Skynda långsamt

Jag måste sluta att sätta press på mig själv. Sluta att inte tycka framstegen går fort nog trots att jag vet att jag tagit sjumilakliv på så väldigt kort tid. Spåren av de där känslorna och tankarna vill liksom klamra sig kvar in i det sista när jag tycker att det borde försvinna NU! Tankar och känslor jag knappt vågar berätta för människor i min omgivning för de skulle idiotförklara mig och det stör mig att jag hänger upp mig på sånt som andra människor inte skulle reflektera över. Det hör tillståndet till säger min psykolog. Kroppen och medvetandet kan ta sig väldiga konstiga uttryck när man befunnit sig under sån press och stress som jag gjort men jag är TRÖTT på det nu.

Jag mår så mycket bättre och det är bara de där tankarna som envist klamra sig kvar som jag vill bli kvitt. Och jag vet (eller hoppas) att det också släpper med tiden. Jag måste bara ha tålamod och inte vara så hård mot mig själv. Men det är svårt när jag inget hellre vill än att få vara mig själv helt och hållet igen så fort som möjligt.

Så trots att jag mår bra nu så faller jag ibland. Inte ett steg bakåt utan jag liksom bara snubblar till. Då kommer tårarna och rädslan. Det är då det är bra med sällskap. Det är då jag är så tacksam att Sebastian kommer och vi ligger i en varsin soffa och tittar på tv och äter pepparkakor med ost på.

Jag hoppas jag snart inte snubblar till längre och kan hålla mig upprätt och fortsätta att gå framåt. Stark, trygg och minnet av den här jobbiga tiden blir svagare och svagare. Snart, snart...