Och så kom den då äntligen...

...snön! Så väntad och så välkommen. Ligger kvar i sängen och tittar ut genom fönstret på de där virvlande flingorna och känner mig som ett barn på julafton. Äntligen är den här. Och jag tror man måste ha varit nere i det där hålet för att kunna känna den där känslan som jag just nu känner. Lycka över så lite. Glädje över sånt man annars kanske inte reflektera över. Och jag är bara tacksam just nu. Över att det är över. Att jag känner allt annat än sorg och tyngd i mitt bröst. Att jag känner förväntan igen.

Och jag tänker på att jag har kämpat mig igenom ett krig och trots saker som hänt. Orsaker till varför jag föll och hur annorlunda saker blev så känner jag fortfarande den starkaste kärlek jag någonsin känt. Och trots att jag inte har något facit ännu eller vet något om morgondagen så njuter jag av den känslan just nu. Känslan som sitter där i bröstet bakom revbenen. Skyddad tillsammans med hjärtat. Och kanske det är därför den överlevt allt det svåra. All smärta. Eller så är det bara så att det som är meningen är meningen.

Jag är inte rädd längre. Jag orkar inte leva med den känslan längre utan jag förlitar mig på ödet. Så jag fortsätter njuta av att fått den finaste av gåvor. Att kunna älska så starkt och bara förlitar sig på att ödet låter mig få bli lycklig med den känslan.