappar.

Men varför välja...

...när man kan få båda delarna? Så det är precis det jag gör. Tillbringar dagen med att springa in och ut i alla butiker med minst en påse från varje ställe. Jag liksom trippar fram på mina höga klackar och jag vet inte om det känns som jag svävar på moln för att jag hittat tillbaka till mitt gamla jag och njuter av att jag får shoppa eller om det är för att jag vet att kvällen ska tillbringas i det finaste sällskap.

Så kommer han. Finaste. Och jag njuter av att bara få vara honom nära igen. Busar runt i sängen, spelar spel mot varandra och han skrattar åt hur dålig jag är. Vi äter mat i restaurangen och jag kan äntligen njuta av ett glas vin igen men mer av hans sällskap. Och äntligen får jag somna med honom nära igen och vakna likadant. Som så många gånger förr men så väldigt sällan nu. Och precis som då ställer vi klockan på tidigt för att kunna börja dagen med våra kroppar inslingrade i varandra. Jag vet inget bättre sätt att få börja dagen på och nu ska jag fortsätta den med att trippa omkring i den här staden jag gillar så. Mer shopping åt folket. Ska bara dricka upp mitt kaffe först.

Inte mer än så

Den bästa känslan av de alla. Den där att det krävs så lite. Att det räcker att åter få sitta brevid i bilen med kaffe i termos och hans hand som smyger in under min kjol. Att få lägga handen bakom hans nacke och bara få se på honom så där i smyg. Då han är som finast. Som alltid. Som då när allt kändes så mycket lättare fast det egentligen inte var det. Och den där känslan av att det inte krävs mer än så för att bli varm i bröstet och känna att det är så här det ska vara.

Och åter är jag på ett ställe jag varit på så ofta förut. Där allt ser likadant ut och maten är densamma. Där rummen har samma sängar och allt är sig likt. Där det en gång började och jag inte visste om eller när det skulle ta slut. Men han är här nu och knyter upp mina skor. Lägger sitt huvud på mitt bröst och jag drar in hans doft som jag älskar så. Som jag älskat så länge nu och aldrig kommer sluta att älska. Och om jag blundar så är allt precis som då när allt kändes så mycket lättare fast det egentligen inte var det. Men igår eller i morgon spelar ingen roll just nu. Jag är där jag vill vara. På det där stället jag väntat så länge på att få vara och där vill jag stanna nu.

Just nu spelar inget annat någon roll...

Mmm... idag...

Den som har följt mig ett tag och läst min andra blogg vet hur mycket mina bilder till mina inlägg betyder och att det ofta finns bilder med kloka texter på. Det ni däremot kanske inte vet är att jag lägger ner enormt mycket tid på att hitta den rätta bilden till ett inlägg och att jag även har en hel bildbank som jag hela tiden fyller på om jag finner en bild som tilltalar mig. Men jag nöjer mig sällan med bilden som den är utan redigerar och ändra oftast ursprungsbilden och det gäller även bilderna med text på. Ibland hittar jag färdiga bilder med text men lika ofta gör jag egna precis som den ovan.

På Pettiwomanbloggen var det alltid svartvita bilder och ibland med inslag av rött för jag är en petig estet när det gäller färgerna. Här inne är det samma sak och det krävs mera pill för att få bilderna att stämma överens med färgen på bloggen. I vilket fall kan jag säga att det är timmar bakom mina bilder och för mig har de alltid utgjort halva min blogg. Jag äger inte rätten till bilderna eftersom jag själv lånar de på nätet och egentligen ska man ange källan vilket få bloggare som lånar bilder gör. Alla kan hitta de bilder jag använder men när de hamnar på min blogg ser de sällan ut som de gjorde i orginalskick. Därför är det ganska lätt för mig att se om någon har "lånat" bilden eller texten från min blogg. Det borde ju förstås vara smickrande men det gör mig mest ledsen eftersom jag lägger ner så mycket tid på både bilderna och de där texterna. Frågar man är det ju helt okej men jag har råkat "hitta" mina alster på flera bloggar och ingen har varken frågat eller skrivit att det är mina texter. Bilderna kan jag egentligen inte säga något om även om jag lagt ner tid på att redigera de eftersom det finns en fotograf som äger rätten till bilden.

Så... antingen gör man som jag och finkammar nätet på bilder och lägger ner lika mycket tid som jag på att fixa och trixa. Eller så snor man en på min blogg men kanske talar om det eller skriver eller länkar till mig. Det vore ju snällt tycker jag. Och det spelar ingen roll om man är storbloggare och lite halvkänd och heter Alabama för jag ser direkt vilka bilder som kommer från min blogg. Just i det fallet var det lite kul för hon använde en av mina bilder jag haft till ett inlägg om urinvägsinfektion till ett inlägg hos henne om samma sak. Troligtvis hade hon googlat och hamnat på min gamla blogg och tjoff, där var en passande bild. Som sagt, jag kan egentligen inte säga något men det känns ändå lite trist när jag lägger ner så enormt mycket tid på just mina texter och bilder.

Så... nu får jag säkert skäll :o)

So im dancing again

Så står jag då där igen fast på den andra sidan. Där på golvet som jag brukar blicka ut över inför mina klasser. Och på något sätt är det skönt att vara en av de på golvet och slippa allas blickar. Att få krypa in i sig själv och bara låta musiken styra mina steg. Att få följa någon annan och inte behöva ha en tanke på att göra rätt och göra det lätt för att andra ska kunna följa med. Men det känns att det var länge sen. Jag har inte varit deltagare på någon annans klass sen jag själv körde mina klasser. Allt för länge sen men det är så det oftast blir när det är en själv som står längst fram. Det tar emot att kliva ner på golvet då men nu är det en ovanligt skön känsla att få vara den som följer. Nu får jag vara den som stint tittar på instruktören och undrar om det inte är bra nu för jag orkar inte en gång till. Men hon precis som jag annars är inte det minsta trött och hurtigt skuttar runt med sina lätta steg. Själv känner jag mig som en elefant och undrar vad mina egna lätta steg har tagit vägen.

Efteråt sköljer den där sköna välbekanta känslan över mig och då spelar det ingen roll om jag stått längst fram eller nere på golvet. Att ha fått dansa igen känns underbart skönt och jag är bara tacksam att min kropp orkade med. Nu ska jag aldrig mer sluta att dansa. Och just nu står jag nere på golvet men längtan att åter få stå längst fram och instruera vaknade till liv igen men det är ingen brådska. Nu är träningen för min egen skull och inte för någon annan. Tids nog kommer jag tillbaka till det där.

Tids nog...

Att njuta av tiden

Arbetslös, sjukskriven eller bara ledig. Det spelar ingen roll just nu för jag behöver den här tiden för att landa och komma till ro igen. Och jag njuter verkligen av det. Jag tillåter mig att göra det oavsett om den pliktskyldiga i mig säger att jag borde ha ett jobb just nu. Det är så många bitar som måste falla på plats och jag vet att de kommer att göra det tids nog. Just nu måste jag bara få vara och njuta av att kunna andas obehindrat igen. Att få sova så länge jag vill och så länge jag kan efter månader av sömnlöshet som sen blev sömn med hjälp av tabletter. Att få vakna av mig själv och känna lugn igen.

Dagarna går och jag kan fylla de med vad jag vill. Kunna ta den tiden jag behöver och göra sånt jag mår bra av. Som att fika med mina fina vänner. Att bara vara hemma och pyssla om mitt hem som varit lidande så länge. Och jag behöver inte oroa mig för ekonomin för det kom oväntade skattepengar så igår unnade jag mig ett par nya skor och en fin klänning. Små saker som gör så gott i själen.

Sen finns det andra saker som mina tankar bearbetar. Saker som funnits där så länge nu och som jag önskar jag hade svar på. Frågor mitt hjärta har. Frågor jag ständigt ställer mig själv men där svaren ligger hos någon annan. Jag kan bara hoppas att det också är bitar som kommer att falla på plats. Stunder jag saknar och vill återuppleva. Ord jag vill höra igen och känslor jag förtränger för att det inte finns plats just nu.

Så många saker som måste falla på plats...

En sån "DÄR" kväll

Slask

Det är inte så här vintrarna i Gävle brukar te sig. I december brukar det ligga ett tjockt lager av gnistrande vit snö på marken som knastrar härligt under skorna. Inte detta slask som tränger sig igenom och gör fötterna blöta. Det är inte alls så här jag vill ha det.

Men jag är ändå nöjd för det finns inget annat att klaga på än vädret just nu så därför är det inget stort problem. Det finns ju gummistövlar. Jag njuter av varje dag jag numera vaknar och känner som jag gör. En sån befriande känsla att äntligen kunna se klart. Att inte bära en sten i bröstet eller känna ångesten som krampaktigt sliter och drar i en. Jag  uppskattar varenda timme jag mår bra och kan knappt tro att jag tagit mig ända hit till slut. Hur förklara man den känslan för någon som aldrig varit i det där hålet? Hur får man någon att förstå att de borde uppskatta varenda dag de mår bra? Och på något sätt är jag tacksam att jag vet skillnaden. Att jag varit så djupt nere man bara kan komma så att jag har vett att njuta av de små nyanserna. Det behövs inga stordåd eller överväldigande händelse för att jag ska känna lycka just nu. Att bara få vakna utan att känna oro över om jag ska överleva dagen är gott nog. Numera vaknar jag och vet att dagen kommer att bli bra och det krävs inte mycket alls. Just nu vill jag bara ha tillbaka snön.

Crawings

Aptiten är tillbaka och det tackar jag givetvis för men med det innebär också att suget för allt annat kommit tillbaka. Och det med besked. Kanske min pms inverkar och gör suget ännu större för jag är inte den som brukar känna ett dödligt behov av choklad och inte bli nöjd förrän jag ätit så mycket att jag är spyfärdig. Bokstavligt talat alltså. När jag igår bad Sebastian köpa med choklad till mig trodde jag inte att han skulle komma med den STOOOORA kakan. Och har man då ätit en pizza innan så finns det inte så mycket plats kvar i min krympta magsäck men ögat vill ha och jag äter så klart av den STOOOORA kakan. Sen mådde jag inte så bra längre och rapen jag lät stackars Sebastian genomlida hördes ända ner till stan trodde han.

Det var därför en ångestfylld Petra som äntrade Friskis idag och trampade och rodde bort åtminstone några rutor av den där chokladkakan. Sen var ju problemet vart jag skulle göra av de där rutorna som var kvar när jag kom hem i kväll. Men om jag nu tränat bort en del av de andra så borde det väl vara okej att äta upp de sista stackarna som är kvar? Visst? Så en kopp rykande kaffe blev det och nu är de där små rutorna borta.

Från och med i morgon är det inget annat gott som kommer ner i min mage mer än min nya crawings som består av pepparkakor med smör och ost på.

Så det så...

Mitt helgnöje

 

 

Vi börjar prata samma språk...

...jag och min kropp. Vi börjar komma överens igen. Den lyssnar på mig och jag kan lyssna på den. Den lever inte längre sitt egna liv och spelar mig inga spratt längre. Och det är en enormt härlig känsla att känna hur den börjar känna igen det den alltid varit gjord för. Att röra på sig. Det jag använt den till i alla år när jag instruerat. Träningen känns inte längre som något nödvändigt ont för att jaga ångest på flykt utan något som bara är fyllt med njutning.

Men yoga är nytt för mig och det händer något varje gång jag inte kan förklara men tårarna börjar rinna. Som att öppna upp en ventil och jag låter de bara fukta mina kinder och låter de mjuka övningarna ta kontroll över min kropp. En skön känsla. Att lämna över kontrollen helt till något jag inte riktigt förstår men som jag känner gör gott.

Och så kom den då äntligen...

...snön! Så väntad och så välkommen. Ligger kvar i sängen och tittar ut genom fönstret på de där virvlande flingorna och känner mig som ett barn på julafton. Äntligen är den här. Och jag tror man måste ha varit nere i det där hålet för att kunna känna den där känslan som jag just nu känner. Lycka över så lite. Glädje över sånt man annars kanske inte reflektera över. Och jag är bara tacksam just nu. Över att det är över. Att jag känner allt annat än sorg och tyngd i mitt bröst. Att jag känner förväntan igen.

Och jag tänker på att jag har kämpat mig igenom ett krig och trots saker som hänt. Orsaker till varför jag föll och hur annorlunda saker blev så känner jag fortfarande den starkaste kärlek jag någonsin känt. Och trots att jag inte har något facit ännu eller vet något om morgondagen så njuter jag av den känslan just nu. Känslan som sitter där i bröstet bakom revbenen. Skyddad tillsammans med hjärtat. Och kanske det är därför den överlevt allt det svåra. All smärta. Eller så är det bara så att det som är meningen är meningen.

Jag är inte rädd längre. Jag orkar inte leva med den känslan längre utan jag förlitar mig på ödet. Så jag fortsätter njuta av att fått den finaste av gåvor. Att kunna älska så starkt och bara förlitar sig på att ödet låter mig få bli lycklig med den känslan.

Morgonruffsig

När jag minst anar det men kanske som mest behöver det. Oväntat men så välkommet. Jag är morgonruffsig och har en genomskinlig klänning som visar underkläderna för vem ser mig ensam hemma. Kanske var det meningen och han håller om mig hårt bakifrån och borrar in sin näsa i min hals. Kramar bort allt mitt försvar. Tända ljus och nygjort kaffe. Så självklart men så ovanligt. Och det är så jag önskar att det alltid var. Hela jag doftar honom när han gått. Hans doft dröjer sig kvar precis som den varma känslan i mitt bröst. Ibland krävs inte mer än så. Ett oväntat besök och jag kan åter känna lugnet när hans ord säger att det är precis det jag ska göra.

Önskar alla dagar kunde börja så här...

Morgonljus

Jag är regnets bästa vän men jag har börjat uppskatta de där solstrålarna på ett helt annat sätt. Kanske för att jag haft så mycket mörker runt mig så länge att ljuset är mera välkommet nu. Andas in den krispiga luften och höjer ansiktet mot solen. Det där morgonljuset. Jag njuter av doften av det nygjorda kaffet. Njuter av att äntligen ha hittat tillbaka till den där känslan.

Han undrar över min tystnad men jag vet inte längre vilka ord jag ska använda. Jag försöker bara hitta ett sätt att vara med någon med ändå vara mig själv närmast. Jag vet inte hur man gör för att behålla känslor utan att vara delaktig. Hur man står brevid men ändå ska gå vid sidan om. Vissa skulle kalla det att både ha kakan och äta upp den medan jag försvarar och säger att det bara är så det är. Just nu. Men vad tycker jag själv?

Jag går brevid. Försöker vara med någon men ändå vara mig själv närmast. Och det är så jag lever mitt liv just nu. Men är det så jag vill ha det?

Sinnesro...

...är inte bara namnet på teet som får värma min frusna kropp utan även känslan jag mer och mer börjar känna. Det är inte längre en plåga och oro att vara ensam utan jag kan känna en längtan till att få krypa ner i soffan. Med det där teet. Med den där känslan. Så därför kan jag lämna Azitas hem och istället för att stanna kvar och sova där som jag annars brukar så tar jag med en bit hem av hennes nybakade valnötskaka. Och jag är ju egentligen inte ensam. Jag väljer bara att vara själv. Med mitt te. Och den där känslan.

Och det är skönt att ha henne hemma igen. Min finaste Azita. Även om jag inte längre behöver sova brevid henne för att känna mig lugn. Nästa gång jag gör det är det inte för att jag behöver. Utan för att jag vill. Bara för att det är så väldigt mysigt.

Men i natt sover jag själv...

Loppis

Så var första dagen på loppis avklarad för denna gången. Jag är ganska nöjd med försäljningen även om jag fick in lika mycket som jag gett för en av klänningarna jag sålde för noll och ingenting. Men så är det på loppis... billigt ska det vara och folk vill inte betala ett öre mer. Skitsamma om klänningen kostat 700 kr, är inköpt för ett par månader sen och bara använd en gång.

Själv lyckades jag låta bli att handla för alla pengarna utan nöjde mig med fika och en hatt jag prutade ner till 20 kr. Så ja... jag är nöjd med dagens förtjänst.

Nu ska jag rensa lite till och hoppas på lika bra försäljning i morgon. Det är balsam för själen att rensa ut bland skåp och lådor. Och igår storstädade jag hela lägenheten för det är något jag inte orkat på den här tiden när jag mått dåligt. Så nu kan jag gå här hemma och bara njuta av mitt fina och städade hem utan att få ångest.

Så underbart att fått orken tillbaka...

Roar mig kungligt

Välkommen hem fina du!

Idag kom hon äntligen hem igen. Min fina älskade vän Azita. I två veckor har hon varit i Thailand men nu är hon på svensk mark igen. Hemma hos mig. Som jag saknat henne. Och hon kommer bli glad när hon äntligen får träffa den riktiga Petra igen. Eller åtminstone något som liknar henne väldigt mycket mer än den personen jag var när vi sågs sist. Och jag ser fram emot att få göra alla de där sakerna vi gjorde innan allt det här jobbiga. För snart är allt precis som vanligt igen.

Välkommen hem älskade du!

Vi är inte riktigt överens...

... men jag borde lita på hans omdöme som läkare fast jag nöjer mig med att vi möts på halva vägen. Jag känner mig själv så väl att jag vet att jag kommer att vilja vara igång tidigare än vad han tycker. Så datumet han skriver på min sjukskrivning ser jag som ytters preliminärt. Och det känns skönt att även en person som inte känner mig så väl ser mina styrkor och kan se bortom allt det där andra. Han beskriver min person precis som det är och jag känner mig trygg i att han säger att han inte är ett dugg orolig för mig. Men för min egen skull vill han hålla mig sjukskriven längre än vad jag tycker.

Så ringer telefonen och jag tror att det är ett av de där jobben jag sökt och jag funderar på hur gör jag om jag blir erbjuden ett jobb nu? Jag har ju lovat att vara rädd om mig själv men hur säger man det till en arbetsgivare som kanske är beredd att anställa mig NU?